oh my gad

Fick en kommentar på förra inlägget från Emma (tack ❤️) om jag var bekant med GAD. Generaliserat ångestsyndrom. Hört om det hade jag, men aldrig läst om det egentligen. Läste, började gråta och la sen ifrån mig mobilen. Har sen dess googlat lite då och då, tänkt massor och läst upp symptomen för en närstående som det stämmer än mer in på än mig. Hens reaktion? "Jag prickar i allt på listan!". Och jag vet inte, vi har väl båda levt med detta så länge att det kanske främst är en bekräftelse på att en inte är dum i huvudet eller överdriver all oro utan att det är en... sjukdom? Tillstånd? Samtidigt har jag börjat reflektera än mer hur mycket oron styr i mitt liv. Och tänkt tanken att allt kanske blir annorlunda om jag tar tag i detta? Vet inte. Vi får se. Vad jag grät mest över när jag läste på 1177 btw? Detta 👇. Som det präglat mig. 

"Personer i din omgivning kan säga att du oroar dig i onödan. Vissa kanske försöker skämta bort din oro. Det kan göra att du blir irriterad eller sårad och därför undviker att berätta för andra om hur du mår."

sånt jag trodde att jag bloggat om, del tre.

Fast i ärlighetens namn visste jag nog att detta ej var nedskrivet eftersom jag försökt flera gånger men det känns som att det triggar ångest och oro. Vi försöker göra historien kort:

I helgen hämtade jag lite prylar från mina föräldrar. Sånt som är mitt men som stått i deras loge i åratal eftersom vi bott i en lägenhet och inte haft plats. Hittade en dagbok från när jag var elva med ett brev jag tänkt skicka till KP men aldrig gjorde. Det handlade om att jag oroade mig så mycket och hade svårt att fatta beslut. Framförallt oroade jag mig för pengar. Jag var elva (!) och jag vet att oron började mycket tidigare än så.

Men i vuxen ålder tyckte jag att jag kom ifrån den, främst eftersom jag fick en god ekonomi. Och så gick vi från att bo i hyresrätt till att köpa ett radhus. Det är ett stort steg, inte minst ekonomiskt. Fyfan vad det triggade igång min oro och ångest igen. Tillbringade förra hösten med att räkna budget minst femton gånger. Var livrädd. Och så flyttade vi hit och min budget visade sig vara rätt. Vi klarar det. Vi har egentligen inte råd med utlandsresor eller att ta in hantverkare för sånt vi kan göra själva, eller ens köpa mycket nya möbler, men vi klarar det. Och vi har lite buffert som sakta byggs upp. Ändå var det som att husköpet startade igång den där oron igen, för även andra saker. Under året har jag emellanåt haft värre ångest än på många år. Samtidigt har jag också varit lyckligare. Hela tiden känt att ångesten inte kan stoppa en dröm om att bo i ett hus, men det börjar kanske bli dags att gå till botten med det där som skapar ångesten. Aldrig hunnit dit de gånger jag gått i terapi eftersom det funnits mer akuta situationer att ta hand om. Vi får se.

svar på frågor.

Kan tydligen inte svara på era kommentarer i min egen blogg? Sjukt märkligt. Men bara så ni vet, ignorerar er inte utan är sjukt tacksam att åtminstone någon fortfarande läser här. 

Vi kör listan som cirkulerar nu! Gött för hjärnan med lite lättsmält va? Mhm. 

Hur lång är du?

183 centimeter. Ja, jag är lång, jag vet. 

Skostorlek?

41 oftast, men behöver egentligen typ 39 på bredden så hatar att köpa skor. 

Vad köpte du senast?

Måste kolla bankappen. Just det! Köpte glass och en sån där flytkorv på simhallen igår efter Fs simskola. 

Snurrar du spaghettin eller skär du den?

Skär. Aldrig fattat hur man snurrar. 

Vad stod det i ditt senaste meddelande du skickade?

Sms? "Jättevarmt redan" (skickat 08.28). På Messenger så var det "Älskar boule ❤️". 

Är du morgontrött?

Ja! 

Är du romantisk?

Skulle jag inte vilja påstå. Men mys och omtanke! 

Har du söndagsångest?

I perioder. Haft det endel sen vi flyttade till hus för att jag älskar helgerna än mer nu och vill bara vara ledig. 

Vad har du för väckningsalarm?

Den där signalen som är förinställd när man har nattläge på. 

Har du nånsin varit kär i någon utan att tala om det?

Vem fan har inte det? 

Är du rädd för förhållanden?

Nej. 

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

Nja. Känslor av attraktion eller sammanhang ja. Minns att det kändes som att ramla rätt in i en go famn första gången jag såg K. 

Favoritläsk?

Coca cola! 

Hur uppvaktar man dig?

Har varit i ett förhållande i typ femton år nu så svarar ur ett människo-perspektiv och inte romantiskt: man tar initiativ till samtal och lyssnar på mig och diskuterar gärna. Inte helt unikt kanske. 

Absolut inte din smak på killar?

När jag var singel hette typen typ blonda backslicks. Ni fattar säkert. 

En bok du vill läsa?

Lyssna på min kompis nya bok som släppts på storytel. Ska snart lyssna! 

Vilken buss åker du oftast?

Åker väldigt sällan nuförtiden så det är väl 4:an kanske. 

Fest eller hemmakväll? 

Först fest, sen hemmakväll kvällen efter! Men det är just nu, pga coronaläget. Älskar hemmakvällar. 

Favoritglass?

Kan sakna ihjäl mig efter en tiptop ibland, som jag åt mycket innan jag la om kosten (11 år sen nu, sjukt!) 

Nämn tre saker på din att-göra-i-livet-lista:

Ha en butik 

Åka på yogaresa 

Bo en månad eller lite mer i USA. 

sånt jag trodde att jag bloggat om, del två.

Ni som läst länge vet att jag haft problem sen min första förlossning. Väldigt oklart vad det varit, men det har varit förknippat med extrem ångest, oro och skam. Det lugnade sig när I var född, för då var det som att kroppen och hjärnan fattade att jag nu var klar med barnafödandet och "bara" behövde försöka behålla det läget jag var och är i, för det kan man leva med. Inte så mycket försämrad livskvalitet och inte direkt ont och inga operationer nödvändiga. Ännu. Men så hände det sig att jag fick chansen att vara övningspatient på den avdelning som är bäst i Sverige på bäckenbottenskador. Skickar man egenremiss dit så kan en få vänta ett år eller så. Jag gled in på ett bananskal, de behövde frivilliga patienter när de hade utbildning och kunskapsdelning och ramlade över var man kunde anmäla sig och blev en av de utvalda. Och när jag tillåtit sju olika personer att titta och klämma och känna och undersöka mig med 3D-ultraljud fick jag sitta ner och få förklarat för mig vad de hittat. En muskel gick av när jag födde F. Den släppte från bäckenet helt enkelt. Pang. En muskel på andra sidan är trasig, halv. Det finns idag inga metoder för att laga en muskel som släppt från bäckenet. De säger att kanske finns tekniken i framtiden, om tio tjugo trettio år.

Jag grät. Av lättnad och av år av tankar kring VAD FAN ÄR FEL rann av mig. Att någon kunde säga med säkerhet vad det var som var fel, att det stämde så väl med de symptom jag har. Att nu kunna berätta för folk. Det känns nämligen tusen gånger enklare att kunna förklara för att jag har en skada, det är en muskel som är av! än att säga att ingen vet vad det är riktigt och sen tvingas beskriva otroligt privata symptom som indikerar att något är fel. Att relatera till en avsliten muskel är ju så mycket enklare. Klart alla kan förstå att en avsliten muskel i kroppen, oavsett var den sitter, ger bieffekter?

Levatorskada heter det. Det är en av levatorerna som är av. Vissa kan lagas eller sys ihop, men inte min som sagt. Till alldeles nyligen var en levatorskada inte ens klassificerad som en skada. Fanns inte med i några system, ingen statistik, nästan ingen forskning, inga sätt att upptäcka skadorna på. Förrän nu. Nu har man börjat prata om det, 3D-ultraljuden sprider sig till fler sjukhus. Kunskapen ökar.

Ibland skulle jag vilja orka stå på barrikaderna kring de här frågorna. Orka ta fighten för de som råkat så mycket värre ut än jag. Men jag orkar inte. Det har ätit så mycket energi de senaste sex åren att jag inte orkar riskera att det ska ta mer energi av mig framöver. Så jag bloggar lite lätt om det, och fortsätter försöka ta hand om min kropp så effekterna av muskeln som inte längre finns inte blir för stora, för allvarliga, så jag kan skjuta upp potentiella operationer så länge det bara går. Vi får se hur det blir med den saken.

sånt jag trodde att jag bloggat om, del ett.

När Nostalgifabriken (kan inte länka från mobilen men googla Nostalgifabriken + blogg vetja) listade bloggar hon läser stod min med tillsammans med de hon hoppades inte hade slutat blogga. Det här ska inte bli ett inlägg om jag slutat blogga eller inte, men när hon skrev så kikade jag in här och insåg att jag inte alls bloggat om sånt jag trott att jag gjort. Var exempelvis HELT övertygad om att jag skrivit om vår rätt jobbiga flytt och tiden efter? Hade jag inte. Men okej, här kommer den:
Jag har nästan aldrig flyttat och aldrig flyttat med barn. Strax innan vi flyttade var barnen sjuka och det vabbades och vi bodde i ett FLYTTKAOS utan dess like. Så otroligt icke-hemtrevligt eller avslappnande. Jag fick dessutom för mig att leasa en bil exakt vid flytttillfället, ett jävligt påfrestande beslut. Sen hände detta:
Onsdag: jobbade, hämtade ny leasingbil
Torsdag: fick nycklarna till huset, packade det sista hemma.
Fredag: Flyttlasset gick. Var så SATANS trött och gråtfärdig den kvällen.
Lördag: Försökte hitta rätt bland 80 flyttlådor för de mest basala sakerna så som typ bestick och lampor.
Söndag: Låste upp lägenheten för städarna, tillbringade hela dagen på Ikea, sa hejdå till lägenheten för sista gången någonsin. Kom hem och började gråta när min pappa frågade mig helt apropå var närmaste sjukhus låg. Jag var så trött.

Sen hade vi ett par dagar då vi skulle varit lediga tillsammans hela familjen plus mina föräldrar som hjälpte till att rodda allt. Men K behövde jobba så det blev inte direkt harmoniska dagar i huset, allt var kaos.

Sen, sen var vi ensamma och lediga i huset i ett dygn! Tänkte vi. Ett par timmar efter att vi blev ensamma i huset för första gången blev I sjuk. Jättemärkligt sjuk, ingen feber men helt utslagen och vägrade äta/dricka. Vi blev rådda att åka till akuten då det fanns en liten risk att det var något allvarligt. Fick lära mig svaret på pappas fråga och körde I till barnakuten där vi blev sittandes i fem timmar. Kom hem typ 03 på natten, sen skulle jag jobba. Var ett vrak. När jag lämnade jobbet på eftermiddagen ringde K och sa att I behövde till sjukhus igen, hon hade blivit värre. Jag kom hem, la mig tio minuter på sängen och blundande och sen åkte jag tillbaka med henne till barnakuten. Den här gången tog det tio timmar och jag började gråta när en sjuksköterska frågade mig hur jag mådde egentligen, där runt 04 på morgonen. Frustade gråtandes att jag var så trött, så trött. De hittade inget, igen. Förutom att hon var uttorkad. Kom hem 06.30 och hade då förutom all trötthet från flytten sovit fyra timmar på två dygn.

Sen gick ett par dagar då jag fick sova ikapp lite, Ingrid blev bättre från sin konstiga sjukdom och det närmade sig julafton. Preciiis när vi hade lyckats röja bort den värsta mängden flyttkartonger i vardagsrummet och fått in julgranen så blev jag sjuk. Samma som Ingrid. Så oklart fortfarande vad det var vi hade, men det var som att ha 41 graders feber fast utan feber. Kunde inte sitta upp, låg ner i sängen i en vecka. Kunde inte äta, knappt dricka. Såg inte mina barn på flera dagar. Det utlöste också en hemsk magkatarr så när mina barn skulle öppna sina julklappar, ett ganska stort ögonblick, så låg jag i hallen (kunde ej sitta upp som sagt) och väntade på en taxi som skulle ta mig till akuten eftersom både jag och 1177 tyckte jag hade alldeles för ont.

Till nyårsafton piggnade jag till lite. Några dagar efteråt kände jag mig någorlunda frisk. Men Fyfan, de där 2-3 veckorna var EJ att leka med. Vill aldrig mer flytta. Framförallt inte om det innebär att jag tar ut mig såpass att jag blir sjuk på kuppen.

Så, nu vet ni det också, det jag trodde jag redan berättat.

hur går det med pendlingen?

Några få är ni som läser i alla fall, vad kul! Förra veckan var jag tvungen att halvsova eller jobba all pendlingstid då jag hade skitmycket att göra alternativt var helt totalt jävla slut. Har väl inte riktigt kommit 100% in i vardagsrutinerna än vilket fortfarande gör att det ligger en viss stress i alla moment samt att jag inte alls lägger mig när jag borde då jag nu går upp en timme tidigare än förut. Hjälp vilken lång mening. Jaja ni fattar. Det är också lite märkligt att gå från att ha varit hemma så mycket under så lång tid och nu knappt vara hemma alls. Visserligen jobbade jag 50% under hösten, så det är inte alls samma chock som om jag gått från 0 till 100, men ändå. Att pendla går än så länge bra ändå. Någonstans känner jag att det faller sig lite naturligt, jag är ändå uppvuxen på landet med en eller två skolbussar som bara gick vid ett tillfälle per morgon/eftermiddag. Det är bara ett annat sätt att strukturera sin morgon, och på ett sätt är det lättare - man vet att nu bara måste jag sätta fart och gå, punkt. Under hela skoltiden missade jag aldrig bussen en enda gång (förutom de tillfällen då vi var insnöade och inte kom till busshållplatsen ens). När man har tunnelbana var femte minut så kommer en ju aldrig i tid för man vet att det alltid går en snart igen?

Ska väl inte säga för mycket iofs, imorse fick jag springa för att hinna med tåget jag vill åka med. Hade jag missat det hade jag kunnat ta ett annat fyra minuter senare (men komma fram 15 min senare), så det är ju knappast att jämföra med en-buss-om-dagen. Rafflande information detta ändå va? Sammanfattningsvis: pendlingen går fint. Men jag vet att jag kommer få äta upp det tusen gånger framöver. Men vi har ju medvetet valt detta. Hur det ska gå i höst när båda barnen går på förskola/skola och båda ska jobba heltid vet jag inte alls. Det får lösa sig. 😬

Jo en sak kom jag på: det är lite trist att inte träffa sina barn på morgonen. Jag åker innan de vaknar och det hade varit så fint att få gosa ner sig i soffan med gullungarna innan jobbet. Menmen.

hallå?!

Det händer ju endel på ett halvår ändå, eller vad det nu gått sen jag bloggade sist. Vi har köpt ett radhus tillexempel, och flyttat till en förort till Stockholm. Vissa skulle nog påstå att det till och med är längre bort än förort till Stockholm, men jag jobbar kvar i stan. Pendlar därför två timmar varje dag och har därmed eventuellt jättemycket tid att blogga på igen. Det återstår väl att se. Finns det någon som läser fortfarande? Vad ska jag skriva om? Alltså jag kan ju skriva om tusen grejer men vet inte var jag ska börja riktigt.

hjärtklappning.

Häromveckan hörde jag att en bekant som fick sitt andra barn samtidigt som oss skulle vara föräldraledig ett halvår till för att "hon ville det". Jag fick panik bara av tanken att behöva vara hemma ett halvår till på heltid. Älskar mina barn gränslöst men jag mår i längden inte bra av att bara vara hemma. Nu har jag testat två gånger och fått samma resultat. Jag har många ljuvliga dagar, tiden går ganska fort och det är mysigt.
Ändå är det hela tiden något som inte riktigt blir bra. Den senaste tiden har jag dessutom fått märkliga fysiska symptom, precis såna som jag får när jag är väldigt stressad: hjärtklappning, ångest, nära till panikångestattacker, sur och arg på allt och alla, sover som en kratta och blir emellanåt ganska apatisk. Och så vidare. Grejen nu är ju att jag inte är stressad? Men det känns precis så. Märkligt och en smula obehagligt.

Förra veckan ställde jag in en social grej som skulle vara hemma hos oss för att lägenheten såg ut som att den inte var städad på tre veckor, vilket den inte heller var, och det fanns inte en chans i helvete att vi skulle hinna få den i ens ett någorlunda vettigt skick. Fick ångest bara jag tänkte på alltihopa. Så jag ställde som sagt in. Det var bra, och skönt.

Samtidigt har jag mindre än en månads heltidsföräldraledighet kvar innan jag börjar jobba halvtid i september, så jag försöker ta dag för dag och se fram emot 1. Sex veckors semester med hela familjen!! 2. Snart får jag gå till jobbet igen.

Om jag hade levt på den tiden då kvinnor var hemmafruar per automatik skulle jag lätt ha varit en av de där som hade haft "problem med nerverna". Fyfan. Jordens sämsta hemmafru skulle jag ha varit.

hej världen.

Var börjar man? Vet inte. Punktform får hjälpa till:

⭐️ Hade någon slags tanke om att komma till djupa insikter under föräldraledigheten. Det har jag ICKE gjort.

⭐️ Jag kan t ex inte för mitt liv förstå hur vi ska lyckas bestämma oss om vi ska 1. Bo kvar i lägenhet och köpa sommarstuga eller 2. Köpa hus eller 3. Flytta ut på landet och byta jobb, kanske byta karriär. HUR FAN VET MAN? Hade såklart varit enklare om en valde mellan ställen att bo på som inte ruinerar en, men ändå.

⭐️ Har i alla fall fastställt lite vad som är min dröm! Kan låta knäppt men jag har -aldrig- kunnat svara på vad jag drömmer om. Jag vill bo i ett hus med en liten trädgård och kanske ha ett eget företag med butik men största inkomsten via e-handel eller något liknande. Men vad ska jag sälja? Ingen jävla aning. HUR FAN VET MAN?

⭐️ Är ej gjord för att vara heltidsledig utan pengar. Gud vad jag känner mig ensam emellanåt. Vad uppenbart det är att alla andras liv bara pågår, att det inte finns tid för en ensam, föräldraledig person som vill PRATA. Diskutera saker. Obs det är ingens fel, det är bara olika faser i livet. Men det är så ensamt ibland? Man ba JAHAPP då har jag skickat meddelanden till tio pers och ringt två men ingen svarar, så jag pratar lite med mig själv istället. Eller bebisen.

⭐️ Ovan gör också att jag diskuterar mycket mer saker på internet. Med folk som ofta inte tycker som jag. Det är kul! Eller så läser jag väldigt mycket om olika saker. Kan liksom fastna i långa trådar i facebookgrupper om hur man gör vid en bodelning efter en skilsmässa. Jag är inte gift! Jag ska absolut inte separera från min sambo! Ändå: mmm, information! Lära sig saker! Mmm.

⭐️ Älskar min familj. Är så kär i min bebis. Nog fan för att jag var kär i F också men hjälp vad det var annorlunda den här gången?

⭐️ Nackdelen med att jag nu känner att familjen är fulltalig är att jag blivit mycket mer orolig och nojig för att något ska hända någon familjemedlem.

⭐️ Jag har slutat bry mig om vissa saker. Har nog kommit till insikt lite där. Hur ofta jag gör egna uppoffringar för att andra ska få som de vill trots att de inte ens märker min uppoffring eller ens bett om den? Befriande! Och svårt.

⭐️ I höst börjar jag jobba halvtid igen. Längtar så!!!

var lite snäll mot dig själv nu.

Imorgon är det tre veckor sen jag födde barn. Vi går rakt in på ett sidospår men älskade hur personalen på eftervården hela tiden sa "tänk på att du genomgått en förlossning OCH en stor operation". De tog liksom i beaktande allt runt omkring med att få barn - oavsett hur man förlöstes. Det var mycket fint tycker jag. I alla fall, tre veckor efter snitt. Hjälp vad tiden gått fort och samtidigt känns det som tre månader? Jag måste vara snäll mot mig själv fortfarande. Blir lätt orolig för att jag inte återhämtar mig snabbt nog, samtidigt är det som sagt bara tre veckor sen de skar upp hela min mage. Och mitt utgångsläge inför det var väl sådär: höggravid med havandeskapsförgiftning som inte hade fått sova mer än 1-2h i sträck på över en månad plus extremt förkyld. Kanske inte undra på att jag var lite, eh, trött efteråt? Ännu ett sidospår: sover alltså bättre nu med bebis än när jag var höggravid. Sån lyx! Just det, jag förlorade nästan 1,5 liter blod vid operationen också. Glömde bort det, hehe. Och ja, att mitt blodtryck aldrig gick ner efteråt så jag fick äta extra mediciner och gå på extra koller ett tag. Ja ni fattar, en härlig cocktail av sånt som kanske inte är optimalt för snabb återhämtning?

Men min noja över att typ dö av någon komplikation kvarstår. Funderar minst en gång per dag om att jag borde kanske ringa gynakuten igen, sen blir jag lite rationell och gör det inte. Men har ändå ringt om: ont i magen, feber, plötslig och väldigt kraftig avslagsblödning. Och då är gynakuten ändå mitt hatställe. Personalen där är fin, men alltså finns det en värre plats än personer som typ har fått misstänkt missfall, andra problem med underlivet, nyförlösta med komplikationer och så samma väldtäktsoffer vägg i vägg typ. EJ MUNTERT.

Jaja. Poängen med det här inlägget? Att berätta för mig själv att det inte är så konstigt att jag fortfarande inte känner mig helt hundra. Ett barn plockades ur min kropp för tre veckor sen, HERREGUD.

om det dära kejsarsnittet.

Ja, det blev ju ett kejsarsnitt till slut. Emellanåt tyckte jag det var relativt lätt för mig att få igenom det, emellanåt grät jag massor över hur envis en måste vara för att få igenom ett kejsarsnitt. Att ingen vill diskutera för- och nackdelar ur mitt perspektiv utan bara diskutera hur riskerna förhåller sig till vaginal förlossning. Det låter kanske som hårklyveri, men det är en jävla skillnad att kunna diskutera olika alternativ någorlunda objektivt mot att behöva argumentera för det ena vs det andra alternativet när den man argumenterar med redan har sin ståndpunkt klar. Nåja, det var inte det jag skulle skriva om nu. Jag var dock osäker på om jag verkligen skulle få kejsarsnitt ända tills de faktiskt kom och hämtade mig till operationssalen förra fredagen. Tanken var dessutom att jag skulle ha ett kejsarsnitt i måndags, men då jag fick havandeskapsförgiftning tidigarela de snittet. Sen visade det sig att jag hade lite dåliga värden, såna värden som kan sätta stopp för ett kejsarsnitt. Men! Kejsarsnitt blev det.

Jag är jätterädd för operationer. Det där att någon ska gräva i mig. Fyfan. Hade hoppats att ett kejsarsnitt kanske skulle ta udden av skräcken, men det kan jag inte påstå att det gjorde. Visst, det gjorde inte ont under snittet. Värsta smärtan var när de satte infarten fel. Men, de hade sagt att jag fortfarande skulle känna att de gör saker i min mage, och det fattade jag ju teoretiskt. Jag fattade inte hur explicit jag skulle känna vad de gjorde. Hur jag kunde känna att de stack in händerna och drog i vissa inälvor? Hur det var så överväldigande otäckt att jag inte kunde koncentrera mig på varken nyfödd bebis på mitt bröst, vad K pratade med mig om för att distrahera eller musiken på radion. Samtidigt var jag så jävla tacksam för bebisen som kom ut, jag började gråta så fort hon började skrika - innan vi ens fått se henne. Sån lättnad.

Sen hade jag turen att inte ha speciellt ont i viloläge i snittet under hela vistelsen på eftervården. Det lurade mig brutalt då jag skulle resa på mig första gången (de vill att man reser på sig samma dag). Det var bland den värsta smärtan jag upplevt, som att någon svetsade i min mage. Jag grät och var nära att svimma. Då hade jag ändå kroppen full av smärtstillande. Var livrädd att jag förstört min kropp för alltid med denna operation. Att något gått fel.

Såhär sju dagar senare kan jag emellanåt röra mig ganska obehindrat hemma. Det gör fortfarande ont, jag har långt kvar till full rörlighet men tror inte jag ska dö varje gång jag måste hosta eller resa på mig. Jag tänker också att jag eventuellt borde ha märkt vid det här laget om snittet skulle ha lett till min död (ja alltså, jag överdriver inte här utan vi pratar om dödsskräck emellanåt för operationen). Däremot är jag fortfarande livrädd för komplikationer och fasar varje minut för att jag ska få feber och behöva åka till gynakuten. Efter förra förlossningen var jag där två gånger inom tre veckor efter förlossningen, och de upplevelserna var inte trevliga.

Okej nu har jag bara skrivit det här rakt upp och ned med bebis sovandes på magen. Säkert rörigt, osammanhängande och felstavningar och syftningsfel. Men orka. Nu ska jag vila lite.

bebis, strax en vecka gammal.

Den här osmickrande bilden tog jag på mig själv och mitt nyfödda barn för snart en vecka sen, natten mot lördag klockan 05.22. Jag sov sittandes med bebisen i exakt denna position i sju timmar. Eller "sov". Det satt en stor klocka framför mig på väggen som jag kikade på varje gång jag vaknade till, och jag sov i snitt i en kvart åt gången ungefär. Och det gjorde ingenting. Jag var så himla nöjd. Glad. Lugn. Har känt ett lugn ända sen hon föddes. Mitt andra barn. Äntligen får jag njuta lite av den berömda bebisbubblan, och det är ljuvligt att få uppleva det den här gången. Och det handlar verkligen inte om att själva förlossningen var enklare, jag tror jag får återkomma till hur även ett kejsarsnitt kan vara sjukt traumatiskt, utan om att jag nu kan liksom känna båda sakerna parallellt: hur jobbig en graviditet och förlossning kan vara, samtidigt som jag kan bli blixtkär i barnet som kom ut ur min mage.

semesterinsikter och så vidare.

Först - tack för fin respons på framförallt förrförra inlägget. Jag mår bra nu (eller ja, såpass bra man kan må som snart höggravid i varmaste sommaren på 260 år plus att jag strider lite för att få föda som jag vill) annars hade jag aldrig kunnat skriva det där inlägget.

Sitter just nu och väntar på att få köra ombord på båten hem från Visby. Japp, köra. Efter incidenten jag skrev om i förra inlägget så går det ändå bättre än vad jag trodde att sitta bakom ratten. Peppar peppar. I alla fall, vår ensamvecka med bara familjen (jag, K och F) är strax slut. Vi har de senaste åren prioriterat våra ursprungsfamiljer på helger och semestrar för att dels F ska få en bra relation till dem trots att de flesta bor 15-30 mil bort, samt att vi har det så lyxigt att alla bor i hus på landet eller vid havet. Men till nästa sommar tror jag vi måste ta tag i det som vi pratat om i flera år, att hitta ett ställe där VI är, dit folk får komma och hälsa på. Så vi slipper flänga. Så vi också kan prioritera att ha lite semester med vänner. Sakta men säkert känns det som att färre och färre personer bjuder med oss på saker. Och det är inga konstigheter med det egentligen, både jag och K är personer som behöver rätt mycket ensamtid för återhämtning. Det har gjort att vi är svindåliga på att bjuda hem folk, fråga om man ska ses osv för vi har haft fullt upp med att orka med att hänga med på det som vi blivit inbjudna till. Låter det konstigt? Vi är alltså sjukt tacksamma för alla som vill hänga med oss och bjuder med oss, men vi förstår verkligen att inbjudningarna slutar komma om vi aldrig bjuder igen? Eller tackar nej för många gånger i rad?

Vilket lång rant. Men ja, jag hoppas vi kan styra upp lite mer vänner-häng nästa sommar. Visserligen ska vi ha ett spädbarn på släptåg då också, men jag minns det lite som att de det där första året mest hänger med? Kanske är naivt.

nära ögat.

Igår inträffade detta: jag var tvungen att snabbt välja mellan att köra över något som låg mitt på vägen eller krocka med långtradare/staket/bil. I 120km/h på motorvägen. Jag valde att köra över det jag i sista sekunden såg var en stor plastdunk. Den fastnade under bilen och jag kunde inte köra vidare. Fick ringa efter hjälp som kom och lyfte upp bilen och plockade bort dunken samt dubbelkollade att allt verkade ok med bilen ändå. Men det tog nästan en timme av väntan, i vägrenen på en motorväg där hastigheten var 120km/h. Jag grät och blödde stressnäsblod men fattade kanske inte exakt varför jag reagerade så starkt. Efteråt, när jag kört vidare och jag börjat reflektera blev allt så himla läskigt. Kunde inte sluta tänka på vad som hänt om mina instinkter valt annorlunda, eller om plastdunken varit av annat material och fått bilen att få sladd? Eller om någon kört in i oss när vi stod och väntade på hjälp? Innan vi kom fram till slutdestinationen hamnade vi dessutom som nummer tre efter en bilolycka med bil + lastbil. Det var till synes ingen personskador, tur nog, men fy fan vad jag är osugen på att köra mer bil nu. Och uppskattningsvis ska jag bara köra 100-140 mil till denna semester. Det blir nog bra. Men igår var det inte roligt, alls. Fyfan.

maj till maj (men egentligen längre).

maj 2017. 
"Hej. Jag och min sambo har försökt få ett andra barn i snart ett år och vi blir inte gravida. När vi fick vårt första barn blev jag gravid på första försöket. Vi skulle vilja bli utredda och se om det är något fel." 

När vi bestämde oss för att våga försöka bli gravida igen kunde jag inte låta bli att tänka ett steg längre. Räknade snabbt ut att det faktiskt var rimligt att vi kunde berätta för familjerna när mamma fyllde jämt i november 2016. Det skulle innebär att jag skulle gå på föräldraledighet i april, maj eller kanske juni år 2017. Men mammas födelsedag kom och gick, och vi hade inget att berätta.

I januari planerade vi för ett bröllop vi ska på i juni och jag tänkte boka en hyrbil eftersom jag ändå skulle vara gravid och nykter. Jag glömde boka den där bilen, men eftersom jag ändå inte är gravid gör det kanske inget. I början av maj gick en kollega på föräldraledighet. Hon måste ha blivit gravid när jag borde ha blivit gravid.

Ibland svischar tanken förbi, den där tanken att F kommer att bli ett barn utan syskon. Att det här inte kommer att gå. Att jag kanske har cystor i hela magen eller att infektionen jag fick efter förra förlossningen gjorde mig steril. Det blir som ett svart hål i hjärtat.

Vill inte veta hur mycket pengar jag spenderat på ägglossningstest, graviditetstest man kan ta flera dagar innan förväntad mens och vanliga graviditetstest. Är så förbannat jävla trött på att kissa på stickor. Att varje månad räkna ner till ägglossning, och sen räkna ner till när jag kan testa om kroppen blivit gravid den här gången eller inte. Och varje gång bli lika besviken. Sitta där på toaletten med tårar i ögonen, det svarta hålet i hjärtat. Tills jag reser på mig och går ut i verkligheten igen och tänker att jag orkar inte tänka på detta, det gör för ont. Hur många dagar är det till nästa ägglossning? Repeat.

"Första lediga tid är 10 juli. Ja, det är om två månader tyvärr". 
"Okej. Vi får ta den. Tack". 

november 2017. 
Slutade tänka på det ett tag. Orkade inte med att det åt upp så mycket av tankekraften, av energin. Vi påbörjade vår utredning i juli. Jag har lämnat blodprover och genomgått flera ultraljud. De har spolat mina äggledare och så hittade de en jättestor polyp i livmodern. Den skulle opereras bort, och för att göra det fick jag inte vara gravid. Det innebar ett par månaders paus av ägglossningsliggandet. Det var befriande. Nu är den borta, den där polypen, och kanske vågar vi försöka igen. Kanske har jag problem att släppa ifrån mig ägg, det ska vi kolla upp. Men om det inte är fallet, och det inte blir barn trots operationen kvarstår bara IVF.

Jag är så trött på detta. Att se sin kropp som en jävla biologisk maskin. Kissa på stickor för att se om det är ägglossning, ligga bestämda dagar, kissa på stickor när mensen är tre sekunder för sen, ringa och boka tider för undersökningar som måste ske exakt dag x eller y efter mensens första dag. Jag vet inte om jag orkar med en eventuell IVF? Eller, det är klart att jag kommer tvinga mig att göra det. 

Det händer att jag lyckas undvika att bli ledsen när andra blir gravida. Tills någon jag relaterar för mycket till blir gravid och då gråter jag. Jag fattar inte varför det ska kännas så orättvist. Sa jag att jag ska byta jobb också? Mamma undrade om det var så smart om vi försöker få ett barn till. Svarade att jag inte orkar vänta längre, jag orkar inte hänga upp och planera mitt liv i flera år på att jag kanske är gravid inom ett halvår utan att jag någonsin verkar bli gravid. Jag har redan gjort det i snart två år.

januari 2018. 
Fick väldigt mycket utbetalt från mitt gamla jobb för semester jag aldrig tog ut. Jag omsatte det direkt i tanken om att det räcker till cirka ett och ett halvt försök med IVF. Börjar närma mig den tanken mer och mer. Vet inte om jag vill eller orkar, men jag vill ju ha ett till barn och då får jag väl bita i det sura äpplet. Samtidigt är jag så glad över att F blivit så stor nu. Det är så härligt att ha ett större barn. Känns som att vi sakta men säkert får tillbaka lite av livet vi hade innan barn, men i lagom dos. Samtidigt blir jag ledsen varje gång någon som har barn i ungefär Frans ålder eller yngre blir gravida med barn nummer två. Vill skrika att de inte ska bete sig som att det är lätt att bli gravida.
Är så jävla kluven i allt detta. De hittar inget fel på oss. Allt ser bra ut nu. Och ändå blir jag inte gravid. Det känns som att vi gör fel, att det är något fel ändå? Och samtidigt kan jag önska att vi bara kunde bestämma oss för att ett barn är nog, då skulle vi kunna börja leva lite igen. Planera lite mer? Men jag vill ju ha ett barn till.

mars 2018. 
Kom en kvart tidigt eftersom jag skulle fylla i en hälsodeklaration. I väntan på min tur fyllde jag i alla papper, samtidigt som jag grät. Jag grät och grät och grät. Hon som satt bredvid sneglade konstant. Min barnmorska kom ut, gav mig en kram och sa att det var fint att se mig igen efter alla år som gått sen jag var gravid sist. Jag fortsatte gråta. På hennes rum berättade jag en kortvariant av de senaste åren. Hur första året efter förlossningen var så tuff psykiskt, hur jag aldrig trodde jag skulle våga bli gravid igen. Hur år två bestod av att träna upp mig. Hur år tre bestod av att orka peppa mig själv mentalt för att våga bli gravid, och börja försöka bli gravida igen. Hur år fyra bestått av barnlöshet. Sekundär barnlöshet. Kissande på stickor, undersökningar och operationen. Hur år fem nu inletts med att jag ÄR gravid, utan att IVF behövdes, men att jag inte vågat tänka fina tankar om det en enda gång. Hur jag inte kan titta någon i ögonen när de säger grattis, hur jag måste säga att vi vet inte än om det här går bra. Hur jag känner att min kropp är otränad, att den redan är sämre, att jag nu ska orka kriga för ett kejsarsnitt när jag är operationsrädd deluxe. Det kändes lite som att det var först där i rummet med henne som jag förstod. Att jag äntligen var gravid igen och att jag nog ändå fått kämpa endel de senaste åren. Att det inte varit så lätt ändå. Men än så länge är jag gravid. Än så länge är det ett barn i oktober planerat. Jätteläskigt.

april 2018.
Jävla april vad jag tycker illa om dig. Först skrev jag en lång text som beskrev allt, men jag tog bort det. Orkar inte förklara. Men man kan sammanfatta april med att jag blev väldigt mycket sämre fysiskt på grund av tidigare skador. Samtidigt mådde jag jättedåligt psykiskt. Men inget ansågs farligt för bebis eller mig själv. Jag har haft veckor då jag inte vågat stå eller gå på grund av rädsla att förstöra kroppen mer fysiskt. Dessutom googlade jag graviddepression ganska mycket. En gång räknade jag till att jag grät tio gånger innan lunch, och då var det ändå en dag jag var på jobbet. Ibland gråter jag i Ks tröja och snyftar att jag önskar jag kunde få känna lite glädje över det här, det här som vi ju velat så länge. Jag hoppas det kommer, och nu är april snart slut.

maj 2018. 
Det blev bättre. Fysiskt och psykiskt. Jag borde fortfarande ta tag i vissa saker men nu måste jag hushålla med min energi. Det är snart dags att börja kämpa för om jag vill ha kejsarsnitt, och jag vet att det kommer bli svårt och jobbigt. Samtidigt som jag är rädd för kejsarsnitt. Behöver samla energi. Det är i alla fall skönt att alla vet nu, att jag är gravid. Hade förberett så mycket i huvudet hur jag minsann inte skulle gå ut med en graviditet utan att också nämna att det finns något som heter sekundär infertilitet. Men jag orkade inte. Orkar inte. Det är ingen hemlighet, men jag orkar orkar orkar inte tänka på de senaste åren nu. Kanske skriver jag något om det någonstans någon gång, men inte offentligt just nu. Magen syns mycket. Jag känner mig ganska glad ibland. Det är fint. Det sparkar i magen varje dag, och har gjort länge. Halva tiden har gått. Nu blir det med största sannolikhet ett barn till, ett syskon till F. Det känns rätt, som att vi äntligen blir en hel familj.