skräcken.
Så går det några veckor då jag känner mig stark. Tänker att kanske klarar min kropp att rehabilitera sig, att det bara tar längre tid för mig än andra. Jag har sagt att jag ska ge det ett år innan jag tar ut något i förskott och jag tänker att jag fan kommer klara det. Inte bli som förr, för det blir man väl aldrig, men att kroppen kommer kännas okej. Stark. Kunna orka.
Så kommer ett bakslag och mitt goda humör försvinner direkt. Jag tänker att det verkligen är något som är trasigt. Riktigt trasigt. Och kanske lagas det aldrig hur mycket jag än kämpar. Plötsligt tänker jag endast på det värsta av allt: att jag inte ska våga eller kunna skaffa ett syskon till F. Det där syskonet som vi alltid tagit för givet att vi ska försöka producera någon gång i framtiden. Och så gråter jag lite på toaletten eller under en promenad och upprepar maniskt att jag måste ge det ett år ge det ett år ge det ett år innan jag tar ut helvetet i förskott. Och sen ska jag träna upp kroppjäveln så den är stark. Och glad. Hoppas det går. Hoppas så jävla innerligt att det går.
5 kommentarer:
Som jag skrev till ett tidigare inlägg, det kommer vara hårt och svårt och en kommer få ta många bajsiga bakslag men det kommer komma framsteg också. jag vet hur det känns när man tror man är på väg fram men så kommer det där bakslaget och man sjunker längre ner i jorden än alice i underlandet. men det går, tro på det!!!! /den trasiga slidan
Jag tror det är såhär, att hur du än mår såhär kort efter förra förlossningen, hur kroppen än mår just nu, finns det inget i det som säger hur det kommer vara sen. Senare. Det går inte att veta något säkert såklart, men det finns heller inget som tyder på att ett år inte räcker. Eller två år. Eller tre! Det finns tid.
Kram!
Fy farao vad det later hemskt. Stor kram till dig, till kroppen och till sinnet.
Jag vet precis vad du går igenom. Men som du själv skrivit - ge det ett år. Eller mer. Om det inte är bra då, så sök hjälp. Eller innan? Vissa saker kan fixas. Eller iallafall tillräckligt för att det ska vara okej. Fyra månader är inte mycket tid, även om det känns så. Jag trodde aldrig att något skulle bli bra igen efter fyra månader.
Jag tog också alltid för givet ett till syskon till Victor, men det blir kanske inte så. Jag har gråtit så mycket över det och gråter ofta över det än. Och då blir han snart två år nu efter sommaren. Samtidigt kanske man accepterar det mer och mer? Glädjen över att åtminstone ha just det här barnet. Att man aldrig skulle vilja byta detta mot nåt annat. Om det här är priset jag fått betala för att få just Victor, så får det vara så. Även om jag blir bitter ofta. Med tiden är det ändå lättare att acceptera. Stor kram.
Tack för fina ord. Jag kämpar på.
Skicka en kommentar