kommer man NÅGONSIN att ha bearbetat klart?
Förlossningen alltså, och allt där efter. Jag hade en BRA förlossning. Verkligen. Men ändå kan jag prata i en miljon år om den och allt som hände efteråt. Plus att jag nu i efterhand insett ett och annat. Till exempel att ungen föddes med ett huvud i storlek stort samt att han envisades med att lajva Stålmannen och tvingade ut handen bredvid huvudet. Och det lilla Stålmannen-paketet tryckte jag ut utan bedövning. Det är ju jättekonstigt.
Vad kul det vore att blogga om något annat än mitt nya liv som mamma förresten. Jenny har föreslagit politik och en jämställdhetslista. Kanske återkommer med det, vilket århundrade som helst.
3 kommentarer:
Åh, efter juli ser jag fram emot att älta och vältra mig i förlossningserfarenheter med andra likasinnade, haha.
Jag känner mig också FRUKTANSVÄRT ensidig i min blogg, men enligt statistiken verkar folk inte tycka det är tråkigt. Men jag förstår vad du menar. Och alltså nä, tycker inte det är tråkigt att läsa här. Kan vara partisk såklart :)
Haha, nej jag tror inte det faktiskt. Även fast jag haft två "normala" förlossningar känner jag fortfarande ett stort behov av att älta dem i tid och otid. Gärna och helst i anslutning till att en kompis berättar att hon är gravid. Det är som ett pågående trauma, fast ett positivt. Och jag har också så sjukt svårt att förlika mig med tanken att de faktiskt kom UT genom det lilla hålet, hur är det möjligt?! Rena rama sci-fin. Naturligt hit och normalt dit. Nej. Jag fattar inte.
Jag är likadan! Och Victor föddes som din unge, som stålmannen! Med tillhörande söndertrasning av det som kom förbi på vägen så att säga. Jag har dock glidit över mer på komplikationerna-efter-ältandet, själva förlossningen har jag släppt. Så... det går kanske lite framåt :)
Skicka en kommentar