de stabila.

Det har växt fram under åren som gått. Den där vänskapen som aldrig varit påtvingad. Aldrig haft krav. Och sakta, sakta har det blivit bland det viktigaste jag har. De finns alltid där, bara en facebookchat bort. Vi har magiskt svårt att hinna ses, att synka våra kalendrar. Men det går ibland, även om vi alltid är minst en kvinna kort. Jag älskar att en tvåtimmarsmiddag på Barbro ger mig så mycket energi att jag blir snurrig trots att jag inte ens drack alkohol. Så viktiga ni är. Och hade inte den här bloggen funnits så hade ni kanske inte funnits i mitt liv. Fyfan så fattigt det hade varit.

Puss.