alla har sin skit.
Så svårt det är det här att prata om hur ens barn eller föräldraskap är. Hur man än vrider och vänder på ord så blir det en jämförelse. Alla jämför. Såklart. Men jag försöker tänka att alla har sin skit. Vi skäms (ja) ganska ofta när vi får frågor från andra småbarnsföräldrar om hur F sover. F sover bra. F är ett lätt barn. F är glad och nöjd och har därför rätt glada och nöjda föräldrar. Jag förstår verkligen den som hatar att höra det. Som vill gå i tusen bitar och upplösas i atomer när vi pratar om att en dålig natt så vaknar han tre gånger istället för endast en eller två. Men alla har sin skit. Själv blir jag ledsen varenda gång jag läser eller ser någon mamma springa. Hatar att springa och är egentligen inte intresserad av att springa, men vetskapen att den tuffa smällen som min kropp fick efter förlossningen gör att jag kanske aldrig kan eller bör springa igen svider så oändligt. Så ont det gör ända in i själen. Jag försöker tänka på den känslan när jag ser det plågade i de andra föräldrarnas ögon när vi pratar om F och hans vanor. Att jag förstår deras känsla. Men samtidigt kan vi ju inte ljuga?
Det är orättvist. Det går inte att jämföra smärtor. Men jag tror fanimej att varenda småbarnsfamilj har sin skit. Vissa får inte sova, vissa får trasiga kroppar.
5 kommentarer:
Önskar ni inte skulle skämmas utan vara så jävla glada och stolta. Hallå ni har ett barn som SOVER! Hur maxat och fett? Var stolta, glada, njut skiten av den här perioden (eller så är det inte ens en period, er unge kommer sova gott genom hela sin barndom?) så länge den varar! Vi har ju ett barn som inte sover - så mycket - och hur jävla synd jag än tycker om mig själv allt som oftast (fan, det ÄR så jävla utmattande att hänga med vaken 4-månaders utan sömnpauser en hel dag) så känns det ändå så sjukt lyxigt att ha bebis som mår bra! Är glad! Växer! Osv! Lyckliga oss ändå. Men piss, det där med kroppen din :(
JAG VET! Har exakt samma här, Siggan har ju sovit i egen säng sedan han var fyra veckor och sedan har var runt fem månader har hans enda (!) vakning försvunnit vilket innebär att vi har ett barn som sover hela nätterna OCH numera i eget rum.
Var på mammadejt med en del folk jag inte kände för ett tag sedan och närdet började klagas på sömnen så satt jag mest och kollade på Instagram och hoppades att ingen skulle fråga.
Jag är glad för er skull som får sova (och lider med Schmarro här ovanför), och jag är superledsen för att du inte kan springa, det suger ju verkligen hur vissa kroppar tar stryk av graviditet och förlossning, det gör det ju.
Men jag håller med, alla har sin skit. Man måste minnas det. Och har det inte med barn och familj att göra, så är det säkert något annat som skaver, livet är ju sällan bara en dans på rosor.
Håller med ovanstående talare: njut av sömnbäbisen! Jag önskar så att jag får en likadan (även om denna överlivliga krabat jag har i magen ej tycks vara inne på samma spår).
Och så himla ledsamt med kroppen och återhämtningen. Jag vet att det här är privat och känslosamt och att du kanske inte vill prata om det alls, men jag tänkte fråga lite försynt ändå utan någon press på att du ska svara. Det kan alltså hända att en under graviditeten/förlossning får någon typ av skada som gör att en blir rådd till att aldrig springa igen? Det hade jag ingen aning om! Har det med skelettet eller med bäckenbotten att göra?
Kram!
Tack hörrni! Men alltså, vi njuter jättemycket. Pratar ofta om hur lyckligt lottade vi är. Det är just när det kommer på tal "offentligt" som vi skruvar på oss.
Sara: Alltså, jo, ja? När en muskulärt (dvs bäckenbotten) kanske inte orkar hålla kroppens insida på rätt plats är ju t ex en påfresting som löpning och hopp jävligt icke-rekommenderat. Men, jag tror det ska vara ganska illa för att detta ska bli en sanning. Just nu är jag positiv och tänker att jag rehabiliterar mig bra, men rätt ofta tänker jag nattsvart och då är det såna saker som kommer upp.
Helt sant! Och jag kommenterade just ovan om hur bra F sover jämfört med Victor. Sedan läste jag detta. Det är verkligen inte rättvist någonting. Och allt är relativt. Och oavsett vet jag att man ska vara glad över friskt barn och att ha fått ett barn över huvud taget! Men ibland är det svårt. Jag vill inte jämföra, men det är så svårt. Jag har fått både sömnbrist och komplikationer. Kan springa - kunde springa lätt från att V var 6 mån - och trodde aldrig jag skulle kunna det igen, men med tanke på blodproppen. Och jag kan inte springa som förr, inte på långa vägar, men jag kan springa. Även om det gör ont efteråt. Det kan alltid vara värre och ja, alla har sin skit. Förr eller senare. Om några år har man väl glömt sin sömnbrist ändå. Förhoppningsvis.
Hoppas att du kommer kunna springa och återfå din kropp!
Skicka en kommentar