Stor latte - tjugotvå spänn.
Stor latte plus stor lussebulle - tjugotre spänn.
Det är nästan så man förlorar pengar på att inte köpa lussebulle.
Exakt.
(Det är bra mycket roligare att blogga än att plöja essäer, om ni nu inte redan förstått det. Får hålla mig i fingrarna för att inte producera ett blogginlägg i timmen.)
Tjugoåttonde augusti
Vita katthår på tröjan. Hur många? Vet ej. Jag överlever. Vitt syns mot svart. Tänk om någon är hyperallergisk och dör för att jag har vita katthår på tröjan. Borde inte såna människor ha varningsskylt på ryggen? Eller magen? I pannan. Min bror var en sån förut. Han hade ingen varningsskylt, fast han överlevde ändå. Det är så grönt hemma. Grönt är mjukt och det blåa passar så bra in. Passar jag in här? Passar vi in? Det visar sig. Släpp ner axlarna och tänk inte så mycket. Jag tänker för mycket. I förväg, i efterhand och precis samtidigt. Stoppknapp behövs. Jag behöver en stoppknapp och de allergiska behöver en varningsskylt. Jag kanske hamnar i fängelse om någon dör. Fast det tror jag inte. Men hjärnan tänker för mycket.
Fjärde september
Jag blir rädd när jag ser barnen, BARNEN, på Lidingöbussen som är sminkade och vill visa upp sig. Trots att de inte har några bröst. Hur ska mina barn bli? Var ska vi bo? Lidingö är fint, men jag blir rädd för barnen. Iiiiii. Tänk om våra ungar kommer prata så fast de har dialektföräldrar?
Elfte september
Helt sinnessjukt skönt att vakna och känna att jag mår bättre. Bättre! Det har jag nog inte känt på jag vet inte när. Den här Sofia, vem är hon, vad gör hon, existerar hon? Vi har fortfarande aldrig sett henne. Det är kanske något lurendrejeri bakom. Var är hon?
Artonde september
Jag är snygg idag. Ja, det är jag fan. Tröjan sticks lite, men knappt märkbart ändå. Tack korta ärmar. Undrar om de andra ser att jag är snygg idag? Det måste de göra. Jag borde maila PBM och tacka för all hjälp. Och tacka K. Gud vad jag borde tacka honom. Jag älskar honom och vi ska till Budapest! Det är skönt att vi är så lika. Vi är som små lergubbar som bara flyter ihop och mår så bra och är så fina tillsammans. Jag älskar honom. Jag gillar måndagar! Jag gillar skolan. Jag får skrivkramp i armen. Allt löser sig till det bästa. Jag är inte så dum jag inte.
Tjugoandra september
Hösten har inte kommit än, sa de på tv imorse. Fast där den har kommit är det redan vinter. Varje gång jag ser meteorologen, som jag inte kan stava till, så tänker jag på hennes första dag. Då jobbade jag heltid och då var det vinter. Höst. Det är så vackra färger! Rött. Som min tröja. Rostrött. Gult. Sen blir det brunt och slaskigt, men det borde inte kallas höst. Det borde kallas för-vinter. Eller skit-årstid. Varför behövs november? September oktober december borde vara så jävla mycket bättre. Varmt vackert vackert kallare vackrare snö jultomte. Vi åker till Budapest i höst. Det ska bli så fantastiskt. Kommer det vara vinter där? Höst? Sommar? Tidig höst förhoppningsvis. Undrar om löven är gula där också. Röda? Orangea? Gula?
Andra oktober
Det är skönt att skriva slarvigt, att inte ha tryck på pennan. Undrar om jag kan se vad det står. Nyfiken i en strut vill väldigt gärna läsa vad de andra skriver. Vad tänker dom? Hur tänker dom? Jag orkar liksom inte skriva mer. Stackars arm. Stackars stackars arm.
"Har om natten hade vi besok av en jaguar, han at upp en av aporna, Gorda, sa nu sover vi i skift ifall att han skulle komma tillbaka."
Vi har projektvecka. Igen. Förra projektveckan slet jag mitt hår nästan dygnet runt för att få ihop något inspirerat av Bengt Ohlssons Gregorius. Är fortfarande inte nöjd med det resultatet, så någon gång när dygnet får fler timmar ska jag försöka få det läsvärt. Den här veckan ska vi inte producera så extremt mycket själva, utan mest bli inspirerade inför det som kan kallas slutarbete. Vi ska nämligen skriva två essäer på minst tio sidor var innan terminen är slut. Heja! Den ena ska trist nog handla om skrivande, och den andra med temat ”ingenting”. Kanske världens sämsta tema då det tydligen ska tolkas som en essä om vafansomhelst. Ska plöja essäer hela veckan, allt från Montaigne till det som kallas essä i DN. Är på jakt efter moderna essäister, har ni några tips? Vi ska dessutom ha fått ihop en plan över våra essäer som ska skrivas innan veckan är slut. Funderar allvarligt på att ägna ingentingessän åt ämnet bloggande. Jag har väldigt svårt att ta ställning i många fall, och hela fenomenet blogg är sjukligt fascinerande. Men vi får se. Det är kanske inte alls bra. Nu blev jag tveksam. Äh, det visar sig.
För övrigt kommer Bengt Ohlsson på besök till vår klass om ett par veckor. Vi är uppmanade att ha många frågor förberedda, för så fort frågorna verkar sina ska karln tydligen resa sig upp och gå. Så, om det är något speciellt ni alltid velat fråga honom har ni nu er chans genom mig.
Jag skriver till dig med anledning av föreställningen Lulu – En monstertragedi av Frank Wedekind. Denna föreställning såg jag på det öppna genrepet, den 13 september. Jag är numer uteliggare, och det är ditt fel.
Vid min hemkomst efter föreställningen hade jag helt glömt av att jag skulle ta emot en rörmokare. Denne rörmokare skulle laga ett avloppsrör i taket på min toalett som läckte. Detta avloppsrör i taket läckte eftersom min granne ovanför helt enkelt inte haft tillräckligt med koll på sin avföring och därför utvidgat avloppsröret till den grad att det började läcka. Mycket otrevligt. Ännu otrevligare blev det då jag, som sagt, glömt av rörmokaren. När jag klev in i min port möttes jag av en arg rörmokare som debiterade mig för de timmar han väntat på min ankomst, samt några tusenlappar extra. Detta gick inte att bestrida då hans kusiner driver ett gym och är från Ryssland. När jag sedan öppnade dörren till min lägenhet blev jag översköljd av en stark lukt av avföring, helt enkelt på grund av att avloppsröret hade sprängts då det inte blivit åtgärdat i tid. Min lägenhet blev förstörd, likaså alla lägenheter i samma hus då det som fanns i avloppsröret spred sig som en löpeld. Igår klockan 10.00 på förmiddagen sprängde de bort huset. Det gick inte att rädda.
Alla mina grannar samt hyresvärden anser att felet är mitt, eftersom jag inte var hemma i tid och släppte in rörmokaren. De är nu hemlösa och jag med. Allt hände så fort att ingen lyckats få en bostad. Mina grannar jagar mig därför, fly förbannade. Jag har rivsår på kroppen efter att tidigare imorse fått kasta mig i ett rosbuskage för att undkomma de uppretade grannarna som jagar mig med basebollträn. Inatt sov jag i en trappuppgång.
Eftersom föreställningen blev en halvtimme försenad samt sen var över tre timmar lång anser jag att det är ditt fel, Dramaten. Ingen skulle tro en uteliggare som polisanmäler dig, därför skriver jag detta brev. Jag tänkte kika förbi imorgon vid 12-snåret. Det vore bra om det då fanns klart en ny bostad till mig, lite rena kläder, sushi samt pengar så jag åtminstone kan betala rörmokarens kusiner från Ryssland. Övriga pengar för sveda och värk kan vi ta i övermorgon.
Med vänliga hälsningar
Roland Karlsson
De senaste dagarna har jag fått arslet ur vagnen och sett lite filmer som alla andra sett för evigheter sen.
2001: A SPACE ODYSSEY
Kaka för ögat och hjärnan. Det är helt sjukt att filmen gjordes 1968. Nu vill jag läsa boken. Någon som läst den som kan uttala sig? Hittade, iofs utan större svårigheter, den här siten som är rätt coolt gjord och underlättar för den som inte orkar analysera filmen själv. Tar gärna ett exemplar av stolarna ovan samt kommer för all framtid vara skeptiskt inställd till talande datorer.
THE USUAL SUSPECTS
Egentligen är det konstigt att jag inte sett den tidigare. Om jag skulle välja en favoritskådis skulle det helt klart bli Kevin Spacey, och det är ingen direkt nyhet. Men bättre sent än aldrig. Fast jag visste redan om att någon oväntat skulle hända på slutet och i efterhand undrar jag om inte någon berättat för mig hur det skulle gå för jag var övertygad om det som skulle hända efter halva filmen. Hade hellre blivit överraskad faktiskt. Nåja. Det är nog väldigt svårt att inte tycka om The Usual Suspects.
THE RING
Jag och skräckfilmer är inte något som fungerar tillsammans. Tycker inte om att bli skrämd. Har säkert något att göra med mitt kontrollbehov och att skrämselkänslan påminner mycket om den avskyvärda stressen. Men varenda kotte verkar ju ha sett The Ring så när den nu gick på tv igår kändes det ok att se den trots allt. Jag är ett stort fan av logik, och jag undrar väl lite över några händelser i filmen som jag inte får att gå ihop. Ett gott betyg är ändå att jag inte var helt nöjd med att sova bredvid tvn inatt. Mardrömmarna uteblev som tur är.
Trots att jag precis betalat alldeles för mycket räkningar för min plånboks bästa och trots att jag inte hunnit med att plugga allt jag skulle så blev det en fin morgon. Upptäckte nämligen att The Magic Numbers spelar på Berns den 27 januari. Biljetter köptes direkt, och att jag missade dem när de spelade på Debaser tidigare i höstas känns helt plötsligt inte lika farligt. Dessutom så visade det sig att Damien Rice spelar på Cirkus den 24 mars! Herregud. De biljetterna införskaffas nog under helgen, vi ska bara bestämma hur många som ska gå.
Och så är det ju fredag, bara det gör det till en fin dag. Nu ska jag äta en skvätt risgrynsgröt, lämna kläder på Stadsmissionen, köpa en latte, jobba några timmar och sen är det helg på riktigt. Imorgon får jag äntligen träffa L och Freddie. Varför varför varför ska mina bästa vänner bo i andra städer eller i andra länder? Fattar ni inte att jag saknar er?
Damien Rice & Lisa Hanningan – 9 Crimes
Vi tyckte ju att det var mer än dags för Kudden att möta världen. Så med lite hjälp på traven tittade Kudden, som visade sig vara en liten pojke, ut strax efter 03 inatt. Jag har blivit väckt på sämre sätt. Att vi är extremt förkylda just nu är väl bara något som kallas dålig timing. Eftersom min bror är lite seg på att göra mig till riktig faster får jag väl titulera mig plastfaster eller något till den här krabaten så länge. Vad heter det egentligen?
Avslutade minikorta reportagekursen idag. Jag blir mer och mer övertygad om att mitt aktiva val att inte utbilda mig till journalist (utan istället ställa mig på andra sidan informationsflödet) grundade sig i något mer än bara dåliga jobbutsikter, även om jag inte själv förstod det då. Fy tusan vad jag har svårt att skriva reportage och artiklar. Får hålla mig till novellerna.
Bland de bloggar jag läser har jag aldrig sett någon skriva om Hard-Fi. De stod för årets skiva 2005 i min bok och jag väntar på nästa, som de tydligen jobbar på just nu. Stars of CCTV är iaf helt jävla fantastisk, om ni nu inte redan visste det. Fast ikväll blir det nya skivorna från Magic Numbers och Damien Rice. Ny, bra musik är bland det bästa som finns.
Kuckelimuckmedicinen fungerade inte. Igår bröt det ut på allvar och jag förstår inte hur jag orkade sitta upprätt och jobba (visserligen hemifrån, men ändå) i fem timmar. Idag är huvudvärken lite mindre, snoret sitter fast istället för att rinna och ett skönt lock för öronen skärmar av världen. Har redan hunnit med att fika med min kontaktperson på bemanningsföretaget där jag egentligen är anställd. Om en timme ger jag mig iväg till jobbet, för eftersom jag är friskare idag så kan jag jobba från kontoret. Ibland är jag inte helt förvånad över att saker och ting blev som det blev, och jag är inte heller helt förvånad över att jag fortfarande sätter jobb, pengar, skola och allt annat som måste göras framför min egen hälsa. Men hey, jag gick aldrig på styrelsemötet igår pga förkylningen. Alltid något.
Örebro är en lagomtrevlig stad. Inte otrevlig, inte übertrevlig. Lagomtrevlig. Jag tror inte jag skulle kunna bo där själv, men jag kan inte heller rulla med ögonen och tänka Herregud! till de som bor där. Nog med övertydligheter – bror min har bosatt sig där. En nätt liten villa på 160 kvadratmeter inklusive roliga prylar som ett par hundra dvd-filmer, projektor, trådlöst bredband, två audi att köra och så vidare och så vidare. Passar med andra ord perfekt för att fira mammas 60-årsdag och pappas farsdag i efterskott. Pappa fick en alldeles egen hemsida som han blev eld och lågor över. Mamma hade fått sin riktiga present tidigare, så hon fick nöja sig med hotellfrukost, shoppingtur och lunch på stan, badkarsbadande (lyx!) och en fyra rätters middag. Vi hann även klämma in en utställning och gemensam lunch på stan (igen) dagen efter. K fick med sig en förkylning hem, jag en ny senapsgul tröja. Vi plockade även på oss Tintin i Hajsjön, The Usual Suspects och 2001: A Space Odyssey. Jag har otroligt nog inte sett någon av filmerna. K sover som en gris, men eftersom även jag börjar känna av en lätt smärta i halsen lär det bli dags att plocka fram min egen kuckelimuckmedicin inom kort – Sthlms godaste kebab + The Usual Suspects + Fredrik&Filip-premiär. Mot Lidingö!
zero 7 feat josé gonzales - futures
embee feat josé gonzales - send someone away
josé gonzales gör reklam - heartbeats
Har tidigare skrivit om mitt intresse för gärningsmän, gärna i kombination med medier. Så trots att jag har svårt för Hasse Aro och generaliserings/fördomstv3 så tittar jag gärna på både Efterlyst och framförallt det nya programmet Ondska. Jag gillar grunden i programidén, men det blir tråkigt när resultatet blir så pass generaliserande att det gränsar till otäckt övertramp. För det första förstår jag inte varför programmet heter Ondska och varför de motiverar Aros försök att hitta ”sanningen” bakom varför gärningsmännen begått brott med att de ska identifiera ondska. Om de vill hitta varför en gärningsman begår brott – varför använder man sig inte av de kriminologiska teorierna som grund och sen går ner på detaljnivå i varje specifikt fall? Varför tar de bara ett drag som gärningsmännen har och förstorar upp det till något enormt, som att det skulle vara den enda anledningen till att brottet begicks? Jag blir rädd av bara tanken på hur många människor som nu tror att Aspergers är orsaken till brotten som togs upp igår.
Idag används så kallade experter överallt i medierna. De uttalar sig sällan om specifika fall, men då redaktionerna/journalisterna frågar allmänt och sen applicerar de generella svaren på det specifika fall de jobbar med blir det ofta tokigt. Hur många rubriker hos Aftonbladet och Expressen lyder inte ”xxxx (helst känd person) riskerar att få fängelse/böter/vård/bli frisläppt” som sen visar sig grunda sig på en generell fråga till en expert, inte gällande själva incidenten i sig? I programmet Ondska uttalar sig ingen om de specifika fallen förutom Aro själv och polismannen de har med sig på brottsplatsen. Igår lät de visserligen en dömd brottsling spekulera själv i vad en annan brottsling kanske kände vid mordtillfället, men det blir lika konstigt det fast omvänt. Experterna talar generellt, vilket sedan blir ihopklippt och förklarat av Aro att det experten sa, det är minsann det som hände i hjärnan hos gärningsmannen.
Medierna idag fungerar såhär. Men det är synd när det görs så extremt fult som Aro och hans medarbetare lyckas med. Fast jag kommer titta nästa vecka ändå, för jag gillar ämnet.
Och det här blogginlägget rekommenderar jag varmt för detaljer om vad som sades mer exakt och hur fel det blev just igår.
Idag har vi varit på lägenhetsvisning. Vi har inte tänkt köpa, men hyra vore ju jäkligt trevligt. 10 minuter till slussen, utsikt över vattnet, tjusig planlösning, bra ytor, okej område jada jada. Nacka känns som ett fint ställe att bo på. Så synd att det är inflytt för tidigt, att hyran är för dyr för oss just nu och aldrig att 29 personer säger nej till den lägenheten. Men så jag längtar till att ha ett sovrum, ett vardagsrum, ett kök där man kan ha matbord, en toalett med större golvyta än 1m2, slippa pendla mellan två lägenheter. Och utsikt! Herregud, tänk att få ha något att titta på. Tänk att få ha vatten, eller åtminstone ett par träd, att fästa ögonen vid. Jag har bott 19 år med utsikten som visas ovan, och snart 6 år med denna. Det är inte helt svårt att gissa vilken jag föredrar.
Heja DIF! Längtar redan till 2007. Det här blir spännande. Skönt att det blev klart i god tid också, och tack för att vi slapp RL i år.
Jag satte hjärtat i halsgropen då jag insåg att veckan tar slut redan på torsdag, för på torsdag åker vi till gnällbältet och inleder firandet av mammas 60-årsdag. Jag som hade tänkt jobba på fredag därmed hinna skriva min novell och mitt reportage i god tid innan torsdag och sen jobba. Kom hem vid 16, utan att ha ätit lunch, ena chefen ringer och försöker hävda sin åsikt av vad som hände i torsdags medans jag hm:ar och ok:ar mellan tuggorna av matlådan. Möte imorgon och jag anar att min tjänst ligger risigt till. Den som lever får se. Iväg till söder och Bara. En öl hinns med innan after worken är över, de två efterföljande kostar vanligt. Vi pratar och pratar och det är svårt att hinna gå på toaletten mellan alla ord. Det tar ett par timmar innan orden om ämnet tar slut och nya ämnen tar vid. Det är ändå skönt att vara hemma i god tid innan tio och jag kunde till och med läsa min bok på tunnelbanan hem utan att irra bort mig i alkoholens ångor. En stor kopp kaffe, Kobra på tv och ibland blir jag rädd när den kreativa drömmen väcks till liv.
Jag fick ur mig något som liknade när man dricker champagne spårar det alltid ur, det slår aldrig fel när champagnekorkarna for i taket. Så med flit drack jag bara ett par klunkar från K’s glas, men det hänger tydligen inte på mängden. Imorse vaknade jag av att något sa aj! från fotändan i sängen. Där låg K, med huvudet vid mina fötter och påstod att jag sparkat honom. Varför han låg så vet vi inte. Vi vet inte heller varför vi valde att åka hem så pass tidigt som klockan på korten i digitalkameran visar. Utan nämnda digitalkamera hade vi inte heller vetat att vi tog tunnelbanan hem, eller att K somnade på tunnelbanan. Jag misstänker att mina vantar även föll ur mitt liv någonstans här. Digitalkameran visade också ett kort på de så kallade nanoingenjörerna i födelsedagsbarnets kök. Det var bara jag som stod för fotograferingen igår och jag minns varken att jag var i köket eller att det fanns ett par nanoingenjörer med i bilden. Jösses. Men födelsedagsbarnet verkade bli glad över det saftiga presentkortet på Gondolen vi gav henne, och det är väl det som räknas antar jag. Och att vi var där, även om vi minns mycket lite.
Det verkar ju finnas hur mycket regn som helst i det här landet. Ska man se det positiva i regnet så kan vi ju utan problem sova till 12, äta färska baguetter till frukost, dricka latte och äta hallongrottor från cafét i Lidingö C varje lördag utan dåligt samvete. Dessutom kan man ligga i sängen när klockan närmar sig halv fyra och surfa i väntan på att nya avsnittet av Lost ska bli färdigt för veckans titt. Ikväll är det 30-årskalas och frågan är hur bakis jag kommer vara imorgon. Har alldeles för mycket att plugga till måndag för att det ska vara nyttigt.
Är det någon som vet vem som vill Erik i Idol så illa att den/de som sminkar gör honom gulfläckig varje vecka? Kanske något för Aftonbladet att gräva i.
Det finns vissa dagar då man mer än vanligt längtar tillbaka till milslånga sandstränder, avstängda mobiltelefoner, 40 graders värme, äcklig mat och ett stort jävla lugn. Men tackar som frågar Christina, det gick bra. Min text om en kille på bussen som var besatt av synd i olika former drog hem mer skratt än vad jag väntat mig och K och mamma och pappa sa alla att jag var så duktig och hade en så bra text minsann. Icke så objektivt, men ändå väldigt tryggt. Men idag vaknade jag med stress i hela kroppen, påtryckningar via mail och msn som jag bara inte pallar just nu och den största bomben av dem alla – helt plötsligt så kickar mitt jobb två personer. Mina förhandlingar med chefen om anställningsform etc känns helt plötsligt väldigt oaktuella. Dessutom är en av de kickade den person jag tycker bäst om på hela företaget. Så surt. Chockartat. Jag vill ha tillbaka solstolen och träningsvärken efter allt för mycket strandtennis.
Apropå tv-spel. En av de skönaste låtarna med jävligt söt video. Nu måste jag verkligen lämna datorn.
Jag vill öppna dragkedjan till min hjärna och tömma innehållet i alla böcker där. Alla böcker, både med fakta och skönlitteratur, med wikipedia på toppen som krydda. Jag vill ha kunskap. Sen ska jag trycka på off-knappen till världen och ligga i den skönaste soffan som finns och spela roliga spel på x-box, gamecube, nintendo, gamla amiga 500 och ett och annat sällskapsspel. K ska baka bullar och kakor i köket och göra latte och öppna colaburkar till mig omväxlat med att pussa och hålla om mig så som bara han kan. Jag ska känna mig som alla barn som lever i nuet utan oro för sekunden efter. Om, om, om jag skulle tröttna på det tillståndet trycker jag på on och tiden som stått stilla börjar så sakta ticka igen.
Ikväll har vi vår uppläsningskväll. Det kommer upp till 120 personer. Efteråt hoppas jag att avståndet mellan mina öron och axlar blir lite större. Antagligen slutar det bara i tomheten som alltid infinner sig efter att något stressartat, prestationsbaserat och nervöst ägt rum.
Wish me luck.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hade hört från vänner och bekanta att nu fanns det minsann en rosa mobil, så snygg att de som till och med inte tyckte om rosa skulle gilla den. Nä. Jag tycker inte om den blå varianten heller. Själva mobilen är ok, men färgen? Ungefär som naglar på svarta tavlan. Häromdagen surfade jag förbi (det borde finnas ett motsvarande ord för zappa på internet, surfa runt är långsammare än att zappa) en blogg där någon hade fått rosa ipod-lurar. Jösses.
Egentligen har jag lust att skriva en lång text om TT, nyhetsrapportering och förmedling i allmänhet, dagens svenskar som tror att man är så mediekritisk fast rubrikerna på aftonbladet.se ändå står för vår uppfattning kring det mesta, och de långa informationsleden som egentligen sker vid nyhetsrapportering från tex krigsdrabbade länder och så vidare. Men nu har jag inte tid med det. Jag ska skriva en ny novell, ett reportage och öva inför uppläsningskvällen imorgon. Ni kan ju i vilket fall som helst läsa den här artikeln om TT samt kika på bloggen om TT-kritik. Läs- och tänkvärt.
Jag trodde nästan på mig själv och mina ord om att vi inte uttryckligen skulle heja på Elfsborg på det traditionella sättet, vi ville bara att de skulle lyckas vinna över DIF, DIF som spelat mer eller mindre skit hela säsongen. Mitt vrål på O’Learys när Ellos stötte in 1-0 motbevisade mig ganska kraftigt. Har sällan varit med om mer schizofren känsla. Där stod vi, mittemellan två tv-apparater som visade två olika matcher av högsta intresse, där alla DIF-anhängare i lokalen hejade fram Elfsborg och alla gnagare utstötte läten som kunde liknas vid Kom igen Djurgårn! Vid slutsignalen jublade vi och var nöjda. Gnagarna var tysta, förutom han som inte verkade ha alla indianer i kanoten och blev skapligt irriterad på min kommentar om att AIK gjorde en ganska grov läggmatch för några år sedan (allt för att DIF den gången inte skulle ta hem guldet, vilket de lyckades med).
Och det här mina damer och herrar, det här är typexemplet på dagens bittra AIK-anhängare.
Det börjar närma sig uppläsningskvällen. Jag ska, förutom att läsa min egen text, vara en otrogen tjej i en diskussion vid ett matbord. Igår övade jag och min motspelare vår dialog för första gången. Vi satt olägligt nog i en korridor, och tänkte inte på att vi successivt höjde rösterna samt vilka fula ord som vi utbytte. Väldigt fula ord (måste förvarna mamma och pappa). Enligt ögon- och öronvittnen var vi så trovärdiga att den grupp med tjejer som satt och pluggade längre ner i korridoren diskuterade varför vi tog det privata bråket så offentligt, och vilka hemska ord vi använde och så vidare. Tilläggas bör att vi är två tjejer som ska vara ett heterosexuellt par. Förvirringen för tjejerna måste ha varit enorm, speciellt när en av dem kom och bad oss vara tystare och vi svarade med varsitt leende och ett ”ojdå, förlåt!” för att sen fortsätta grälet om otrohet och sexchattande. Lite senare gick jag förbi dem och log så fint jag kunde.
Annars så har jag påbörjat min modellkarriär. Jag gillar hur K har fått mina ben att verka normallånga. Så ser det inte ut i verkligheten så att säga…
Både mamma och brorsan har frågat om jag skrivit önskelista än. Har stolt meddelat dem att jag faktiskt har börjat. Över en latte och en hallongrotta i Lidingö C kom jag idag på ännu mer, därför är det dags för en uppdatering.
EGONS ÖNSKELISTA
* Nya tofflor
* Böcker:
Gärningsmannen är en kvinna
Tyst - det som inte får sägas, det får vi inte veta
In cold blood/Kallt blod (Truman Capote)
Min vän Leonard/My Friend Leonard (James Frey)
Fallhöjd/A long way down (Nick Hornby)
Tillsammans är man mindre ensam (Anna Gavalda)
* Digitalkamera
* Prenumeration på DN eller SvD
* Presentkort på Hemtex (för att kunna köpa de snygga kopparna och faten jag vill ha)
* Pengar till träningskort på Friskis.
* Skrivbok, maxstrl A5, från ex Bookbinders Design
* Snygga och bra pennor
* Star Wars-trilogin (de gamla, riktiga filmerna), samlingsboxen
Tre namn jag lyssnar till: Busfrö, Fia-lotta, älskling
Någonting jag tycker om med mig själv: Att jag klarar allt, bara jag vill.
Någonting jag inte tycker om med mig själv: Att jag klarat allt med grova stressproblem som följd.
Detta är jag rädd för: Mörker, ha ihjäl insekter och att misslyckas.
Tre saker jag vill ha varje dag: Kram av K, latte och något sött.
Tre saker jag absolut inte kan göra: Gå ner i spagat, riktiga armhävningar och ljuga någon rakt upp i ansiktet.
Detta tycker jag om att göra: Lata mig, skriva, inspireras.
Detta vill jag göra just nu: Åka hem och se TopModel i soffan under en filt.
Bästa känslan: Avslappning och glädje.
Värsta känslan: Stress som slår över i panik.
Egenskaper hos min partner har: Vad är det där för mening? K's bästa egenskaper är att han förstår mig och är snäll på riktigt.
Tre saker vill jag göra innan jag dör: Få ett bra och givande jobb, resa, barn.
Min käraste ägodel: Datorn (fast jag hatar den emellanåt) och ipoden.
Något jag vill ha i present: Nya tofflor, det är bara slamsor kvar av de gamla...
Detta har jag på mig just nu: Replay-jeans, svart 3/4-ärmströja, grå kofta från Zara, K's adidasjacka (kallt!), underkläder och DIF-strumpor (heja Ellos!)
Favoritkläder: Jeans och någon snygg och stilren tröja till det.
Skola/Jobb: Skola och jobb. Bästa kombon!
Stjärntecken: Oxe.
Favoritdoft: Nyklippt gräs/nyslaget hö och K.
Färgen på mina ögon: Ljusblågrågröna. Något mer blå än gröna. Lite spräckliga också.
Min längd: 183 cm...
Favoritcitat: Jag orkar aldrig tänka på sånt.
Udda förmåga/egenskap: Min nästipp knakar och båda mina knäskålar är extremt lösa.
Jag har sett utmaningar om att visa utsikten från sitt köksfönster och utmaningar om att visa vädret. Hittade ett mycket passande kort, visserligen taget förra vintern, men utsikten är fortfarande densamma och vädret har ju återkommit så att säga. Idag hade varit en ypperlig dag för premiär av nya jackan samt att rota fram mössan. Men jag var så überstressad imorse att jag helt enkelt inte hann.
Nu sitter jag på K’s kontor och ska försöka vara mer kreativ än vad jag lyckas vara hemma (med min fantastiska utsikt hemma är det kanske inte så konstigt?). Har jobbat mer än halva dagen också. Mötte Anna Ternheim påväg från jobbet. Hon skulle antagligen till den stora konsertarrangören/bokaren som finns två våningar under mitt jobb. Ångrar kraftigt att jag inte påpekade hur fantastisk hennes spelning på Rival var. Nåja.
