Ah men ni vet när man får en friend request på Facebook, klickar upp och ser att det är en bekant man gärna är kompis med? Man blir glad. Klickar på Yes. Och får som respons att "sorry, this request is no longer valid"!?!? Personen måste alltså av misstag skickat en request, ångrat sig för att hen inte alls vill bli vän med en och därför avbrutit den.
Tack för den liksom.
En annan sak jag gjort de senaste dagarna är att gå igenom allt som finns sparat av mina saker från min barndom. När det kom till saker var det enkelt och kul att rensa. När det kom till allt som var skrivet: fy. Jag hade sett fram emot att grotta ner mig ganska mycket, men pallade bara en halvtimme eller så. Det var inte ledsamt eller jobbigt men mer konstigt, ångestfyllt och märkligt. Och självklart som en liten flashback till hur jag mådde i stort sett hela min uppväxt: som att jag inte passade in, alltid önskade något bättre, aldrig var den som fick uppleva det fina som andra fick. Sån fånig men tydlig grej: att jag har ett helt album med sparade tidningsurklipp på mina vänners ryttarframgångar, men såklart inga av mina eftersom det aldrig fanns några då jag var den enda (!) bland mina vänner som ej hade råd med häst och att tävla. Jag var i stallet, red hästarna som ej var tävlingshästar, var skötare när de andra tävlade och sparade alla urklipp om dem. Så hemskt och fint på samma gång och exakt den känslan jag har av hela min skolgång: jag var där, jag var med, men alltid lite på sidan om av alla upplevelser. Passade aldrig riktigt in.
Så jag slog ihop ganska många lådor och berättade för mamma att vissa saker får jag gå igenom någon annan gång. Om några år eller så. Kanske går bättre då.
Vi såg klart Stranger Things förra veckan. Jag blundade väldigt mycket, hade ofta hjärtklappning och sa "tycker INTE om det här". Men jag såg klart eftersom jag såg den tillsammans med K, plus att den ju faktiskt var bra. Anyway, precis innan vi såg klart råkade jag se ett inlägg hos någon bloggare jag läser som skrev ett ganska utförligt inlägg om vad hen tyckte om serien och dess karaktärer. Vill, vill, vill läsa det nu i efterhand men kan inte hitta det? Vem skrev det? Jag har kollat varenda blogg tycker jag men måste uppenbarligen vara blind eller glömma någon. Hjälp?
Har ni sett The Americans? Eller ja, det spelar inte så stor roll faktiskt för det här är intressant oavsett. En dag stormar FBI ditt hem och plockar med sig dina föräldrar som visar sig vara ryska spioner som levt som random amerikan under en sjujävla lång tid. Läs alltihopa här: The day we discovered our parents were Russian spies. Så himla fascinerande detta alltså. Och det är denna familj som serien The Americans baserar sig på.
Hello bloggy! Semester hände. Två veckor. En vid havet i norra Roslagen och sen en vid havet på Gotland. När vi kom till Gotland kände jag att det var semester också. Det var en efterlängtad känsla. Denna våren alltså, helvete vad det satte spår att jobba så intenstivt, så maximalt, så pressat under så lång tid. Jag drömde jättemärkligt på Gotland. Sjuka, konstiga stressdrömmar. Eller bara märkliga, otäcka saker. Som att en svart labrador låg utanför en port jag passerade en massa gånger, och en skata hackade hål i dens huvud så den liksom bara låg där och flämtade men i praktiken var död? Och lagom tills drömmarna försvann var det dags att åka hem igen och jobba några dagar. Sen blir det semester igen några veckor. Sen kör hösten igång. Men det ska vi inte tänka på nu, utan nu är det fortfarande semester strax igen som hägrar. Ska bara släcka lite bränder, skriva klar lite dokument och fixa och greja först. Och blogga lite kanske? Japp.
Hade ganska storslagna planer ändå för denna veckan (eller ja, 4,5 dagar) då jag skulle vara själv hemma eftersom jag jobbade men inte resten av familjen. Skulle träffa vänner, shoppa, städa grundligt hemma, kanske rensa förrådet, läsa, rensa garderober, baka bröd och njuta. Det blev lite halvt, så att säga.
Tillbringade massor med tid i affärer, men köpte nästan inget. Var på AW med kollegor, åt middag med vänner. Såg åtta avsnitt av Marcella. Var mörkrädd. Vårt internet slutade fungera. Somnade alldeles för sent varje natt och städade verkligen inte hemma. Så igår kväll städade jag, bakade och läste. Idag klockan 08 kom en tekniker för att fixa internettet. Ja, en lördag för han tyckte inte vi skulle vänta till nästa vecka eftersom han var säker på att en grej bara behövde bytas. "Det är det felet i 99 fall av 100!". Självklart var det inte det, utan han bytte kablar och sprang i källaren och åkte till stan (!) för att koppla om vår fiberkabel från grunden. Det gick inte, utan något mer behövde göras av någon annan också men först på måndag. Sen hade jag 2 timmar på mig att duscha, packa, dammsuga. Jag hann! Men inte fan känns detta som en produktiv vecka direkt. Men nåja, jag kanske hinner rensa garderoberna nästa sommar eller så. Nu ska jag få träffa min familj igen, längtar så.
Är väldigt mörkrädd. Det var mycket opraktiskt när jag växte upp mitt i skogen. Men så träffade jag K och jag har sen sekunden vi träffades alltid känt mig så avslappnad och trygg i hans sällskap.
Älskar det. Han är nog den första och enda människan som någonsin fått mig att känna så. Så jag har glömt bort att jag är mörkrädd för jag är det aldrig i hans närhet. Vi kan till exempel kolla rätt läskiga serier och jag blir ej rädd.
Nu är K ute på landet med F. Jag är ensam i stan. Och då fick jag såklart för mig att se de fyra sista avsnitten av Marcella (se den! Som Bron korsat med The Fall) på raken. Blev rädd. Tänkte att det skulle gå över bara jag gick runt lite i lägenheten och släckte för natten osv. Gick in i Fs rum för att stänga ett fönster och inser att en av hans nattlampor lyser. Jag har inte tänt den och den var inte tänd tidigare ikväll.
Alltså.
Nej!
Hjälp.
Kommer nu aldrig våga sova.
Igår hade vi fest hemma hos oss. Min kille fyllde 40 och en hemmafest har man ju inte varit på på en evighet. Så det var väldigt roligt. Och ganska blött. Och ganska skönt att F sov hos sina kusiner med sin farmor så vi fick ut. Vi sov till 09.30. När F hade vaknat? 08.45. !!!!!!!!!! Alltså det har typ aldrig hänt de senaste två åren att han sovit så länge. Inte ens när han varit sjuk. Väldigt trevligt för farmorn, och det är ju inte så att vi klagar men han kan väl någon gång sova så länge även med oss? Helst en lördag eller söndag då såklart. Tack på förhand.
Men fan vilket dåligt humör jag varit på idag då. Är fortfarande. Detta är sånt jag är sur över:
Åh så kul, hittade denna via Cinderalley.
Vad ville du bli när du var liten?
Alltid haft svårt att förstå vad jag verkligen vill, men såhär i efterhand kan jag se att jag drömde (och delvis fortfarande gör) om att ha en egen butik, att få producera en tidning eller vara florist.
Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Hade faktiskt ingen aning. Det jag visste var att det inte fanns några roliga jobb där jag bodde, så jag trodde nog att jag skulle flytta och börja om. Och det gjorde jag. Gillade allt med datorer också, vilket var rätt tabu om man var tjej och typ sexton.
Gick du någon nishad gymnasielinje?
Mnja. Jag gick natur, men vår klass var en specialklass som fick datorer från skolan (detta var -98) och hade en dag per vecka då vi fick vara hemma och plugga hemifrån istället för att vara på skolan. Väldigt speciellt då. Det var skitsvårt att komma in på just denna klass, men är jävligt glad att jag gjorde det.
Vad hade du för betyg?
I gymnasiet? Typ VG rakt igenom, gick ut med ett snitt på 17,någonting som alla med VG som snitt gjorde. I högstadiet hade jag MVG i typ allt utom idrott.
Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Alltid varit skitbra på matte (!) för att jag tyckt det var lätt, men det var inte så roligt i sig. Så får säga engelska och svenska. Men svenska först på gymnasiet då min lärare berättade att jag var väldigt bra på att uttrycka mig. Hela högstadiet hade jag en lärare som påstod motsatsen och därmed fick mig att tro det.
Sämsta?
Idrott. Och kemi.
Utbildade du dig efter gymnasiet?
Ja, men inte direkt. Ett år efter studenten läste jag en termin kriminologi. Sen hade jag uppehåll några år innan jag började på en utbildning som hette Medier, Språk och Kultur som i praktiken innebar att jag fick en examen i Medie- och kommunikationsvetenskap med engelska samt kreativt skrivande som inriktning.
Vilket var ditt allra första jobb?
Flyttade till Stockholm dagen efter studenten (!) och började jobba i kassan på Gröna Lund. Sålde åkband och det var en av de roligaste somrarna i mitt liv.
Vad har du mer haft för yrken?
McDonalds (tre veckor, hatade varje sekund), i kassan på en matbutik, som telemarketingförsäljare, allt-i-allo på ett företag som budade ut mat till folk, som redaktör, som webbredaktör, som pr- och crm-ansvarig, som marknadsansvarig, som digitalt ansvarig för allt digitalt på ett av sveriges mest välkända varumärken. Plus en massa ideella saker som skribent, serveringsansvarig på kårpuben och sånt. Hehe.
När hamnade du i den banan du är i idag?
Eftersom jag alltid haft svårt att visualisera vad jag vill så har jag gått mycket på vad som verkat kul. Alltså, jag visste att jag ville plugga vidare men visste inte till vad. Hittade kriminologi och pluggade det. Insåg att jag inte ville bli kriminolog, hoppade av. Ville verkligen jobba med typ reklam ett tag, sökte massor med jobb men fick inget så då gick jag igenom hela studiekatalogen trehundra gånger och hittade den utbildning jag sen pluggade. Lagom bred och ändå som gav en konkret nisch. Sen har jag alltid scannat arbetsmarknaden som en igel, och när webbredaktör-yrkena började komma så insåg jag att det var helt perfekt: en kombination av att få vara digital och den kommunikation jag älskar. Och sen har det liksom bara fortsatt på samma sätt. Ett tag gjorde jag det aktiva valet att inte bli journalist/kommunikatör/copywriter utan mer jobba med digitala lösningar, och det tror jag också var bra. Har även haft flera möjligheter att nischa in mig väldigt tydligt inom det digitala, men har valt att vara ganska bred i min kompetens. Det har varit bra val. Jag kommer mer till min rätt nu.
Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
När jag fick ett jobb som kändes som ett drömjobb (då) redan innan jag hade tagit min examen. När jag nu nästan får komma på arbetsintervju på alla jobb jag söker (obs, söker ej aktivt jobb).
Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Att jag verkligen kan det jag gör, jag har ofta väldigt stort förtroende bland alla jag samarbetar med (vilket är många). Att jag alltid levererar, och om jag inte gör det har jag en ärlig och rak approach till varför jag ej lyckades.
Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Hatar att göra fel eller fatta fel beslut, vilket ofta gör att jag lägger ner lite för mycket tid på före-arbetet. Men det gör å andra sidan att slutprodukten ofta blir väldigt bra istället. Jag kan också ta vissa saker personligt, tycker lite för mycket om att jobba. Vill att allt jag gör ska vara väldigt, väldigt bra. Får också kämpa för att delegera och inte göra allt själv.
Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
Att jag vågade flytta till Stockholm och börja jobba direkt efter studenten.
Att jag aldrig varit arbetslös en dag av mitt liv.
Det jag jobbat med hela denna vår: att som ny på jobbet varit ansvarig för att byta varumärke i alla digitala kanaler i tre länder samtidigt, och lyckas med det.
Vad går ditt jobb ut på mest?
Att bestämma hur vi ska utveckla våra digitala kanaler i åtta länder samt se till att det fungerar optimalt, både på kort sikt och på lång sikt, och få en hel massa människor att göra detta. Alltså få stöd från högre chefer att mina förslag får genomföras till att jobba med IT så att det görs, till att få berörda parter i varje land att faktiskt få ut det ordentligt och fokusera på rätt saker. Plus att fungera som digital expert i en väldig massa projekt som jag inte driver men som har en digital del.
Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?
Drömmer ju fortfarande om att ha en butik ibland, samt att bli den nya Leif GW Persson. Känner att butiken ligger mer realistiskt till än att bli Leffe faktiskt.
Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Något med barn. Jag är inte så bra med barn.
Vad gör du om fem år?
Trivs med mitt jobb, det är det viktigaste. Har kanske en högre position, eller ett helt annat typ av jobb.
Vad gör du när du är 60 år?
Trivs med mitt jobb. Antingen med något som liknar det jag gör nu fast på en nivå där jag känner är lagom, eller något helt annat.
Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?
Har inte haft visitkort på säkert fyra år? Men om jag ska sluta vara extremt petig och istället prata om vad det är som skulle vara min titel så skulle det nog vara Head of Digital, Senior Director Digital eller något sådant med vad det faktiskt innebär (och inte bara en tom titel på ett litet företag utan att man har mandat att göra något).
Slog nog rekord i användandet av ordet "fint" i inlägget imorse, eller hur? Nåja, det var inte det jag skulle blogga om nu. Vi såg nämligen klart på säsong två av Bloodline igår. Har någon annan kollat klart? Vill diskutera detta, så ni som ej sett - gå och läs något annat blogginlägg nu.
Spoiler alert!!!!!
!!!!!
!!!!
!!!
!!
!
Alltså. Wtf? Jag ville verkligen att serien skulle få ett avslut, men nu måste det ju komma en tredje säsong. Eller hur? Och vad fan ska de göra i typ tio avsnitt till? Hatar när serier blir såhär. När det blir segt och utdraget bara för att hålla kvar tittarna.
Och så ville jag att de skulle åka fast. Hela säsong två har ju varit som att se en bilolycka i slow motion (men jävlar vad bra John spelar och helvete vad se lyckas sätta fingret på hur deras ångest måste kännas). Men så förvånande att Kevin slog ihjäl (?) Marco! Såg inte den komma. Och vad ska John göra, fly? Och kommer Sally få veta sanningen eller bara någon halvsanning? Jag ville ju veta. NU. Inte få tio avsnitt till på halsen om ett år eller så.
Blä.
Sitter i en taxi på väg till Arlanda och tänkte passa på att berätta att jag inte alls hade de skorna jag köpte på bröllopet. Ha! Jag hittade ett par skor i garderoben som passade skitbra. Med klack. Men det fick funka. För jag kände mig faktiskt fin med de skorna och inte alls som en tant. Så i lördags svassade jag omkring närmare 190 cm lång, men det gick väldigt fint. Hade med mig sneakers till dansgolvet sen, och det var ju tydligen den bästa planen jag haft på länge. Andra var avundsjuka på mig.
Men sicket roligt bröllop det var! Det var gymnasievänner som gifte sig, och förutom det roliga så var det sjukt kul att träffa ett antal människor jag säkert inte sett på tio år. Alla har blivit vuxna! Märkligt. Höll ett tal också vilket jag är glad att jag gjorde, det gick fint.
Annat spännande som allt detta innebar var att vi sov utan F för första gången. Om någon hade berättat för mig att det skulle dröja nästan 2,5 år tills vi tillsammans sov utan barnet för första gången hade jag nog blivit livrädd. Nu? Inte konstigt. Men det var aningens nervöst, F är mycket mammigpappig. Det gick fint i alla fall, förutom att han hade brutit ihop ett par gånger när han sett bilder av oss. Stackars liten. Och igår när vi pratade om det så var hans fokus att "ni kom tillbaka!". Gud, att han inte trodde att vi skulle komma tillbaka? Hjärtsnörp.
Hur vi firade vår natt i ensamhet på hotell? Vi sov. Vilket var nödvändigt då vi var rätt bakis faktiskt. Zzzz. Och nu är jag i sånt semestermode efter denna långhelg att jag inte alls vill jobba, jag vill ha semester resten av sommaren. Olämpligt att ha bokat in ett flyg kl 07 idag med andra ord.
