barr i barret.

Åkern är betydligt mindre vacker just nu. Lerig. Avslaget blött gräs. Djupa däckspår efter att pappa fick för sig att sladda med volvon. Men dikeskanten där längst bort mot skogen är betydligt vackrare just nu. Jag hade ett knallgult regnställ i storlek XL från clas ohlsson, mormors gamla stövlar och en DIF-mössa som luktade skog och därmed hade varit med förr. Området kring diket runt hela åkern skulle röjas. Mamma och jag tog hand om alla träd, grenar och buskar som var resultatet av pappas framfart med motorsågen längs hela dikeskanten. Upp från diket rakt in i skogen. Vi turades om att dratta på arslet i diket eller fastna med fötterna i hålen som inte syntes. Pappa andades rök och motorsågen bensinångor. Jag snärtade en kvist rakt i mitt eget öga och hann tänka att jag minsann skulle gå på matchen dagen efter även om jag blev blind och fick gå med piratlapp. Men jag blev inte blind och behövde ingen piratlapp. Benen dinglande i diket och en näsduk för ögat en stund räckte. Mamma försvann baklänges rakt in i skogen för fjärde gången och pappa stannade motorsågen för vattenpaus ur gårdagens cocacolapetflaska. Jag satt på motorhuven på bilen och tänkte att ibland känns livet. Mamma undrade vilken fågel som lät, pappa var svettig och bad mig godkänna julgranarna han valt ut tio meter bredvid. Motorsågen fortsatte lukta bensin, mitt öga återhämtade sig, jag tappade regnbyxorna om och om igen och godkände pappas julgranar. Vi åkte hem tre timmar senare och duschade bort barren ur hårbotten. Till middagen diskuterades hur julen ska se ut i år. För första gången på tjugofem år ska vi inte fira tillsammans och jag insåg att mitt godkännande av julgranar inte spelar lika stor roll det här året som förr. Och nu, när jag en måndag sitter på ett tråkigt kontor och känner mig allmänt jävla ihålig till synes utan anledning undrar jag hur mitt liv skulle se ut om vi tog vårt pick och pack och flyttade ut på landet istället.

känn ingen sorg för mig göteborg?

Jag vet inte om det är självplågeri att lyssna till guldfirandet i göteborg som sänds på sportnytt, eller om det är ett tecken på att jag aldrig ens trodde på sm-guld från första början.

alla pengar var kvar.

Hej, jag heter Peter och ringer från ICA. Vi har hittat din plånbok.

Om det gick att diagnosticera skulle jag vara en solklar patient med grav beslutsångest. Symptomen yttrar sig kraftigt vid inblandning av betalningsmedel samt i kombination med beslut som påverkar människor i patientens närhet. Och vi har ju pratat om det här med tågcharter ganska länge nu eftersom mina föräldrar inte kommer iväg på semester om det är flygplan inblandade. Det låter dessutom ganska roligt med tåg, så jag och K ville också följa med. Förberedelser och planering är hela familjens mellannamn, så önskehotell, datum, pris och hela köret var bestämt. Snabb bokning trodde jag. När jag hörde årets prissättning blev jag helt stum. Helvete vad de kan skinna folk på cash. Beslutsångest. Betala svinmycket pengar för en garanterat bra resa, eller betala mycket mindre pengar för en resa som med största sannolikhet kan bli bra? Valet kan tyckas enkelt, men icke. Att bedöma resterande hotellutbud, som var minimalt, var näst intill omöjligt. Beslutsångest innebär nämligen att det inte går att avgöra hur något förhåller sig till något annat på ett rationellt sätt som går utöver ren faktainhämtning. Det är som en svart klump i hjärnan och snara runt halsen och stressat hjärta och tårar i ögonen. Beslutet måste fattas fort så beslutsångesten försvinner. Logik som inte gör saken lättare. Telefonsamtal till höger och vänster. Faktakoll, recensioner, detaljer och så vidare i all oändlighet. Men beslutet gick inte att fatta. Det gör sällan det. Därför älskar jag öppet köp, som i resebranschen heter preliminärboka. Jag preliminärbokade resan för mycket mindre pengar. Nu ska bara papper skrivas ut och ges till övriga resenärer, så får de bestämma om vi ska åka eller inte. Mitt arbete är utfört, och det kostade på både kropp och knopp. Hon som sitter närmast mig på jobbet utbrast Men du är ju alldeles svettig! när det var över. Sen gick jag till ICA för att köpa godis. Det gick sådär.

min framtid som bodybuilder är hotad.

En av mina styrkor i mitt arbete är att jag har väldigt lätt att se vad som behöver göras. Det innebär att jag konstant har mycket att göra, och att jag ofta är den personen som även håller koll på vad andra behöver göra. Just nu har hela min avdelning lite extra mycket arbetsbörda, varför vet jag egentligen inte. Det har bara blivit så. Därför känner jag mig också lätt stressad emellanåt. Inte blir det bättre av att det finns hantverkare på våningen under som borrar konstant och har så gjort i flera veckor. Kanske månader. Då är jag glad att jag har en fin pojkvän. För fin pojkvän innebär inte bara ett bättre liv i största allmänhet, utan fin pojkvän medför även fina andra människor. Speciellt fint blir det om någon av de här andra fina människorna är utbildad massör. Idag är musklerna kring mina skulderblad som överkörda av en traktor, men det är en skön smärta. Dessutom fick jag veta det jag alltid anat – jag har anmärkningsvärt lite muskler. Tur att jag börjat träna på gym.

en svag människa.

Det skär lite i hjärtat.
Men jag finns med nu.
Ni vet var.

tack och bock.

Ge mig tretusen och en fotokurs var en önskan jag mest slängde ur mig i desperation, utan att ens fundera över om det kunde bli verklighet. Så kom ett mail om att en extra kurs satts in för att möta efterfrågan. Jag blev glad. Sen inte så glad när jag insåg att den fortfarande är väldigt dyr och jag inte riktigt har råd. Hatar att be andra om pengar, hatar att inte klara mig själv. Men ibland måste det tydligen göras, och ibland kan det tydligen löna sig. Pappa sa att det inte var några problem om jag ville låna pengar. Han förstår ju det här med kreativitet, och konstigt vore det annars. Jag anmälde mig till kursen. K tyckte jag skulle fråga chefen om bidrag till avgiften. Tvekade, men insåg att jag åtminstone inte kan förlora något på det. Inte för att jag fotograferar i jobbet, men photoshop och jag är vänner och mitt arbete blir delvis bättre ju bättre polare vi är. Faktiskt. Så jag skrev ett mail. Nervös väntan. Svar.
Egentligen brukar vi inte stå för kurser under provanställningen.
Men jag tycker att du gör ett bra jobb så vi gör ett undantag denna gång.
Jag ville mest skrika och skratta högt, men fick behärska mig och skriva i stora bokstäver på msn för att uttrycka min glädje. Sen gick jag på toaletten och dansade lyckodans framför spegeln. Egon + fotokurs = sant.

bland det bästa just nu.

:(

Hard-fi har ställt in sin spelning. Tråkigt är ett mesigt ord i sammanhanget, men samtidigt passande. Sjujävla tråkigt. De ställde säkert in bara för att jag tyckte det skulle bli så roligt och för att andra saker här i livet har gått åt rätt håll för mig på senaste. Sånt straffar sig alltid.
Buhu.

sluta sprida namn.

Ibland undrar jag hur få vi är. Vi som inte anser att gärningsmäns identiteter, varesig de är misstänkta eller dömda, ska publiceras i medierna eller spridas via forum, facebook, msn, mail whatever. Jag kan komma på mycket få fall där det finns ett allmänintresse i det hela. Allmänintresse är inte samma sak som nyfikenhet. Sånt här gör mig jävligt förbannad.

tjusigt, as we say in swedish.

Häromdagen fick jag ett tjockt brev från den ansvarige läraren på min utbildning. En present till oss som inte kunde närvara på avslutningslunchen. Orson Welles radioinspelning av War of the Worlds från 1938. Den radioinspelning som så många tog för en riktig nyhetssändning, och därför också trodde var en riktig invasion av marsmänniskor. Galet roligt att ha, och det ska bli ett nöje att lyssna. Igår kom ett nytt brev, lite tunnare. Mitt examensbevis. En fin liten mapp med en massa tjusiga papper i. Det står Examensbevis i guldiga bokstäver, eller kanske silvriga. Men själva examen låter mycket bättre på engelska än på svenska.
Degree of Bachelor of Arts with a major in Media and Communication studies.

suburban knights.

Apropå förort. Förra skivan är bättre, men det är här verkligen inte dåligt. Det kommer bli en fin kväll på Nalen.

fina förorten förbjuder findricka.

Igår var en sån där dag då det känns att livet är bra. Utsövd, nybakade baguetter till frukost, order från K om att Idag ska du gå ut och fotografera, kameran över axeln och fota förorten, handla en flaska rött på systemet, sakta gå omkring i matbutiken bland alla andra som rusar fram, ta hand om växterna för att försöka få till fred i huset, sätta upp kökslampa (äntligen!), börja läsa Ls examensarbete om ekologisk bomull, laga god mat, göra sig snygg för fest och så fest med många människor på liten yta och väldigt trevligt. Åka hem i ovanligt god tid efter ovanligt lite vin. Ändå vaknar jag idag med samma bakfyllekänsla som de gångerna det senaste halvåret som jag varit totalt däckad och inte kunnat röra mig dagen efter. Fast light. Jag mår ju ändå bra, men känslan. Inte som en vanlig bakfylla som botas med lite bakfyllemat. Såhär har det varit sen vi flyttade från innerstan till förort. Samtidigt som jag inser att det oftast verkar hända när jag dricker rödvin. Men öl går bra. Och förort känns mer öl än findricka som rödvin, så det finns kanske en logik bakom det här trots allt. Fan.

kulturell och snabb på samma gång.

Egentligen brukar jag inte bry mig så mycket om nobelpristagarna, men om jag får välja ett pris så är helt klart litteraturpriset det mest intressanta. Däremot så är det sällan jag känner till eller har läst vinnarna innan de vunnit så att säga. Utom i år då. När jag imorse såg att Margret Atwood fanns med i försnacket blev jag skitglad. Men nu när Doris Lessing vann så blev jag glad igen, för hon verkar bra och jag har till och med läst hennes debutroman, The Grass Is Singing. Nu känner jag mig nästan som en som har lite litteraturkoll. Eller åtminstone som en kulturell person. Dessutom är jag jävligt snabb eftersom det här inlägget skrivs innan hon ens vet om själv att hon fått priset. Haha!

hypokondri är nog också en sjukdom.

Vissa skulle säkert påstå att jag blivit snudd på hypokondrisk på senare tid. Förutom min förkylning så har jag en revebensbit som sticker ut och är väldigt obehaglig och säkert livsfarlig, problem med menisken, ett sår i näsan som jag haft i snart ett år och som antagligen är tecken på en farlig sjukdom, samt magkatarrer som när som helst säkert blir ett dödligt magsår. Som exempel. Mina fina arbetskamrater vet inte om mina funderingar, men de är duktiga på att hjälpa till.

J1: Fan vad jag har blåmärken på knäna.
Egon: Jag har alltid massor med blåmärken, fast jag inte ens vet vad jag gjort.
J1: Du vet vad det tyder på va?
Egon: Nä?
J1: Leukemi.
Egon: Eh, nej. Jag har ärvt det här från min mamma, hon har alltid blåmärken.
J1: Men du vet, blåmärken och blekhet är tydliga tecken på leukemi. Du ser ganska blek ut faktiskt.
Egon: Jag är alltid blek! Dessutom är jag förkyld.
J1: Upprepade infektioner och virus är HIV.
Egon: Men sluta nu.
J1: Förnekelse.
J2: Men borde hon inte tappa håret om hon har leukemi?
J1: Det gör man ju först vid behandlingen.
J2: Justja, det har du rätt i.

Jag vill ändå påpeka att förkylningen antagligen kommer att kunna strykas från min lista på sjukdomar och fysiska fel inom kort. Går på avvänjning av både nässpray och esberitox med ett än så länge positivt resultat. Det känns tryggt.

mamma är nog mer än nöjd.

Gemensamt matkonto med tillhörande coopkort är hur praktiskt som helst. Att handla med shop express, som vi gjorde för första gången häromdagen, är fantastiskt. Vi fick två fina tygmatkassar att återanvända också. Miljövänligt!
Jag älskar att vara vuxen.

jo, det är menisken vettu.

På onsdag har jag en gymintroduktion inplanerad. Skitroligt tycker jag, på riktigt. För jag har aldrig varit på någon sådan utan de få gånger jag gymat har jag hållt mig till de maskiner en treåring kan förstå sig på. Så lämpligt då att jag gått och blivit förkyld. Jag är inte däckad på något sätt, jobbar och är vid gott mod. Antagligen för att jag vilade upp mig rejält under helgen genom att sova tolv timmar varje natt, och röra på mig minimalt. Men vi hann insupa lite Roslagsluft i samband med en marknad (inköp: raggsockor och två påsar brända mandlar som gick åt i rekordfart) och lite höstfotografering. Men jag ska nog inte simma den här veckan, eller gå på gymintroduktion. Som grädde på moset så fick jag en låsning i knät i lördags, något jag ofta hade som liten. Däremot har jag aldrig vetat vad det egentligen varit för fel. Nu vet jag. Det är menisken. Jag har en meniskskada. Enligt Wikipedia så kan menisken skadas ”t ex vid vridvåld under idrottsutövande varefter man kan få låsningar i knäleden och värk”. Vi säger så och glömmer att det hände när jag låg nedbäddad i soffan och kollade på Animal Planet. Undrar om jag måste gå till läkaren nu?

det finns alltid en anledning att shoppa.

På senare tid har jag insett att jag har ett shoppingbehov som är ganska stort, fast jag alltid hävdat tvärtom. Det är ju asroligt att handla på apoteket, som exempel. Idag hade jag egentligen tänkt shoppa en tröja på lunchen eftersom jag är i behov av en långärmad kofta. Men så vaknade jag imorse med en ganska duktigt påbörjad förkylning och insåg att jag aldrig kommer orka prova kläder. Istället köpte jag nässpray, esberitox och ipren för att klara helgen och fick en bok på köpet. Inte vilken bok som helst heller, Truman Capotes Breakfast at Tiffany’s som jag faktiskt tänkt att både köpa och läsa! Hade inte riktigt väntat mig det här från apoteket, men jag känner mig nöjd och glad. Fast det är såklart aldrig samma sak med lite nässpray som kläder, därför beställde jag just den här och den här och hoppas på att de kan passa min icke-standardiserade överkropp. Jag är rädd för att köpa kläder på nätet. Men snygga var de. Är. Kommer vara.

fina förorten.

Anmälde mig till den där kursen, trots att den var fullbokad och dyr. För min egen skull hoppas jag att någon lämnar återbud och ger mig en plats. Min plånbok hoppas att det inte blir ett återbud, men det skiter jag i. Sen var vi ute och fotograferade i solnedgången innan allt ljus försvann. Jag får hålla till godo med K som lärare så länge, och det är verkligen inte dåligt det heller. Men jag får inte riktigt ordning på min skärm här på jobbet, så fotona är mycket mörkare här än vad de var igår på Ks fina fina mac. Hrm.

ge mig tretusen och en fotokurs.

Var på fotouställning på Kulturhuset igår, ARAKI – Self. Life. Death. Kontroversiell är väl ett milt uttryck, och inflytelserik stämmer med all säkerhet. Jag gillade de fotografier där han målat direkt på fotobjektet, på diapositivet eller lekt med syror och liknande på negativen. Eller där han slumpat datum i inställningarna på kameran när han fotot i sin fotodagbok, och sen sorterat dem i rätt tidsordning. Inspirerande, häftigt och roligt. Men, det bästa fanns i början av utställningen och sen blev det i mina ögon ganska enformigt. ”I utställningen förekommer bilder av nakna modeller i arrangerade poser som kan väcka anstöt hos känsliga personer.” Mängder med nakna modeller. Jag blev inte provocerad, närbilderna på maten äcklade mig mycket mer. Däremot är det så många nakna modeller i liknande poser att de tillslut flyter ihop till ett enda foto. Men det är ändå väldigt sevärt. Nu vill jag gå den där dyra fotokursen jag hittade, som verkar vara fullbokad. Fan.

2-0.

Envisheten leder än så länge, imorse kastade jag mig i plurret kl 06.54. Under tiden jag simmade (kortare sträcka än vad jag borde, men bättre än inget och det är det som räknas) så plastades mitt nya träningskort in. Inklusive foto av mig själv. Till det fick jag även en lysande gul keystrap så jag aldrig kommer tappa bort det i väskan, plus något som liknar en mojäng så jag kan fästa kortet i mobilen(!). Och det här är inte något av de dyrare ställena, utan sketna Stockholms Stad. Blir lite imponerad, framförallt när jag aldrig haft ett ordentligt träningskort förut. Känns som en lyxigare variant av lånekort på biblioteket. Nästa vecka ska jag ha gyminstruktion. Inte för att jag någonsin kommer att kunna få muskler, men variation är trevligt. Eventuellt så orkar jag simma en gång till den här veckan. Jag känner mig väldigt duktig. Faktiskt.

hemkört.

När jag bodde på landet, dryga milen från närmsta pizzeria, var aldrig hemkörning ett alternativ. Om det ens fanns. I Stockholms innerstad var det inte heller något jag övervägde. I huset bredvid fanns en pizzeria och på ett par minuters promenad fanns ett tiotal olika restauranger och snabbmatkedjor. Men nu bor vi ute i förorten och det har blivit dags att tänka om. Precis när vi flyttade in landande ett reklamblad i brevlådan som suttit på kylskåpet sen dess. Fri hemkörning. Vi testade förra söndagen, då jag klev ur sängen först när solen gått ner. Det var gott. Det gick fort. Det var billigt. Igår var planen att storhandla och därefter laga lite mat för att mätta hungern i denna helgs bakismagar. Vi tänkte genomföra planen, men sträckte på oss lite i soffan och hämtade sen lappen från kylskåpet. En halvtimme senare fanns två vita frigolitlådor med kebab hemma. Gott, billig, fort. Det känns som att det här enkelt kan bli en väldigt dålig vana.