misstron mot min kropp.

Jag litar inte riktigt på min kropp. Tror oftast att jag överdriver smärtor och att jag är gnällig. När värkarna kom innan förlossningen var jag livrädd eftersom de redan då var så tuffa och eftersom min kropp är klen så skulle ju de riktiga värkarna ta död på mig. Ursäktade mig för barnmorskorna när vi väl kom in, att jag nog inte hade så farliga värkar ändå men att jag gärna blev undersökt. Jag var öppen sju, nästan åtta centimeter och barnmorskan sa att jag klarat av det värsta själv. Började gråta av lättnad och var så jävla impad av min kropp och av mig själv som klarade en förlossning. Utan annan smärtlindring än lustgas. Efteråt var jag så trasig. Kunde knappt lyfta mitt eget barn på flera veckor för ryggen gjorde så ont och den allmänna trasighetskänslan. Tänkte att jag nog överdrev och var lite svag. Igår höll jag i Fs lilla kusin. Fyra kilo tung, ungefär som F var där i början. Hon var fjäderlätt och jag insåg att jag kanske hade rätt jävla ont i början ändå, att det inte var en överdrift när jag inte ens klarade att lyfta det där lätta fyrakilospaketet mer än någon minut åt gången.

När ska jag bli snäll mot min egen kropp? Inse att den är smärttålig och inte vek. Helvete vad den får stå ut med saker. Lille kroppen.