byta ångest mot ångest.
En sak som jag inte hade fattat innan jag fick barn var att ca 70% av allt man har inplanerat kommer att bli inställt pga sjukdom eller misstanke om sjukdom. Antingen hos oss eller hos de man planerar att träffa. FYFAN VAD TRÅKIGT DET ÄR. Vi är nu inne på tredje helgen i rad med någon sjukdom hemma hos oss. Det känns som att tiden bara rinner iväg och vi gör.... ingenting.
Den här helgen är det K som är sjuk. Då kan man ju tycka att jag och F borde kunna hitta på något själva, men eftersom F har någon slags trotsperiod* just nu som eskalerar i styrka helt nått så djävulskt emellanåt så funkar inte det heller. Idag skulle vi gå på en promenad i solen tänkte jag, och gå och leka i en lekpark eller något. Mysigt! Så blev det inte. Han grät och skrek när vi gick förbi ICA för att han ville ha en banan, så vid lekparken fick vi vända och gå tillbaka till ICA och handla och ge en banan. Då grät och skrek han för att han inte fick slita av sig vantarna. Sen grät han för att han ville gå hem till sin pappa och jag ville köpa en kaffe. När jag hade köpt en kaffe to go grät han för att han inte också hade fått fika. Sen grät han när jag försökte gå en omväg hem för att få lite sol.
Det är så svårt att hantera ibland tycker jag. Och ibland är det superlätt. Jag tycker oftast att jag är lugn, hanterar det som man "ska", lyssnar och väntar in honom. Men ibland så går det liksom inte. Och självklart är det i just dessa perioder som jag tänker mest på att jag gör precis allt det som anses fult eller fel att göra som förälder: massor med tv, padda, halvfabrikatsmat, inte tycka att det är roligt att leka, fräser, längtar efter att bara få sitta ner i lugn och ro ifred. Det ger mig ångest, för det är inte bara att "göra rätt", då hade jag ju redan gjort det.
Ikväll bytte jag ångesten mot sockerångest och köpångest. Gick och köpte godis och sen nätshoppade jag hem lite möbler för dyra pengar.
* Tycker inte om ordet trots men använder det här för att de flesta förstår ungefär vad man menar.





