världen går under rätt ofta.

Jag är en katastroftänkare och jag tycker det är skitbra. Andra tycker säkert jag är negativ men jag ser det som att katastrofen får mig att göra saker. Som nu när jag hux flux är morsa och är tvungen att göra skitläskiga saker i vardagen, då hjälper katastroftänkandet. Om jag inte vågar åka tunnelbana med min bebis när han är nyfödd så tror jag att jag aldrig kommer våga åka och bli bunden till hemmet eller promenader. Om jag inte vågar amma offentligt när bebisen skriker mitt i en galleria eller på IKEA, då kommer jag aldrig kunna lämna hemmet mer än korta stunder så länge jag ammar. Om jag inte vågar säga "Hejdå familjen, nu drar jag och käkar middag med mina vänner utan er, ring om mjölken tar slut!" och slå igen dörren så kommer jag aldrig att kunna träffa mina vänner på tu man hand igen. Ni fattar hur bra det där katastroftänket är för mig? Jag bara gör sakerna eftersom att inte göra dem innebär ett katastrofalt scenario. Ibland kanske jag funderar i flera timmar innan hur jag ska lösa det ena eller det andra eller har tre olika planer, men jag bara gör det sen. Utan gråt eller hemskheter. Så jävla skönt.