Ikväll blir det Röyksopp på Berns. Om Robyn ocheller Karin Dreijer gästar blir jag lycklig. Eller nä, för att vara ärlig förväntar jag mig nog att åtminstone en av dem är med. Men om båda är med, då jävlar smälter jag nog en smula. Först ska jag dock sova en halvtimme sisådär för att orka stå upp hela kvällen sen. Börjar uppenbarligen bli gammal, även om jag plötsligt får visa leg varje gång jag är på systemet igen.
Vi har inte sett en enda minut av Bonde söker fru den här säsongen. Fram tills K tidigare ikväll råkade zappa förbi programmet precis när bonden Roger kom in i bild. Han där får ha sololja! utbrast K förtjust och fortsatte med Jag gillar Roger! Han (Roger) valde en av damerna och en skylt visade att hon var 49 år gammal. 49 år! Gammeltacka! skrattade K. Så kom Roger tillbaka in bild igen. Jävlar vad orange han är. Men vilken musche! skrockade min kille nöjt när han låg på rygg i soffan med fjärrkontrollen på magen. Programmet gick över att visa en ung bonde och K konstaterade fnysande att De borde bara ha gamlingar, det är ju de som behöver hjälp samtidigt som han stängde av tv-apparaten.
Vi gillar vår yogainstruktör mycket. Jättemycket. Hon verkar gilla oss också. Jättemycket. Nu har hon börjar fråga Linda Var är syrran då? när jag inte varit på passet. Har ju missat en hel del pass på senaste eftersom jag varit lite sjuk och sådär. Bland annat. Men jag känner mig inte alls som en säck onyttig slöfockspotatis när det kommer sms med innehållet att vår bästa instruktör tyckte det var roligt att du var bakis. Haha.
På lördag ska jag gå. Även om jag är bakis då med. Måste gå. Pepp!
Har ju glömt att berätta vad jag tyckte om Drömmen om Herrön. Förlåt. Jag tyckte den var helt okej. Tror dock att den långa fina intervjun med dem i sommarnumret av Filter gjorde ett bra grundarbete för att gilla pjäsen. Men självklart märktes det tydligt att två hade noll scenvana. Det märktes att de inte riktigt hunnit klart, inte hunnit finlira på de små men ack så viktiga detaljerna. Och det märktes på publiken att många inte riktigt visste vilken den förväntande reaktionen var på att roliga Killinggänet emellanåt var allvarliga. Men slutsumman av kardemumman var alltså efter omständigheterna helt okej.
Att vara lång och smal är en magisk kombination som gör det fritt fram att ge kommentarer* om och kring ens utseende. Nu är jag inte speciellt spinkig längre, men har tidigare fått höra att det är äckligt när mina revben syns och har jag verkligen inte (haft) någon ätstörning? Om jag idag säger högt att jag ibland känner mig tjock får jag ofta som svar att jag inte ska säga något eller klaga eftersom jag ju är smal. Det verkar mycket svårt för folk att skilja på känslor och faktiska tillstånd. Men kommentarerna kring min längd är det jag alltid har tagit åt mig mest av. Allt från klassiker som Flaggstång! till underförstådda kommentarer om att jag inte får beklaga mig över att jag faktiskt inte tyckt det varit så roligt att vara längst av alla jämt eftersom just den där magiska kombinationen betyder att Du kan ju bli modell!!! Det låter säkert gnälligt eftersom det är så hett eftertraktat att vara just lång och smal. Men ständiga kommentarer om ens utseende är smärtsamma och gör ont oavsett om man är kort, lång, smal eller tjock. De senaste åren har jag blivit mycket mer bekväm med mitt utseende och t ex vågar jag äntligen klä mig på ett sätt som framhäver det snygga i att vara lång och smal istället för tvärtom. Jag har även lärt mig att tackla och slå ifrån mig kommentarerna. De gör inte längre lika ont, men jag blir fortfarande stum av hur omedvetna människor är kring hur de uttrycker sig om andras utseenden.
- Är du lång idag? hördes istället för den vanliga godmorgon-hälsningen när jag kom till jobbet för första gången i sju centimeter klack. Jag undrar om en kort person som vanligtvis bär klackar hade fått samma typ av hälsning om hon skulle välja att ha på sig sneakers en dag. Är du kort idag?
* Ska inte blandas ihop med att ge komplimanger.
Såg den här killen när vi var i New York. Grymt rolig att bara kolla på, ångrar att vi inte åkte med när hans rickshaw var ledig.
Snor idén från Alexandra.
1. Vad heter boken du läser just nu?
Kan du säga Schibbolet?
2) Hur långt har du kommit?
201 sidor.
3) Beskriv boken med tre ord.
Aktuell, rolig, oförutsägbar
4) På en skala 1-4, hur bra är den hittills?
4.
Det här är min kille som bakar bullar. Smygfotograferat med datorns photo boot. Vill nämligen inte störa honom eftersom bullbak är mycket viktigt. Speciellt det här bullbaket. Det är nämligen bullar som jag kan äta. Utan vetemjöl. Haha! Upprepar: Jag. Kan. Äta. Bullar! Hoppas verkligen det blir gott. Alltid en chansning med de här färdiga ersättningsmixerna. När han är klar och jag ätit mig mätt på nybakade bullar ska jag ge mig på bröd. Rosenbröd. Åh. ÅH!
Ställde mig i kö på Gellert Tamas nya bok för snart tio dagar sen. Då hade jag köplats 51. Idag 49. Om det fortsätter i den här takten bör det alltså vara min tur om 245 dagar. Ungefär kring midsommar kanske. Om jag inte önskar mig och får den i julklapp.
Mein Gott! Den där Tarantino kan göra film han. Det visste vi ju sen tidigare, men tål att upprepas. Christoph Waltz måste få något fint pris för sin insats. Och jag som inte ens gillar Bowie lyssnar på den här låten på repeat från och med nu:
När förkylningen from hell tillåter att jag hänger med huvudet upp och ner mer än några sekunder i taget så tänker jag färga håret. Jag gör ju det emellanåt, lite lagom mycket. Men på somrarna fungerar det icke eftersom jag blir solblekt lite här och där på skallen, och det sabbar vilken hårfärg som helst. Det sabbar ju såklart även mitt naturliga råttfärgsgråa hår. Min ärliga frisör (som jag gått till sen jag var fjorton år) uttryckte det så bra när jag bad henne plocka fram den färg hon tyckte jag skulle ha eftersom jag själv tycker att Färgen spelar egentligen inte så stor roll, det mesta känns bättre än en hårfärg som är...
...Ingenting! fyllde hon i. Precis så.
Min jakt på mysbyxor gick sådär. Letade runt överallt utan resultat. Jag har verkligen mycket längre ben än vad folk inklusive mig själv tror. I NYC fick jag mest ångest inne på Abercrombie-butiken, den hade jag ändå mycket höga förväntningar på. Helt sjukt mycket folk, irriterande hög musik och varje byxa jag lyfte på var för korta alternativt fanns inte i rätt längd. Istället lyfte jag på ett par brallor inne på Adidas SLVR-butiken och insåg att det var sinnessjukt långa. Jättelånga! Så jag provade och de satt som ett smäck. Anledningen var givetvis att de ska vara jättelånga på normallånga ben men de korvade sig till och med lite på mig. Jag blev lycklig. Känslan av att hitta byxor som är för långa går knappt att beskriva. Så jag köpte så klart ett par, även om de var dyra. Butiken finns inte i Sverige eller knappt ens i Europa och jag kan ju åtminstone ha dem att träna i även om det inte är ett par mysbyxor i den rätta bemärkelsen. Vandrade runt ett par kvarter innan jag insåg att jag inte bara kan köpa ett par, måste ha par till! Så jag gick tillbaka och köpte ett till par i en annan färg. Ångrar mig icke en sekund. Älskar dem. Ursköna. Och snygga att träna i. Oväntat nog hittade jag även två par jeans i perfekt längd hos Ben Sherman. Visste inte ens att de hade tjejkläder, men det har de tydligen i de flesta länder utom just Sverige. Snygga som attans i alla fall och vi var nog i butiken i säkert två timmar. De lyckades charma mig totalt genom att påpeka hur lik jag var en av deras reklammodeller och hämtade kläder på löpande band som jag bara måste prova för att de ville se hur jag såg ut i dem. Hade lätt kunnat gå ut därifrån med fem par byxor och tvåtre klänningar och en och annan tröja. Så jag var ändå en stark människa, trots deras smörande. Kvällen slutade med att personalen rekommendera oss en fantastisk liten bar utan en enda turist i sikte. Förutom oss då.
På MoMA blev jag kär i de här två. Letade febrilt efter posters och vykort eller vad som helst att köpa med dem på, men allt jag hittade var i en form som inte går att frakta hem okej på ett flygplan. Eller i formen av en väggkalender, såna som man aldrig använder men alltid köper som julklapp till andra. I alla fall tänkte jag att jag ju kunde leta upp dem på nätet hemifrån sen och shoppa loss. Än så länge ingen vidare lycka. Får kanske nöja mig med att se dem på nätet istället för på våra väggar. Men jävlar vad fina de är. Gjorda 1942. Ångrar även att vi inte köpte Richard Avedons Photographs 1946-2004 som vi fingrade på efter att båda förälskade sig i hans foton. Men den går åtminstone att köpa på nätet, ska bara få tummen ur etc.
Bilder lånade från moma.org
Har inte tyckt att Uppdrag Granskning har varit så kul de senaste säsongerna. Men den här säsongen! För tre veckor sedan bara råkade jag zappa förbi när det handlade om behandling av whiplashskador och blev helt fast. Förra veckan handlade det om hur en fd grovt kriminell blir behandlad av polisen i sitt yrke pga hans bakgrund. Och igår om medierapporteringen kring de tre svenskarna som satt fängslade i Pakistan. Fortsätter det såhär kanske jag börjar gilla Janne Josefsson igen.
Idag är det lite roligare att vara sjuk! Igår sov jag till 13 och hade sen huvudvärk som gjorde att jag knappt kunde kolla på tv. Dessutom fick jag för mig att kolla jobbmailen och det var icke bra. Hej überstress. Men idag är det som sagt roligare. Jag hänger i sängen med datorn i knät och myser med lite kaffe och tidningar (SvD, Elle och Filter) samtidigt som jag så sakta börja må som man ska igen. Dessutom är det fotografering inför en reklamkampanj här utanför och min kille håller i grejen så det springer lite fotografer och random folk på toaletten och hämtar kaffe och sånt. Jag ser dem ju inte eftersom jag hänger i sängen, men det är kul när det rör sig! Till råga på allt fick jag nyss ett av mina berömda vattenfall av näsblod, då det bokstavligt talat bara forsar och inget hjälper utom att hänga över handfatet tills det slutar rinna och istället börjar droppa. Kul när det rör sig som sagt, nu ska jag kolla Lyxfällan.
Jag är sjuk. Jag är jättedålig på att vara sjuk. Så jävla irriterande att vara sjuk, jag orkar ju ingenting! Har hittills varit tvungen att ställa in ett yogapass, ett seminarie och en filmkväll inklusive massage. Fortsätter detta kommer jag även behöva ställa in en resa hem till landet och en hett eftertraktad klipptid. Irriterande var ordet.
Inspelningen av Sex and the City 2.
Den och framförallt de dök upp mitt framför oss sista kvällen. Det blev en fin avslutning (även om bilderna slog rekord i suddighet) och med detta avslutar vi fina grejer i stora äpplet-serien.
Jag tyckte vi tog det relativt lugnt och städat under fredagens middag och lördagens fest, men min kropp tycker tydligen annorlunda. Mörbultad i hela kroppen. Allt från sketaont i stortårna till snart-får-jag-nackspärr-ont i nacken. Vad hände? Jag vet faktiskt inte.
Brooklyn Bridge. 25 grader varmt, solsken och Obama flög förbi i helikopter. Frihetsgudinnan i horisonten.
Blir lite lycklig över att prick 08.00 kliva först in på en utförsäljning av Resteröds finafina kläder, hitta snyggaste bästa skinnjackan och tre tjusiga mysiga stickade tröjor för ett totalt pris av 1600 riksdaler. Sånt värmer i mitt lilla shoppinghjärta vill jag lova.
Fredspriset till Obama lämnar jag osagt. Däremot blev jag imponerad över tre tioelvaåriga killar på tunnelbanan imorse. Den ena läste högt ur Metro, en artikel om bomben som exploderade i Kabul. Därefter följde ungefär en sån här konversation mellan två av småkillarna:
- Kabul, är det typ i Iran? Nej vänta, Afghanistans huvudstad!
- Mmm. Det står här att Obama kan få fredspriset.
- Obama? Vad har han gjort liksom? Det räcker väl att han är president.
- Precis.
(Och sen hörde jag inte mer eftersom det klev på en kanske fyrtiofemårig kvinna som slog upp Metros tv-tablå och högljutt berättade för alla vilken kamp det skulle bli hemma i tv-soffan i morgon eftersom fotbollen börjar klockan 20 och oj oj oj. )
Min kille tog den där komplimangen ett steg längre. Han filmade mig när jag betedde mig Precis som en seriefigur! och gjorde en avatar av det. Skrattade så jag grät när jag såg det första gången. Han har ju verkligen rätt, jag är ju skitrolig som avatar!
Jag har lust att avsluta vänskapen på Facebook med dem som skriver att de ska besöka eller har besökt Ladies Night. Är det taskigt, trångsynt eller bara sunt förnuft?
Frukost = pannkakor med sirap och fruktsallad och cappuccino och ägg och mer fruktsallad.
Speglar som talar om vädret utanför. Den här dagen: clouds + warm.
Vi bestämde oss för att ha en helt datorfri dag idag. Det fungerade till klockan 16. Men fram tills dess hade vi hunnit med att baka kakor, läsa alla delar i SvD, rensa garderoben, möblera om i gardroben, sortera ihop 3 verktygslådor till 2, bli irriterad och sen glada igen, slänga massor av saker, sätta upp en lampa, äta lunch med kakor till efterätt, läsa lite, sätta upp en tavla och dammsuga. Starkt jobbat och läskigt effektivt på en och samma gång. Hur mycket skulle man inte få gjort utan datorn? Men hur jävla trist och oinsprirerande skulle livet vara? Plus att jag skulle vara arbetslös. Trist var ordet.
Det kommer att bli sketamycket bilder från New York den kommande veckan. Ni som tycker det är dötrist får hålla ut, jag lovar att det finns ett slut (haha rim!).
