lite, lite om politik.

Alla är mycket upprörda efter söndagens EU-val. Ja, jag skriver alla eftersom ingen verkar känna någon som röstar på Sverigedemokraterna. Men de finns ju, för SD fick ju nästan 10% av rösterna. Det är sjukt mycket. Och alla vrålar om att alla som röstade på SD, vilka de nu är, är rasister. Rasister! RASISTER! För SD är rasister. Det cirkulerar roliga artiklar som berättar att låg intelligens ger upphov till fördomar och därmed till exempel rasism. Det skrivs facebookuppdatering på facebookuppdatering om HUR I HELVETE KUNDE DET BLI SÅHÄR, SVERIGEDEMOKRATERNA ÄR JU RASISTER????

Och jag håller med. Jättemycket. Men jag tänker att de som röstar på SD, för det finns ju uppenbarligen en bunt människor som gör det, inte kommer att sluta rösta om vi skriker att de är rasister i deras ansikte trehundra gånger per dag. Eller gör narr av dem. För oavsett vem som nu än röstade så är jag rätt övertygad om att hen inte anser sig själv vara rasist. Eller nazist. Eller något liknande. Bara någon som är missnöjd med samhället och har hittat ett parti som levererar enkla förklaringar och enkla lösningar på problemen. Så därför röstar de på SD. Vi kanske ska ta den dära missnöjdheten på allvar istället? Och kämpa arslet av oss för att bemöta den på ett sånt sätt så att även den som är rasist med mindre intelligens kan förstå. Eller? 

och så det här med pengar.

Att gå på föräldrapenning: inte kul för plånboken. Och ångesten då efter att ha haft värsta shoppingspree-helgen på länge? Usch. Men bebisen fick sommarkläder och saker till hemmet, typ en stol (snart sitter ungen, herregud!) och vi fick en matta. Och jag fick lite amningskläder. Det är bra köp men ändå sitter jag här och tänker att nä, det var inte helt nödvändigt. Jag hade kunnat gå runt på ett par amningslinnen hela sommaren och bebisen på några få bodies och så vidare. Å andra sidan: vad kul det är att shopppppaaaaaa. Men nu ska jag hålla igen. Måste. Måste!

idag är jag en vandrande klysha.

Tog med bebisen på en utförsäljning av amningskläder imorse. Det var trångt och varmt och jag roffade åt mig ungefär vad jag tror jag kanske behövde. F firade med att bajsa ner sig själv och mig så jag fick byta bajsblöjor i ett trapphus. Jag själv fick fortsätta lukta bajs. Kom hem och bytte kläder på mig ock bebis och han firade med att kräkas ner sig själv och de nya kläderna. Skulle koka kaffe, behövde verkligen kaffe. Då tappade jag såklart ut en gammal kaffesump över mig själv och hela köksgolvet. Det är tur att vi både har dammsugare och tvättmaskin. Nu ska vi försöka packa ihop oss för en picknick. Tar med mig sju ombyten per person, ungefär.

är ganska tacksam ändå.

Det jag verkligen älskar med att vara föräldraledig är att inte behöva bry sig om klockan. Att inte behöva ställa väckarklockan på kvällen innan jag somnar, att gå efter bebisens egna klocka dagtid istället för den jag är van vid. Det gör mig gott. Jag är avslappnad och lugn.

Igår satt jag på en bänk i skuggan och åt en glass. F sov i vagnen och jag ville inte gå hem. Bredvid mig satt en herre som började småprata. 45 minuter senare sa vi hejdå. Jag vet inte vad han hette, men han berättade att han var pensionär och tog hand om sina barnbarn eftersom de miste sin mamma när hon dog i cancer en vecka efter att hon födde tredje barnet. Vi pratade även 40-talister och feminism och sverigedemokrater. Och vad tacksam jag kände mig när jag gick hem sen. Att ha tid att sitta ner och prata med en helt okänd person så länge. Plus i kanten också för att den här föräldraledigheten gör mig mer social än någonsin. Innan F kom till världen hade jag fått en lätt ångestattack bara av tanken på att prata länge med okända personer.

Är det ett barn och en föräldraledighet som äntligen ska göra mig bekväm med att mingla? Återstår att se.

kommer man NÅGONSIN att ha bearbetat klart?

Förlossningen alltså, och allt där efter. Jag hade en BRA förlossning. Verkligen. Men ändå kan jag prata i en miljon år om den och allt som hände efteråt. Plus att jag nu i efterhand insett ett och annat. Till exempel att ungen föddes med ett huvud i storlek stort samt att han envisades med att lajva Stålmannen och tvingade ut handen bredvid huvudet. Och det lilla Stålmannen-paketet tryckte jag ut utan bedövning. Det är ju jättekonstigt.

Vad kul det vore att blogga om något annat än mitt nya liv som mamma förresten. Jenny har föreslagit politik och en jämställdhetslista. Kanske återkommer med det, vilket århundrade som helst.

här snackar vi i-landsproblem!

Vågade inte ha bara ben idag eftersom de är kritvita (hur jävla dumt är det inte att skämmas över något sånt?) så jag tog jeans och linne. Jeans kan vara det dummaste någonsin idag. Så jävla hett! Fast å andra sidan är jag fortfarande exceptionellt nöjd över att komma i 50% av mina jeans jag hade före graviditeten. Hehe.

frustrerande.

I måndags kväll satt jag i soffan och grät en skvätt av frustration och snyftade om det absurda med att vara hemma med ett barn och ändå inte hinna tänka tanken på att dammsuga, städa, whatever. Bebisen måste ha hört detta för två dagar senare har jag hunnit dammsuga, våttorka, dammtorka ytor samt skrubba köksluckorna. Plus plocket som krävs innan dammsugning. Vad hände? Jag vet bara att jag igår reflekterade över att jag stekte köttbullar, underhöll bebisen och torkade köksluckor samtidigt trots att jag bara har två händer. Ibland går det tydligen. Men i ärlighetens namn kräver det sjukt bra tajming samt lugn bebis. Händer cirka en gång var tredje år eller så.

som om vi uppfunnit hjulet.

Alltså, vi är ju världsdåliga på att laga mat. Så om detta är något alla andra vet kan ni väl bara låtsas som ingenting? Men rotfruktsbiffar hörrni! Så jääääävla gott och vi äter det till allt just nu. Inte frukost dock, men nästan.

Hur gör man då? Jo såhär: riv några potatisar, morötter, en palsternacka och lite kålrot. Bland med lite finhackad lök och en 2-3 ägg till en gosig smet. Stek. De blir alltid lite brända på ytan, smakar bara gott. Är till tex stekt lax, falukorv, köttbullar eller vad du nu vill.

Mmm så gott.

allt det fina. (och då står tiden still)

När han ler och skrattar. När vi är på öppna förskolan för första gången och jag ser hans min då sångstunden börjar. När han ler och skrattar. När någon annan säger att han är fin och verkar må så bra. När han ler och skrattar. När han sover tryggt. När han ler och skrattar. När han lär sig något nytt. När han ler och skrattar. När han fiser. När han ler och skrattar. När han äter och vänder upp huvudet mot mig och ler och börjar prata samtidigt som han tittar mig djupt in i ögonen. När han ler och skrattar. När han är med sin pappa. När han ler och skrattar. När han är skeptisk till precis allt. När han ler och skrattar. När han vilar huvudet mot min axel. När han ler och skrattar. När han är med våra familjer. När han ler och skrattar. När han växer. När han ler och skrattar.

Och det här är väl bara ett kryddmått av förrätten i jämförelse med ett liv som förälder.

skräcken.

Så går det några veckor då jag känner mig stark. Tänker att kanske klarar min kropp att rehabilitera sig, att det bara tar längre tid för mig än andra. Jag har sagt att jag ska ge det ett år innan jag tar ut något i förskott och jag tänker att jag fan kommer klara det. Inte bli som förr, för det blir man väl aldrig, men att kroppen kommer kännas okej. Stark. Kunna orka.

Så kommer ett bakslag och mitt goda humör försvinner direkt. Jag tänker att det verkligen är något som är trasigt. Riktigt trasigt. Och kanske lagas det aldrig hur mycket jag än kämpar. Plötsligt tänker jag endast på det värsta av allt: att jag inte ska våga eller kunna skaffa ett syskon till F. Det där syskonet som vi alltid tagit för givet att vi ska försöka producera någon gång i framtiden. Och så gråter jag lite på toaletten eller under en promenad och upprepar maniskt att jag måste ge det ett år ge det ett år ge det ett år innan jag tar ut helvetet i förskott. Och sen ska jag träna upp kroppjäveln så den är stark. Och glad. Hoppas det går. Hoppas så jävla innerligt att det går.

lite tråkigt är det allt.

Vår grundtanke angående föräldraledighet har alltid varit att vi ska dela lika. Det här kanske låter som en självklarhet i mångas öron, men jag har haft ett antal diskussioner med vänner och bekanta där utgångspunkten är att mamman liksom har förtur på att bestämma och så tar pappan resten/det som passar. Jag fattar inte varför man inte har dela lika som utgångspunkt. Hur det blir i praktiken är en annan sak, men utgångspunkt?

Med det sagt kan jag inte låta bli att känna en liten sorg och ilska att vi inte kommer dela lika. Jag kommer ta mer. Det är ett aktivt val vi gjort och vi vet om anledningarna (ej ekonomiska). Men ändå. Lite aj känns det. Att vi hamnade där ändå, i den där fällan då jag tar mest.

dagar då jag är så tacksam över att vara föräldraledig.

02.30 Bebis vaknar. K byter blöja, jag ammar.
05.30 Same as above.
06.00 Bebis vill inte somna om.
06.30 Bebis jätteglad! Bebis leker med K i sängen. Jag slumrar.
08.00 K kommer in med hungrig bebis i sovrummet. Tydligen gick de upp och tydligen somnade jag om. Ammar bebis, K går till jobbet.
09.00 Vaknar till av gnällig bebis, vi har tydligen somnat om. Igen. Med hans lilla hand som höll i mitt finger. Hjärtat exploderar litegrann.
10.00 Bebis vaknar igen och vill absolut inte ligga ner längre. Jag erkänner att det är dags att gå upp och så går vi upp.

är jag osynlig?

Tror alltid att folk aldrig minns mig. Har vant mig vid den tanken så pass att jag till och med anpassar hur jag pratar med bekanta för att de ska förstå vem jag är. Om jag är osäker på om de verkligen minns mig alltså. Och antalet gånger människor säger "Men tjeeena K, läget?" till K och "Hej, trevligt att träffas" till mig trots att vi träffat personen tidigare tillsammans? Har tappat räkningen. Idag hände det igen. Hen stoppar K på gatan och vill bara säga hej. Hen vänder sig om mot mig och sträcker fram en hand och presenterar sig. Hur många gånger K träffat personen? En gång. Hur många gånger jag träffat hen? Två.

Alltså. Wtf?

de stabila.

Det har växt fram under åren som gått. Den där vänskapen som aldrig varit påtvingad. Aldrig haft krav. Och sakta, sakta har det blivit bland det viktigaste jag har. De finns alltid där, bara en facebookchat bort. Vi har magiskt svårt att hinna ses, att synka våra kalendrar. Men det går ibland, även om vi alltid är minst en kvinna kort. Jag älskar att en tvåtimmarsmiddag på Barbro ger mig så mycket energi att jag blir snurrig trots att jag inte ens drack alkohol. Så viktiga ni är. Och hade inte den här bloggen funnits så hade ni kanske inte funnits i mitt liv. Fyfan så fattigt det hade varit.

Puss.

ja, det är som på film.

Så tjusig man känner sig när en lämnat hemmet och har glömt att stoppa på sig amningsinlägg:

världen går under rätt ofta.

Jag är en katastroftänkare och jag tycker det är skitbra. Andra tycker säkert jag är negativ men jag ser det som att katastrofen får mig att göra saker. Som nu när jag hux flux är morsa och är tvungen att göra skitläskiga saker i vardagen, då hjälper katastroftänkandet. Om jag inte vågar åka tunnelbana med min bebis när han är nyfödd så tror jag att jag aldrig kommer våga åka och bli bunden till hemmet eller promenader. Om jag inte vågar amma offentligt när bebisen skriker mitt i en galleria eller på IKEA, då kommer jag aldrig kunna lämna hemmet mer än korta stunder så länge jag ammar. Om jag inte vågar säga "Hejdå familjen, nu drar jag och käkar middag med mina vänner utan er, ring om mjölken tar slut!" och slå igen dörren så kommer jag aldrig att kunna träffa mina vänner på tu man hand igen. Ni fattar hur bra det där katastroftänket är för mig? Jag bara gör sakerna eftersom att inte göra dem innebär ett katastrofalt scenario. Ibland kanske jag funderar i flera timmar innan hur jag ska lösa det ena eller det andra eller har tre olika planer, men jag bara gör det sen. Utan gråt eller hemskheter. Så jävla skönt.

ett år senare.

Googlade "mensvärk utan mens" och hela internet skrek en enda sak: G R A V I D. Jag sa åt K att jag kanske borde ta ett test och när han fnissade eftersom jag tagit cirka sjuhundratvå tester i mitt liv utan någon som helst anledning sa jag att det ju aldrig funnits en större anledning. Han trodde mig inte. Vi hade ju bara försökt en eller två gånger. Jag spottade ut snusen och kissade på stickan. Såg plusset bli tydligt. K kom inrusande på toaletten och började skratta hysteriskt. Jag grät, fortfarande sittande på toaletten med byxorna nere. Behövde en snus. Googlade "Gravid +snus" och insåg att det inte skulle bli någon mer snus. Googlade "Gravid vad gör jag nu" och sen ändrade sig hela livet.

misstron mot min kropp.

Jag litar inte riktigt på min kropp. Tror oftast att jag överdriver smärtor och att jag är gnällig. När värkarna kom innan förlossningen var jag livrädd eftersom de redan då var så tuffa och eftersom min kropp är klen så skulle ju de riktiga värkarna ta död på mig. Ursäktade mig för barnmorskorna när vi väl kom in, att jag nog inte hade så farliga värkar ändå men att jag gärna blev undersökt. Jag var öppen sju, nästan åtta centimeter och barnmorskan sa att jag klarat av det värsta själv. Började gråta av lättnad och var så jävla impad av min kropp och av mig själv som klarade en förlossning. Utan annan smärtlindring än lustgas. Efteråt var jag så trasig. Kunde knappt lyfta mitt eget barn på flera veckor för ryggen gjorde så ont och den allmänna trasighetskänslan. Tänkte att jag nog överdrev och var lite svag. Igår höll jag i Fs lilla kusin. Fyra kilo tung, ungefär som F var där i början. Hon var fjäderlätt och jag insåg att jag kanske hade rätt jävla ont i början ändå, att det inte var en överdrift när jag inte ens klarade att lyfta det där lätta fyrakilospaketet mer än någon minut åt gången.

När ska jag bli snäll mot min egen kropp? Inse att den är smärttålig och inte vek. Helvete vad den får stå ut med saker. Lille kroppen.