observera att ingen av oss hävdar att vi kan det här med inredning, ehum.

Att inreda ett barnrum är skitlätt om man kollar på pinterest. Men i verkligheten är ju 99% av de förslagen där för att göra fint för de vuxna typ. Lätt överdrivet kanske, men fan vad svårt det är att göra en bra mix av funktionellt för barnet och ändå helt ok utseendemässigt? Vi har haft svårt att få till det i F's rum av flera anledningar, men det börjar arta sig nu. I alla fall på vissa platser.

Garderoben har varit KAOS i alla år, vi har av någon anledning inte hittat något bra sätt att få till mer förvaring. Vi har mätt och kollat och varit på IKEA flera gånger. Men vi måste ha tänkt helt fel hela tiden, för nu var vi på IKEA för någon dag sen och plötsligt passade extra trådbackar och vi hittade massa smått och gott? Att nu ha fem trådbackar i en garderob istället för endast två kommer förhoppningsvis råda bot på kaoset. 

Småförvaring. Vi mixar lite snyggare lådor med barnlådor, typ dessa. K är nitisk på att sortera leksaker och har gjort så från början vilket är så jävla skönt nu när F vet exakt vilka leksaker som ska ligga var (och var de finns) när vi städar varje kväll. Plastbacken har förresten hjul = hjärtemoji. 

Vi har ganska mycket såna här ytor i hela lägenheten, små korta bitar av vägg som inte rymmer så mycket. Har letat efter en bra hängare utan att hitta, tills plötsligt IKEA hade en perfekt. Passar finfint för väskor och elefantutstyrsel. 

Och så tavlor då. Mest för de vuxna egentligen, men det är ju väldigt fint ändå. Utöver såna här har vi än så länge ett foto på K när han var liten, en teckning av mig som barn (som min pappa gjort), en tavla som min farmor gjort och en massa foton och teckningar uppsatta på ett sånt dära snöre man kan hänga lite vad som helst på. Gud vad heter det? Jaja, ni fattar nog. 

hoppsan!

Vad jag skulle göra i helgen när K var borta med F:
- storhandla med bil
- storstäda lägenheten

Vad jag gjorde:
- storhandlade med bil
- såg avsnitt 8-11 av säsong 1 av SKAM
- såg hela säsong 2 av SKAM

HERREGUD!
Säsong 1: fniss.
Säsong 2: aj.

Nu har jag tvingat K att kolla ikapp så vi kan ventilera tillsammans efteråt.

vad som utlöste det hela.

Absolut inte orsakade, men är väl ändå ganska typiskt för hur fort det snurrar:

Måndag: Jobbade, hade introduktion för en ny konsult som ska ta över ett av mina projekt.
Tisdag-onsdag: Warszawa. Workshop som jag och en av mina projektledare höll i, startade igång nytt projekt.
Torsdag: Jobba ikapp det jag missat under veckan, förbereda att jag skulle vara borta fredag.
Fredag-Lördag-Söndag: Hade med mig F till mina föräldrar då förskolan var stängd och jag behövde lantluft. Men mina föräldrar blev sjuka, så jag tog hand om två vuxna och ett barn under en helg. Inte mycket vila där inte.
Måndag-Tisdag: jobbade.
Onsdag-Torsdag: Oslo. Heldagsmöten.
Fredag-Lördag-Söndag: åkte till Öregrund. K bad mig sova hela helgen och det gjorde jag typ. Var inte ett dugg piggare efter det.

Jag vet inte, men såhär i efterhand nu en helg senare är det ju inte helt märkligt att det var under dessa två veckor det rann över totalt för mig.

spridda skurar mellan Hornstull och T-centralen.

Vi får se hur långt jag hinner skriva.

- Kollar någon på Black Mirror? Vi gick rakt på säsong 3 och jävlar vad vissa avsnitt är bra. Kan vi diskutera avsnitt tre (den med unga killen som fick skit på sin dator) i kommentatorsfältet? Gud, behöver typ terapi efter det avsnittet.

- Lucia gick oss helt förbi detta året också. Förra året var vi i Thailand (åh!) och detta året så var F sjuk. De har iofs sitt luciafirande imorgon på förskolan, för att kombinera led veckans apt så föräldrarna bara behöver en bökig dag denna veckan. Så fint tänkt av pedagogerna tycker jag.

- Häromdagen ringde jag och bad om hjälp. Jag måste prata med någon. Den senaste tiden har det liksom rasat ihop. När det från alla håll och kanter påpekas att jag inte verkar må så bra så blir det också som att någon trycker på en knapp, jag känner efter och inser att Näe, det står inte helt rätt till.

- Igår frågade jag K om han kunde förklara vad det är som händer i Aleppo, för jag kände mig förvirrad efter medierapporteringen den dagen. Jag vet inte om vi blev så mycket klokare, men vad i hela jävla världen är det som händer? Och varför kan vi inte stoppa detta?

- Trump. Fan, det börjar bli otäckt nu tycker jag.

Nästa: t-centralen.

veckan som gick.

Vad gjorde jag den här veckan då? Oerhört spännande info, håll i hatten:

Måndag.

Minns knappt måndagen? Lämnade förskola, jobbade och kom hem till familjen. Jobbade lite till när jag nattat F eftersom jag hade två presentationer som skulle vara klara på tisdag morgon och ingen av dem var klar. 

Tisdag. 

Hade ordnat en två-dagars workshop för fjorton pers och var lite nervös om det skulle funka. Människor från Polen och Norge flög in, plus mitt crew här i Stockholm då. Historien mellan dessa människor har inte varit spikrak direkt, men DET GICK SÅ JÄVLA BRA. Drog med alla ut och åt på kvällen, och jag tror alla var rätt nöjda med det också?

Onsdag. 

Vaknade 04.30 av att telefonen burrade och meddelade att Trump vunnit Florida och flera andra swing-states och att sannolikheten nu var stor att han var USAs nästa president. Kunde inte somna om. Och sen var det snökaos, fick rusa ner i förrådet och hämta bob till F som jag fick dra honom på till förskolan. Han tyckte det var fantastiskt kul och när jag försökte säga hejdå till honom så låg han i en snöhög och fnissade lyckligt. Dagen präglades av USA-prat, lösa problem med fjorton pers i ett rum och sen hade jag en presentation för min chefs chefs chef och folk på den nivån som jag förberett i tre veckor. Det gick strålande och min chef beordrade mig sen att åka hem och ta ett glas vin. Och det gjorde jag, efter att jag high-fivat min projektledare för väl utfört arbete med workshopen som ju även var en succé dag två. Så på kvällen nattade jag F, tog ett glas vin och säckade ihop totalt.

Torsdag. 

Hade noll problem med snön på onsdagen eftersom jag bor på en tunnelbanelinje som gick fint, men jag orkade helt enkelt inte gå till jobbet så jag jobbade hemifrån i soffan. Oerhört skönt. Hämtade F på förskolan, vi gick hem och var rätt griniga på varandra hela kvällen. Blev sams när vi nattade. K var på galej så jag började kolla på The Fall S03 och kunde inte sluta förrän jag sett tre avsnitt. 

Fredag. 

Ganska bra dag på jobbet. Hade ett snack med min chef om att jag är så himla slutkörd. Och hon förstod, tror jag. Hämtade F på förskolan och K hade kommit loss från jobbet samtidigt så F var helt lycklig över att båda föräldrarna hämtade samtidigt. Lugn kväll hemma, jag såg klart resten av säsong 3 av The Fall. Vill se om alla säsongerna igen.

Lördag. 

Fick sovmorgon, men det hjälpte föga då jag hade sovit kasst hela natten. F kom över till oss kl 02 på grund av olycka i hans säng, och han frös och låg klistrad kring mig hela natten. Han har helt sjuka krav på mig när vi sover, jag får inte vända mig om från honom för då "kan inte seeee diiiiig maaaaammaaaaaa" osv. Så jag sov skräp. Men ack så mysigt det ändå är. Nåväl. Sen hade jag dealat till mig egentid på stan. Åkte och shoppade! Tröjor, klänning, underkläder, strumpor, strumpbyxor, saker till F. Mycket nöjd. K åkte på fest och jag och F hade en mysig kväll. Sen såg jag Så Mycket Bättre och kände mig rätt nere. 

Söndag. 

Fick en massa praktiskt jox gjort på förmiddagen. Kände mig bättre. Åkte till Emma Esteban och fikade hos hennes fina familj. F var helt förvånad över att deras barn numer går och inte är en liten bebis längre. Sen åkte vi och käkade hamburgare på Svenska Hamburgerköket för att fira fars dag. Och nu ska jag jobba lite, ta ett bad, ringa min pappa och sen försöka sova i god tid. 

Det var den veckan det. 

fjutt.

Det känns som att jag har haft pyspunka en längre tid. Jag är väldigt medveten om varför, men det kämpigaste är hur det får mig att må kring små beståndsdelar här i livet. Stod tidigare idag i köket och hörde mig själv säga Äh, jag orkar inte bry mig till mig själv. Har redan glömt kontexten, men jag hatar att inte bry mig. Att jag inte orkar bry mig. Orkar engagera mig i hur det ser ut hemma. Var vi ska fira jul. Om kläderna är rena. När jag senast hörde av mig till mina vänner, när de senast hörde av sig. Jag vill ligga på soffan och kolla på tv eller resa till ett varmt land. Men jag orkar inte leta upp en resa. Det som smärtar mest är hur jag inte orkar vara en engagerad förälder heller. Mitt barn är just nu extremt pappig, och jag vet att det är för att jag är och har varit frånvarande en tid. Det är okej att vara det ibland, det vet jag. Men för första gången gör det ont att barnet väljer sin pappa 10 gånger av 10 framför mig. Inte för att jag är svartsjuk eller avundsjuk utan för att jag just vet vad det beror på: min ork och engagemang.

ett inlägg om träning.

Erika frågade om min träning. 
"Varför slutade du med Lofsan? Hade du tillräckligt med övningar för att köra själv? Eller var det inte bra längre? Eller är din bäckenbotten liksom game igen"

Jag slutade med min online PT för att jag kände att det var dags. Jag började känna mig ganska säker på min teknik, hur jag kunde steppa upp med mer vikter och mitt behov av henne blev mindre. Körde ändå över ett år, och det är ju verkligen inte gratis detta. För mig var det dock helt perfekt, men all good things comes to an end. Så jag har fortsatt min träning själv. Väldigt mycket baserat på alla övningar jag redan gjort med henne, men också att jag nu ibland vågar mig på lite andra övningar jag får inspiration från hos andra. Det är dock ganska sällan, men jag känner ändå att jag vågar det nu. 


Min bäckenbotten är som den är. Men nu har jag kontroll över den och har byggt upp muskler runtomkring (rumpa!) så att jag också känner ett "stöd" från kroppen istället för att knip ska sköta hela biffen. Men - min status varierar väldigt. Och är väldigt beroende av mitt beteende. Inte göra knipövningar på tre dagar? Då ramlar jag två steg bakåt direkt. 


Ändå är jag så himla glad över den lilla resan jag gjort, som för mig är enorm. Den har gått sakta och egentligen borde jag träna lite oftare (1-2 ggr per vecka nu), men mitt mantra är och har alltid varit att 1 gång per vecka är 100% bättre än ingen gång. 2 gånger är dubbelt så bra som 1 gång osv. Ja ni fattar, hitta ett upplägg som funkar i vardagen snarare än att pressa in x antal pass per vecka. Nåja, min resa ja. Jag kanske inte känner mig stark nu, men jag känner mig fan inte svag. Märker det i vardagen, märker det när jag tränar. Bara en sån sak att jag inte kunde göra knäböj med ens 8kg kettlebell för ett tag sen, och nu gör jag med 16kg utan problem? 


I början efter förlossningen när jag mådde som sämst psykiskt plöjde jag allt som gick att läsa kring de med liknande problem som mig. Hittade en träningsblogg som beskrev hennes resa i detalj. Hon slutade skriva typ när hon var i läget att "det kommer aldrig bli helt bra, men nu kan jag kontrollera det och jag kan träna tung styrketräning". Tänkte då att jag aldrig kommer vara där. Men nu är jag på väg dit emellanåt och det är så fint att jag inte riktigt kan beskriva det. 


Tror också det var Erika som frågade hur jag tränar nu, vilka övningar. Jag gör väldigt mycket övningar med kettlebells då mina program grundar sig i att jag ska kunna träna hemma = kettlebell är fanimej fantastiskt. Såhär ser mina två senaste pass ut. Tar cirka en halvtimme och jag har rejält med träningsvärk i baksida lår efteråt.


Pass 1: 
Cykling 5 min
8 svingar (18 kg)
8 drag till hakan (12 kg)
8 raka marklyft (16kg)
8 knäböj (16kg)
8 höftlyft (16 kg)
8 per ben utfall bakåt (12kg)
8 good morning m KB (16kg)
8 per arm enarmsrodd (12kg)
* 3 


Pass 2 där jag ökade vikterna på vissa: 
Cykling 5 min 
3 * 15 rodd i trx
3 * 10 svingar (18 kg)
3 * 20 höftlyft (10kg vikt)
3 * 10 knäböj (16kg)
3 * 10 raka marklyft med KB (18 kg)
3 * sidofällningarna med KB (16kg) 

söndag.

Mådde inte så bra idag. Trots att jag sov middag med F och sen gjorde trettio minuters yoga för "stress and anxienty" så kände jag farligt nära tendenser till lätt panikångestattack. Lämpligt nog hade K styrt upp att barnets tre (!) kompisar med föräldrar skulle komma hit. Så, en lägenhet med fyra treåringar och sex vuxna. Jag fick fan lite panikångest av bara tanken. Men icke då, det var tydligen precis det jag behövde. Efter tre timmar var alla trötta, nöjda och glada. Även jag. Stress som bortblåst.

Hade jag aldrig kunnat ana.

jobbet.

Åh men jag vet inte. Jag är en sån där som tycker väldigt mycket om att jobba. Jag tyckte även om att gå i skolan, att vi hade prov och så vidare. Var glad när vi började få betyg i högstadiet. Jag älskar fan att prestera, att lyckas. Det här var också en av de stora grejerna när jag var föräldraledig, jag tyckte det var jobbigt att inte leverera. Det tog mycket tankekraft att övertyga mig själv att det är en prestation att vara föräldraledig också, men jag lyckades nog aldrig övertyga mig. Förstod teoretiskt men inte praktiskt.

Egentligen så skulle jag vilja ha ett lugnt jobb där allt rullar på, ingen stress eller oro. Men jag kan inte ha det så, jag tröttnar. Blir uttråkad. Får ju en kick av att få jävligt jobbiga grejer tilldelade mig som jag först får panik över i några veckor för att sen börja förstå logiken kring, se hur vi ska göra det och sen bara görat. Gärna en tight deadline också. Älskar att jobba med team och med smarta människor som jag lär mig något av.

Kanske är det därför jag fått det här omöjliga projektet i mitt knä. Allt är knasigt och fel från början och nu ska jag se till att det blir bra. Med två olika utvecklingsteam med 10+ personer i och stakeholdergrupper och fan och hans moster. Får spontana komplimanger varje vecka från olika håll om hur tryggt det är att jag leder projektet, att jag är bra, duktig etc jada jada. Det gör mig såklart mycket glad och så kämpar jag på lite extra.

Min kille säger att jag är för lojal. Jag tror det handlar om att jag tycker det är för kul, att jag känner ett ägarskap och ansvar. Och så den där kicken av att lyckas, att leverera och prestera. För jag sliter, vägrar misslyckas. Det är iofs kanske detta som är att vara lojal? Jobbar kvällar, funderar på helgerna och lägger energi på att få de som bestämmer att förstå vad jag vill, vad vi behöver göra så de kan ge mig ett go ahead. Men det är en sån himla hårfin gräns det där. För jag skulle lätt kunna jobba dygnet runt. Det krävs kraft att ställa om varje eftermiddag, att gå från Jobb-mode till Familjen-mode. Jag vet att familjen är prio 1. Att familjens mående är viktigast, att de som jobbar för mycket ångrar sig när de är gamla och ser tillbaka på livet. Att ingen tackar dem när de sliter av sig armar och ben i kampen att lyckas. Men samtidigt, varför är det fel att tycka om att jobba? Det är ju där jag är åtta timmar per dag. Det handlar bara om den berömda balansen. "Bara". För fan vad svårt det är att balansera.


Med vänlig hälsning,
Duktig Flicka.

helsinkilajnen!

Ja, vi var ju i Helsingfors min kille och jag. Han fick det i 40-årspresent av mig i somras. Vet inte hur många gånger jag fått frågorna 1. varför valde jag just Helsingfors? och 2. åkte ni båt dit? Svaren:

1. Ville åka någonstans dit vi inte varit på resa tidigare (båda har varit i Helsingfors men inte på det här sättet, utan typ jobb/snabbvisit). Plus kort flygtid, inte för dyra biljetter samt att jag just när jag bokade var lite extra rädd för större städer då det var så jävla mycket terrorgrejer. Sad but true.

2. Vi flög.

Så hur hade vi det då? HIMLA BRA. Gud, vårt mål var att bara få vara med varandra, sova och äta gott och vara barnfria. Och så blev det.

Vi bodde på Hotel F6 efter tips från Peppe. Just nu är det bästa hotellet i Helsingfors enligt Tripadvisor och det var fanimej perfekt för oss. Exakt ett sånt hotell vi gillar. Plus i kanten att vi inte såg ett enda barn på hotellet under vår vistelse där.

Vi åt så himla god mat på Sandro. Var mätt resten av helgen. Nordafrikansk/Marrockansk mat och en juice till det som satt som ett smäck. Beställde in ett glas vin men det var inte ens gott till maten? Lika mycket som jag älskar att ta ett glas vin till god mat älskar jag när man upptäcker att det alkoholfria alternativet är godare.

Vi hade inga planer egentligen. Vi strosade omkring, gick i alla butiker vi ville, shoppade, fikade, kollade. Jag köpte: en tröja, ett läppstift, ett par vantar. Gick till Kiasma och började med en fotoutställning om kvinnor som blir utsatta för syraattacker och omskärelse. Det var knäpptyst i lokalen förutom lite snyftningar. Det var som ett slag i magen, och då är jag knappast den som är lättrörd i såna här sammanhang. Resten av uställningarna kändes ganska blaha. Kanske för att vi började med det där slaget i magen, eller för att det var blaha. 

Timmarna innan flyget gick hem så hittade vi en gata som hade exakt den typen av butiker vi älskar. Men det var söndag och då är tydligen allt stängt. Så himla tråkigt. En loppis var öppen, hittade ett par skor till F. Och så hittade vi en annan gata med hus som såg ut som Huset Fullt-husen i San Francisco.

Sen åkte vi hem och var utvilade, nöjda, mätta, med intryck och längtade ihjäl oss efter vårt barn som hade haft en helg med sin farmor som var så rolig att han inte ens hade saknat oss. 

varför jag måste bo i hus.

Fick en kommentar från Kristine som frågade varför jag måste bo i hus.

Det enkla svaret är för att det alltid varit en självklarhet för mig och i stort sett det enda jag någonsin kunnat visualisera som en "dröm". Att jag bor i ett hus med min familj. Hus kan vara radhus, men det måste ha en gräsplätt. Jag vill kunna öppna dörren och gå rakt ut. Vill att mitt barn ska kunna göra samma sak. Är själv uppvuxen på landet, på en stor fd bondgård med egen åkermark och tillhörande skog. Att flytta till en lägenhet var ganska chockartat för mig och de första åren hade jag ofta klaustrofobi.

Vi pratar ofta om radhus vs sommarstuga till exempel, men i ärlighetens namn är det inte så stor prisskillnad om man tar in våra kriterier. K får till exempel klaustrofobi om det inte är inom rimligt avstånd från ett vattendrag som sitter ihop med havet (Mälaren är alltså ok). Plus att om vi köper sommarstuga och lånar pengar för det så hamnar vi på en hög månadskostnad totalt då vi har en hög hyra idag.

Och, jag lägger ganska stor skuld på mig själv för att vi inte köpte en lägenhet när vi flyttade ihop istället för att flytta till en hyresrätt. Men det har jag bloggat om förut. Inte så mycket att göra åt saken nu, men ibland svider det. Framförallt när jag ser andra i vår närhet göra bostadskarriär och inte har några problem att lägga 3-4-5 miljoner på ett radhus eller ett hus.

livet.

Varje dag tänker jag att jag ska blogga. Men så blir det ju aldrig. Saker jag tänkt blogga om:

- Hur jag såg fram emot en relativt lugn jobbhöst men tackade ja till att leda ett projekt som var underförstått dödsdömt men nu tydligen har en stor chans att lyckas för att jag styr skutan. Sägs det. Så smickrande och samtidigt har jag panik cirka tre gånger om dagen, minst. Herrejävlar vad svårt detta är, och så rädd jag är för att göra fel eller misslyckas. Och så jobbar jag ju dessutom för mycket pga det.

- Hur fantastiskt det är en med en snart-treåring. Gud vad jag älskar den där lilla människan. Så rolig han är! Och fantastisk. Och allt.

- Att jag och K var i Helsingfors i helgen. Utan barn. Det var fantastiskt.

- Var vi ska bo. Hur jag blir avundsjuk på alla som hittar hus/radhus som de har råd att köpa. Jag hittade ett radhus idag som vi skulle kunna tänka oss att bo i. Det ligger fem kilometer utanför Enköping. Att bo ens i närheten av Stockholm verkar omöjligt. Detta gör mig så in i själen ledsen.

Plus en miljon andra saker, typ som vilka böcker jag läst på senaste och sådär. Men nu ska jag duscha, sen läsa, sen sova. Får återkomma. Något speciellt ni vill veta kanske?

kontrasterna.

Den här selfien tog jag 02.08 inatt, när jag precis klivit ur taxin som tagit mig hem från en fest. En fest!!! Det är ju inte superofta sånt händer nuförtiden. Dessutom hade K och F dragit till Nacka tidigare på dagen för att hänga med Fs kusiner och sova kvar, så jag hade en hel eftermiddag för mig själv innan festen. Det gick överstyr med så mycket tid för mig själv, så jag kom en timme sent till festen. Men såna flashbacks när jag rusade ur lägenheten med en klirrande påse samtidigt som jag insåg att jag sabbat det nymålade nagellacket på tre naglar när jag klädde på mig. Så var det ju liksom jämt förr. I alla fall. Kul med fest, men jag åt nog för lite på dagen för vaknade alldeles för bakis idag trots att jag inte ens drack speciellt mycket. Men det fina var ju att jag fortfarande var ensam hemma, så jag kunde faktiskt vara bakis. Låg på soffan halva dagen och slöglodde på tv. Nu mår jag bättre, och det är väl en jävla tur eftersom K och F kom hem till slut.

en helt vanlig tisdag. ellerrrrr!?

Vill inleda med brasklappen att mina kvällar på vardagarna vanligtvis mest består av att hämta barn/jobba/äta/få barnet i säng/kolla tv.

Denna kväll alltså. Rekord i trycka-in-allt-på-en-kväll?

16.00 Hämtade F på förskola, gick till Aspuddsparken.
16.15 F ville gå hem från parken.
16.30 Handlade och åt en glass.
17.00 Hemma, svarade på lite jobbmail.
17.30 Lagade mat
18.00 Åt middag, vi fick sällskap av min bror som är i Sthlm. F avgudar honom, så han var superlycklig.
19.30 Vinkade av bror, nattade F.
20.00 Jobbade.
21.00 K kom hem och jag tränade. 4 set av:
- 20 höftlyft med gummiband
- 40 sidosteg på tå med gummiband
- 10 raka marklyft med KB
- 15 svingar med KB
- 10 rodd i trx
- 10 enarmsrodd i trx

22.00 La en beställning på mathem.
22.30 Duschade.
23.00 Sitter i soffan och skriver detta. Borde sova.

Imorgon återgår jag till att ligga i soffan hela kvällen istället.

mind blown.

I veckan som gick så var jag i Oslo ett par dagar igen, och en kväll var jag ute och drack lite öl med några team-medlemmar ur ett projekt jag driver. Det pratades endel om Microsoft Hololens, då det är tekniknördar hela bunten. Det här är samma gäng människor som tidigare i år lät mig testa VR för första gången, det var coolt men jag hade aningens svårt att liksom se en nytta mer än att få en cool upplevelse. I alla fall, jag hade såklart inte läst in mig på Hololens men ingen i sällskapet hade heller testat. Så gick vi vidare till nästa bar där gänget av en slump träffade en bekant som hade med sig en sån manick. Oddsen? (Den kostar 3000 dollar, inget man bara köper sådär). Först gick en iväg och testade, och jag har aldrig sett en så hög och lycklig människa som kom tillbaka. Sen gick en av de andra iväg och när han kom tillbaka var han om möjligt ännu lyckligare. That was the most f*cking amazing experience ever! och sen kunde han knappt prata mer av ren lycka.

Jag testade inte. Var typ rädd? Vet ej varför. Men fan vad jag ångrar det idag, för efteråt så har jag läst in mig och bland annat kollat på den här videon. Helvete vad coolt, fatta vad den här tekniken kan göra på så många plan? Vill leta upp någon som har en Hololens NU och testa.

att lägga nästan tvåtusen på en dammsugare.

Köpte en svindyr dammsugare idag. Jag väljer att inte ha pengaångest. Dels för att jag egentligen inte behöver (vi hade självklart aldrig köpt en så dyr om vi inte haft råd), men det brukar vanligtvis inte hindra mig från pengaångest så dels är det också att jag inte orkar. Jag vet hur mycket energi pengaångest suger ur mig och jag orkar inte det, har inte tid att slösa den energin.

Sen jag skrev det här inlägget har våra maskiner hemma börjat rasera eller blivit skitdåliga. Och den supergamla dammsugaren föll sönder i bitar. Jag surnade för ett tag sen och vägrade dammsuga mer då den bara rasade i delar varje gång. K utvecklade en teknik som gjorde att dammsugaren höll ihop, men förra veckan hjälpte inte ens det och han, som aldrig blir arg egentligen, blev arg och konstaterade sammanbitet att han från och med då också skulle vägra dammsuga om vi inte köpte en ny.

Vi har också börjat få ganska mycket indikationer på att F har lite dammallergi vilket gör att vi behöver städa oftare. Och jag hatar att köpa billiga elektroniska prylar, tycker och tror att man till stor del faktiskt får mer kvalitet för mer pengar. Samtidigt köpte Ks brorsa en ny dammsugare som han var helt kär i. Såklart en av de dyraste, men med allergifilter och så tyst att man knappt tror den är på. Så vi gick på deras rekommendation och åkte och köpte en idag. Provkörde "motorcykeln" (som F kallar alla dammsugare) ikväll och jag älskar den. Längtar tills jag ska dammsuga hela lägenheten imorgon bitti, kommer inte ens behöva vänta tills K vaknar eftersom den är så tyst.

Det är ju ändå rätt märkligt hur materiella saker kan göra en så glad.

veckan som gick.

Ja hörrni, nu ska det bli spännande. Vad gjorde jag i veckan som gick egentligen? Jo, detta:

Måndag: Första dagen jobb efter semestern, första dagen på förskolan för F på sex veckor. Det sistnämnda gick strålande, han var så-å-å glad att vara tillbaka. Det förstnämnda gick sådär. Jag var vidrigt trött och omotiverad. Men hade smart nog blockat hela dagen från möten för att gå igenom sprängfull inbox och komma ikapp. Såg ett avsnitt av Gift vid första ögonkastet USA på kvällen. Har googlat hur det går för paren, men tycker det är fascinerande att se trots att jag redan vet.

Tisdag: Något piggare på jobbet. På kvällen skulle jag och F vara ensamma hemma så spontanfrågade Linda om hon ville komma och äta med oss. Och det ville hon! Vardagshäng är ju det bästa, och ändå gör man det så sällan.

Onsdag: Minns knappt denna dagen? Jobbade. Började se säsong två av Broadchurch på Netflix. Så bra serie.

Torsdag: Mötesmaraton utan dess like. Vad säger vi om detta upplägg? Möte 09-11, möte 10.30-11.30, möte 11.30-16.30 på andra sidan stan, hämta F på förskolan kl 16. Ett så kallat omöjligt uppdrag plus noll tid för lunch, men allt löste sig faktiskt. Var helt jävla tom i huvudet efteråt dock. Tränade hemma på kvällen, kände mig helt lycklig efteråt. Såg ett avsnitt av Broadchurch.

Fredag: Hade fredagskänsla deluxe, det var längesen! Vid 15.30 insåg jag att jag ändå var minst tre dagar efter med allt redan, så jag packade ihop och åkte från jobbet. Mötte K & F i Aspuddsparken där de var med Fs kompis och kompisens mamma. Åt god mat hemma, nattade barnet, såg fyra (!) avsnitt av Broadchurch och lyssnade på slutet av OS-finalen på radiosporten innan vi somnade.

Lördag: Soooovmorgon till 09! Fantastiskt. Pysslade hemma, cyklade till Liljeholmen och köpte glödlampor som sagt plus tre miljoner andra saker. Åt tacos på kvällen, trots att det var lördag. Såg sista avsnittet av Broadchurch och slösurfade tills vi somnade.

Söndag: Gick upp 06.30 med F men snikade till mig att slumra i soffan medan han kollade på tv till 08.30. Gjorde frukost och kaffe till familjen, och sen röjde jag i köket och rensade Fs garderob. Lagade fem par av hans byxor. Lagade skitdåligt och skitfult men de håller kanske i några förskoledagar till. Cyklade till Fs kompis där F fick leka i fem timmar samtidigt som föräldrarna fick dricka kaffe, prata, äta mat och dricka ett halvt glas vin. Cyklade hem, pratade med mamma, kollade på reunionavsnittet av the Hills. Och nu så sitter jag här.

Bra vecka ändå. Mer produktiv och mer social än vanligt kan jag ändå tycka. Antagligen lite semesterkänsla som sitter kvar.

låt oss prata lite om glödlampor.

Det fattas alltid fungerande glödlampor hemma hos oss. Alltid minst en, oftast fyra, lampor som inte fungerar. Att köpa glödlampor måste ju vara världens tråkigaste grej? Dessutom är det ju fan skitsvårt att köpa dem nuförtiden, och oftast kommer man hem med fel typ av lampa eller fel watt eller så ger man bara upp och åker hem från affären utan att ha köpt något eftersom man inte fattar ett skit.

I alla fall. Det börjar ju både bli lite mörkare på kvällarna nu plus att ungefär hälften av alla lampor här hemma saknade fungerande glödlampa så blev det här högaktuellt. K skrev en lista på alla lampor som behövdes och jag gick in på Clas Ohlsson för att köpa. Det tog mig femton minuter framför glödlampshyllan att plocka ihop 75W, 60W, 40W. Det är en jävla DJUNGEL. Man (jag) fattar ingenting. Men jag lyckades! Fick med mig alla lampor jag behövde, ingen var fel och alla höll hela vägen hem. Känns smått otroligt. Och nu är det ljust och fint här hemma igen.

Känner mig nöjd.

en liten knäpp på självförtroendet ändå.

Ah men ni vet när man får en friend request på Facebook, klickar upp och ser att det är en bekant man gärna är kompis med? Man blir glad. Klickar på Yes. Och får som respons att "sorry, this request is no longer valid"!?!? Personen måste alltså av misstag skickat en request, ångrat sig för att hen inte alls vill bli vän med en och därför avbrutit den.

Tack för den liksom.

har uppenbarligen ej bearbetat detta.

En annan sak jag gjort de senaste dagarna är att gå igenom allt som finns sparat av mina saker från min barndom. När det kom till saker var det enkelt och kul att rensa. När det kom till allt som var skrivet: fy. Jag hade sett fram emot att grotta ner mig ganska mycket, men pallade bara en halvtimme eller så. Det var inte ledsamt eller jobbigt men mer konstigt, ångestfyllt och märkligt. Och självklart som en liten flashback till hur jag mådde i stort sett hela min uppväxt: som att jag inte passade in, alltid önskade något bättre, aldrig var den som fick uppleva det fina som andra fick. Sån fånig men tydlig grej: att jag har ett helt album med sparade tidningsurklipp på mina vänners ryttarframgångar, men såklart inga av mina eftersom det aldrig fanns några då jag var den enda (!) bland mina vänner som ej hade råd med häst och att tävla. Jag var i stallet, red hästarna som ej var tävlingshästar, var skötare när de andra tävlade och sparade alla urklipp om dem. Så hemskt och fint på samma gång och exakt den känslan jag har av hela min skolgång: jag var där, jag var med, men alltid lite på sidan om av alla upplevelser. Passade aldrig riktigt in.

Så jag slog ihop ganska många lådor och berättade för mamma att vissa saker får jag gå igenom någon annan gång. Om några år eller så. Kanske går bättre då.

antar att jag inte är den enda.

Sista semesterveckan närmar sig och jag antar att jag nu är i samma läge som alla andra som bor i en lägenhet: har lagt till x antal bevakningar på hemnet för sommarstugor eller hus. Det finns så jävla många skäl till varför, men den största är kanske att ha något eget. Något att själv bestämma över, inklusive allt jobb som behövs, något som folk får besöka istället för att vi alltid ska flänga runt till alla andra. Är ganska trött på det. Just nu är vi hemma hos mina föräldrar (som bilden illustrerar som man nu tycker är så jävla idylliskt och när jag bodde här ba: uääh) och jag har den vanliga ångesten över att inte samtidigt träffa alla vänner. Jag borde. Men så tänker jag på alla gånger just de vännerna varit i Stockholm utan att höra av sig och så tänker jag att det är ingen fara denna gång.

vem vare som skrev?

Vi såg klart Stranger Things förra veckan. Jag blundade väldigt mycket, hade ofta hjärtklappning och sa "tycker INTE om det här". Men jag såg klart eftersom jag såg den tillsammans med K, plus att den ju faktiskt var bra. Anyway, precis innan vi såg klart råkade jag se ett inlägg hos någon bloggare jag läser som skrev ett ganska utförligt inlägg om vad hen tyckte om serien och dess karaktärer. Vill, vill, vill läsa det nu i efterhand men kan inte hitta det? Vem skrev det? Jag har kollat varenda blogg tycker jag men måste uppenbarligen vara blind eller glömma någon. Hjälp?

hej mitt barn, jag är någon helt annan än du tror.

Har ni sett The Americans? Eller ja, det spelar inte så stor roll faktiskt för det här är intressant oavsett. En dag stormar FBI ditt hem och plockar med sig dina föräldrar som visar sig vara ryska spioner som levt som random amerikan under en sjujävla lång tid. Läs alltihopa här: The day we discovered our parents were Russian spies. Så himla fascinerande detta alltså. Och det är denna familj som serien The Americans baserar sig på.

vink-emoji.

Hello bloggy! Semester hände. Två veckor. En vid havet i norra Roslagen och sen en vid havet på Gotland. När vi kom till Gotland kände jag att det var semester också. Det var en efterlängtad känsla. Denna våren alltså, helvete vad det satte spår att jobba så intenstivt, så maximalt, så pressat under så lång tid. Jag drömde jättemärkligt på Gotland. Sjuka, konstiga stressdrömmar. Eller bara märkliga, otäcka saker. Som att en svart labrador låg utanför en port jag passerade en massa gånger, och en skata hackade hål i dens huvud så den liksom bara låg där och flämtade men i praktiken var död? Och lagom tills drömmarna försvann var det dags att åka hem igen och jobba några dagar. Sen blir det semester igen några veckor. Sen kör hösten igång. Men det ska vi inte tänka på nu, utan nu är det fortfarande semester strax igen som hägrar. Ska bara släcka lite bränder, skriva klar lite dokument och fixa och greja först. Och blogga lite kanske? Japp.

det blir alltid såhär.

Hade ganska storslagna planer ändå för denna veckan (eller ja, 4,5 dagar) då jag skulle vara själv hemma eftersom jag jobbade men inte resten av familjen. Skulle träffa vänner, shoppa, städa grundligt hemma, kanske rensa förrådet, läsa, rensa garderober, baka bröd och njuta. Det blev lite halvt, så att säga.

Tillbringade massor med tid i affärer, men köpte nästan inget. Var på AW med kollegor, åt middag med vänner. Såg åtta avsnitt av Marcella. Var mörkrädd. Vårt internet slutade fungera. Somnade alldeles för sent varje natt och städade verkligen inte hemma. Så igår kväll städade jag, bakade och läste. Idag klockan 08 kom en tekniker för att fixa internettet. Ja, en lördag för han tyckte inte vi skulle vänta till nästa vecka eftersom han var säker på att en grej bara behövde bytas. "Det är det felet i 99 fall av 100!". Självklart var det inte det, utan han bytte kablar och sprang i källaren och åkte till stan (!) för att koppla om vår fiberkabel från grunden. Det gick inte, utan något mer behövde göras av någon annan också men först på måndag. Sen hade jag 2 timmar på mig att duscha, packa, dammsuga. Jag hann! Men inte fan känns detta som en produktiv vecka direkt. Men nåja, jag kanske hinner rensa garderoberna nästa sommar eller så. Nu ska jag få träffa min familj igen, längtar så.

fyi.

Överlevde natten.
Känns bra.

Men jag kommer hålla koll på den där lampan.

uäh.

Är väldigt mörkrädd. Det var mycket opraktiskt när jag växte upp mitt i skogen. Men så träffade jag K och jag har sen sekunden vi träffades alltid känt mig så avslappnad och trygg i hans sällskap.
Älskar det. Han är nog den första och enda människan som någonsin fått mig att känna så. Så jag har glömt bort att jag är mörkrädd för jag är det aldrig i hans närhet. Vi kan till exempel kolla rätt läskiga serier och jag blir ej rädd.

Nu är K ute på landet med F. Jag är ensam i stan. Och då fick jag såklart för mig att se de fyra sista avsnitten av Marcella (se den! Som Bron korsat med The Fall) på raken. Blev rädd. Tänkte att det skulle gå över bara jag gick runt lite i lägenheten och släckte för natten osv. Gick in i Fs rum för att stänga ett fönster och inser att en av hans nattlampor lyser. Jag har inte tänt den och den var inte tänd tidigare ikväll.

Alltså.


Nej!


Hjälp.


Kommer nu aldrig våga sova.

det är ju typiskt.

Igår hade vi fest hemma hos oss. Min kille fyllde 40 och en hemmafest har man ju inte varit på på en evighet. Så det var väldigt roligt. Och ganska blött. Och ganska skönt att F sov hos sina kusiner med sin farmor så vi fick ut. Vi sov till 09.30. När F hade vaknat? 08.45. !!!!!!!!!! Alltså det har typ aldrig hänt de senaste två åren att han sovit så länge. Inte ens när han varit sjuk. Väldigt trevligt för farmorn, och det är ju inte så att vi klagar men han kan väl någon gång sova så länge även med oss? Helst en lördag eller söndag då såklart. Tack på förhand.

kämpa humöret.

Men fan vilket dåligt humör jag varit på idag då. Är fortfarande. Detta är sånt jag är sur över:

• Att jag gjorde en sån där lånekalkylator för att se hur mycket vi skulle kunna låna om vi ville köpa en bostad. HAHAHA. En etta i förorten eller ett hus på landet utanför en tätort som ligger sjuhundratusen mil från närmsta storstad ungefär. Detta gör mig ledsen. HUR GÖR FOLK? Får ni pengar av era föräldrar? 
• Att mitt hår är i en dålig längd nu. Mellanfas.
• Att jag tränat så dåligt på senaste.
• Att vi aldrig orkar göra något själva utan köper allt färdigt. Tänk er fikabröd eller bröd eller typ.. mat? 
• Att det som mest är nystädat här varannan vecka eller så, aldrig fixar vi något som vi skulle behöva fixa för all tid går åt att ta bort dammråttor. 
• Att jag vill boka en resa men se punkt nummer ett och varje tusenlapp känns plötsligt som ett steg längre från drömmen. 
• Att vi aldrig bjuder hem folk. Och när vi gör det får jag panik för att det är så ostädat och vi aldrig kan bjuda på någon mat som är god. 
• Att jag inte orkar vara projektledaren fan överallt. Gud så irriterande det är med människor som inte slutför saker. Eller ens börjar, fast de sagt att de ska börja. 
• Att "har inte råd/tid/är dubbelbokad" ju egentligen betyder att man är bortprioriterad. Jag gör precis samma sak själv, men ibland smärtar det lite mer. 
• Att tiden aldrig räcker till.
• Att jag bara gnäller.
• Att jag surfar bort för mycket tid och sen fortsätter att surfa. 

Nu ska jag samla ihop tre knop av energi och försöka träna. Det behövs.

Det behövs VERKLIGEN. 

karriärslistan.

Åh så kul, hittade denna via Cinderalley.

Vad ville du bli när du var liten?
Alltid haft svårt att förstå vad jag verkligen vill, men såhär i efterhand kan jag se att jag drömde (och delvis fortfarande gör) om att ha en egen butik, att få producera en tidning eller vara florist.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Hade faktiskt ingen aning. Det jag visste var att det inte fanns några roliga jobb där jag bodde, så jag trodde nog att jag skulle flytta och börja om. Och det gjorde jag. Gillade allt med datorer också, vilket var rätt tabu om man var tjej och typ sexton.

Gick du någon nishad gymnasielinje?
Mnja. Jag gick natur, men vår klass var en specialklass som fick datorer från skolan (detta var -98) och hade en dag per vecka då vi fick vara hemma och plugga hemifrån istället för att vara på skolan. Väldigt speciellt då. Det var skitsvårt att komma in på just denna klass, men är jävligt glad att jag gjorde det.

Vad hade du för betyg?
I gymnasiet? Typ VG rakt igenom, gick ut med ett snitt på 17,någonting som alla med VG som snitt gjorde. I högstadiet hade jag MVG i typ allt utom idrott.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Alltid varit skitbra på matte (!) för att jag tyckt det var lätt, men det var inte så roligt i sig. Så får säga engelska och svenska. Men svenska först på gymnasiet då min lärare berättade att jag var väldigt bra på att uttrycka mig. Hela högstadiet hade jag en lärare som påstod motsatsen och därmed fick mig att tro det.


Sämsta?
Idrott. Och kemi.

Utbildade du dig efter gymnasiet?
Ja, men inte direkt. Ett år efter studenten läste jag en termin kriminologi. Sen hade jag uppehåll några år innan jag började på en utbildning som hette Medier, Språk och Kultur som i praktiken innebar att jag fick en examen i Medie- och kommunikationsvetenskap med engelska samt kreativt skrivande som inriktning.

Vilket var ditt allra första jobb?
Flyttade till Stockholm dagen efter studenten (!) och började jobba i kassan på Gröna Lund. Sålde åkband och det var en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Vad har du mer haft för yrken?
McDonalds (tre veckor, hatade varje sekund), i kassan på en matbutik, som telemarketingförsäljare, allt-i-allo på ett företag som budade ut mat till folk, som redaktör, som webbredaktör, som pr- och crm-ansvarig, som marknadsansvarig, som digitalt ansvarig för allt digitalt på ett av sveriges mest välkända varumärken. Plus en massa ideella saker som skribent, serveringsansvarig på kårpuben och sånt. Hehe.

När hamnade du i den banan du är i idag?
Eftersom jag alltid haft svårt att visualisera vad jag vill så har jag gått mycket på vad som verkat kul. Alltså, jag visste att jag ville plugga vidare men visste inte till vad. Hittade kriminologi och pluggade det. Insåg att jag inte ville bli kriminolog, hoppade av. Ville verkligen jobba med typ reklam ett tag, sökte massor med jobb men fick inget så då gick jag igenom hela studiekatalogen trehundra gånger och hittade den utbildning jag sen pluggade. Lagom bred och ändå som gav en konkret nisch. Sen har jag alltid scannat arbetsmarknaden som en igel, och när webbredaktör-yrkena började komma så insåg jag att det var helt perfekt: en kombination av att få vara digital och den kommunikation jag älskar. Och sen har det liksom bara fortsatt på samma sätt. Ett tag gjorde jag det aktiva valet att inte bli journalist/kommunikatör/copywriter utan mer jobba med digitala lösningar, och det tror jag också var bra. Har även haft flera möjligheter att nischa in mig väldigt tydligt inom det digitala, men har valt att vara ganska bred i min kompetens. Det har varit bra val. Jag kommer mer till min rätt nu.

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
När jag fick ett jobb som kändes som ett drömjobb (då) redan innan jag hade tagit min examen. När jag nu nästan får komma på arbetsintervju på alla jobb jag söker (obs, söker ej aktivt jobb).

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Att jag verkligen kan det jag gör, jag har ofta väldigt stort förtroende bland alla jag samarbetar med (vilket är många). Att jag alltid levererar, och om jag inte gör det har jag en ärlig och rak approach till varför jag ej lyckades.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Hatar att göra fel eller fatta fel beslut, vilket ofta gör att jag lägger ner lite för mycket tid på före-arbetet. Men det gör å andra sidan att slutprodukten ofta blir väldigt bra istället. Jag kan också ta vissa saker personligt, tycker lite för mycket om att jobba. Vill att allt jag gör ska vara väldigt, väldigt bra. Får också kämpa för att delegera och inte göra allt själv.

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
Att jag vågade flytta till Stockholm och börja jobba direkt efter studenten.
Att jag aldrig varit arbetslös en dag av mitt liv.
Det jag jobbat med hela denna vår: att som ny på jobbet varit ansvarig för att byta varumärke i alla digitala kanaler i tre länder samtidigt, och lyckas med det.

Vad går ditt jobb ut på mest?
Att bestämma hur vi ska utveckla våra digitala kanaler i åtta länder samt se till att det fungerar optimalt, både på kort sikt och på lång sikt, och få en hel massa människor att göra detta. Alltså få stöd från högre chefer att mina förslag får genomföras till att jobba med IT så att det görs, till att få berörda parter i varje land att faktiskt få ut det ordentligt och fokusera på rätt saker. Plus att fungera som digital expert i en väldig massa projekt som jag inte driver men som har en digital del.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?
Drömmer ju fortfarande om att ha en butik ibland, samt att bli den nya Leif GW Persson. Känner att butiken ligger mer realistiskt till än att bli Leffe faktiskt.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Något med barn. Jag är inte så bra med barn.

Vad gör du om fem år?
Trivs med mitt jobb, det är det viktigaste. Har kanske en högre position, eller ett helt annat typ av jobb.

Vad gör du när du är 60 år?
Trivs med mitt jobb. Antingen med något som liknar det jag gör nu fast på en nivå där jag känner är lagom, eller något helt annat.

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?
Har inte haft visitkort på säkert fyra år? Men om jag ska sluta vara extremt petig och istället prata om vad det är som skulle vara min titel så skulle det nog vara Head of Digital, Senior Director Digital eller något sådant med vad det faktiskt innebär (och inte bara en tom titel på ett litet företag utan att man har mandat att göra något).

fint och Bloodline.

Slog nog rekord i användandet av ordet "fint" i inlägget imorse, eller hur? Nåja, det var inte det jag skulle blogga om nu. Vi såg nämligen klart på säsong två av Bloodline igår. Har någon annan kollat klart? Vill diskutera detta, så ni som ej sett - gå och läs något annat blogginlägg nu.




Spoiler alert!!!!!
!!!!!
!!!!
!!!
!!
!



Alltså. Wtf? Jag ville verkligen att serien skulle få ett avslut, men nu måste det ju komma en tredje säsong. Eller hur? Och vad fan ska de göra i typ tio avsnitt till? Hatar när serier blir såhär. När det blir segt och utdraget bara för att hålla kvar tittarna.

Och så ville jag att de skulle åka fast. Hela säsong två har ju varit som att se en bilolycka i slow motion (men jävlar vad bra John spelar och helvete vad se lyckas sätta fingret på hur deras ångest måste kännas). Men så förvånande att Kevin slog ihjäl (?) Marco! Såg inte den komma. Och vad ska John göra, fly? Och kommer Sally få veta sanningen eller bara någon halvsanning? Jag ville ju veta. NU. Inte få tio avsnitt till på halsen om ett år eller så.

Blä.

05.30.

Sitter i en taxi på väg till Arlanda och tänkte passa på att berätta att jag inte alls hade de skorna jag köpte på bröllopet. Ha! Jag hittade ett par skor i garderoben som passade skitbra. Med klack. Men det fick funka. För jag kände mig faktiskt fin med de skorna och inte alls som en tant. Så i lördags svassade jag omkring närmare 190 cm lång, men det gick väldigt fint. Hade med mig sneakers till dansgolvet sen, och det var ju tydligen den bästa planen jag haft på länge. Andra var avundsjuka på mig.

Men sicket roligt bröllop det var! Det var gymnasievänner som gifte sig, och förutom det roliga så var det sjukt kul att träffa ett antal människor jag säkert inte sett på tio år. Alla har blivit vuxna! Märkligt. Höll ett tal också vilket jag är glad att jag gjorde, det gick fint.

Annat spännande som allt detta innebar var att vi sov utan F för första gången. Om någon hade berättat för mig att det skulle dröja nästan 2,5 år tills vi tillsammans sov utan barnet för första gången hade jag nog blivit livrädd. Nu? Inte konstigt. Men det var aningens nervöst, F är mycket mammigpappig. Det gick fint i alla fall, förutom att han hade brutit ihop ett par gånger när han sett bilder av oss. Stackars liten. Och igår när vi pratade om det så var hans fokus att "ni kom tillbaka!". Gud, att han inte trodde att vi skulle komma tillbaka? Hjärtsnörp.

Hur vi firade vår natt i ensamhet på hotell? Vi sov. Vilket var nödvändigt då vi var rätt bakis faktiskt. Zzzz. Och nu är jag i sånt semestermode efter denna långhelg att jag inte alls vill jobba, jag vill ha semester resten av sommaren. Olämpligt att ha bokat in ett flyg kl 07 idag med andra ord.

tack <3

Vilket engagemang i skofrågan! Hade ej kunnat ana, trodde ingen läste här längre. Extra tack till Lena som kom med så specifika förslag som jag älskade att jag direkt sa "Ja. Det köper jag". (kan ej länka från mobilen, men kolla kommentarerna på gårdagens inlägg). Så idag skulle jag bara köpa detta. Ha! Fifan. Efter x antal butiker och några telefonsamtal visar det sig att inga butiker har tagit in just den blåa skon jag skulle köpa. Går bara att köpa online. Och det finns inte en chans att jag skulle kunna få skorna om jag beställde online innan bröllopet. Så jag köpte samma modell fast vita, som fanns i butik.

Det känns bra och jättetråkigt på samma gång. Jag hatar verkligen att inte få tag på det jag vill ha, köpa skor samt klä mig klassiskt fint. För det blir aldrig riktigt bra. Det känns tantigt eller inte som jag. Plus att jag har komplex för mina stora, smala fötter och nu har jag köpt skor som liksom framhäver dem, både i modell men framförallt färg. Alltså jag kommer köra på detta och det blir nog bra men HATAR när det inte blir 100%. När det inte känns som att jag är snygg. Känslan är mycket viktig. Och jag är jävligt petig med vad jag köper. Har väldigt få par skor pga detta till exempel.

Vilket jävla i-landsproblem detta är, eller hur? Jag är alltså väldigt tacksam för alla fina tips ni gav, och Lena kan få fortsätta vara min personal shopper, men irritationen över att jag hade kunnat vara ute i lite mer god tid? Att jag provade hela outfiten hemma och tänkte "tant".

hjälp!!!

Tre dagar innan ett bröllop vi ska på anlände klänningen med posten. Och den passade. Vilket ju var en jävla tur, det hade blivit stressigt annars. Nu återstår skoköp och jag har bara imorgon på mig att hinna köpa. Så vad ska det vara till en sån här klänning? Jag ser ju framför mig hur sjukt snyggt det skulle vara med ett par kritvita sneakers till, älskar kombon av sneakers och snygg klänning, men antar att det inte passar på bröllop? Vill ej ha högklackat. Vad fan ska man ha? Svarta skor känns inte så passande? Hjälp!!!!!

fyra jävla dygn?

Mors dag. En sak som då och då slår mig med full jävla kraft rakt i magen är insikten om att när jag föddes så tog det fyra dygn innan mamma eller pappa ens fick hålla i mig.

Fyra.
Dygn.

Det är ju helt orimligt. Men så var det. Förstår inte hur min mamma stod ut. Eller min pappa.

Att lyssna på.

Har ni lyssnat på denna, "70 dagar mot döden"? Sällan jag blir så starkt påverkad av något jag hör eller läser. Lyssnade även på P3 dokumentär igår, om fallet Bobby. Och sen googlade jag sönder internet trots att jag visste det mesta sen innan.

man måste fokusera på det viktiga.

Det var ju förskolans dag idag. På vår förskola var inte föräldrar välkomna men barnen hade förberett flaggor som skulle hissas och målningar, det var politiker där och klippte band för att officiellt inviga förskolan (den är nybyggd) och en massa saker och sång och dans och allt. Vad mitt barn fokuserade på samt berättade för allt och alla som det största som hänt under dagen? Att han tappade ner ett sugrör i ett hål.

HEJHEJ *vinkemoji*

Nä men om jag skulle ta och återgå till ett någorlunda normalt liv igen och typ blogga lite mer frekvent? Det vore skoj. Ser att det cirkulerar någon 10-bilder-från-din-telefon-lista på vissa bloggar, och tänkte härma lite. Men ändå inte. Här är i alla fall 10 bilder från min telefon som visar lite hur livet varit de senaste månaderna, om man bortser från de bilderna som hamnat på insta till exempel. Nu blev de i jättekonstig ordning, men men.

Alltså åkern i mina föräldrars skog gör sig aldrig bra på bild. Men tänk er att man går femhundra meter rakt in i en skog som ser ut som en sagoskog, och så plötsligt uppenbarar sig en gigantisk åker. Mitt i skogen. När jag var liten dagdrömde jag om att ha stall här. Det gör jag i och för sig fortfarande, skulle vara magiskt. 

Och sen är vi plötsligt i stugan vid havet istället. I påskas såg vi serie på ipaden (älskar Parneviks!!!), hade en stol som bord och drack vin till mysbelysningen som stod kvar sen jul. Äh, det står kvar året om där. Precis som påskpyntet. Praktiskt, det är alltid anpassat efter högtid i alla fall. 

Denna klänningen som jag sett och fingrat på på Åhlens City? Älskar den. Kostar 3000 spänn. INTE RIMLIGT. Därför vågar jag inte heller prova den, för då kommer jag vara tvungen att köpa. 

Min pappa gav mig förra årets Nobelpristagares alla böcker. Han älskar henne. Jag har börjat läst Tjernobyl-boken och aj vad den känns. För övrigt läser jag ungefär ingenting detta året, vilket ger lite lätt prestationsångest att få denna hög. Men men, jag kämpar på med ett par sidor varannan vecka eller så.

Jag har tydligen inte tagit bort värkappen, trots att det är över två år sen jag födde barn. Och appen visar fortfarande mina senast klockade värkar. Efter den sista ringde jag förlossningen och vi fick åka in. När jag kom in var jag sju centimeter (!) öppen. Jag som hade stirrat mig blind på att jag inte hela tiden hade "tre värkar på tio minuter" började gråta av lycka att få stanna. Har en förmåga att följa instruktioner lite väl slaviskt emellanåt. Nåja. 

En dag satt jag i min säng och hade telefonmöten precis hela dagen. Ett videosamtal inleddes med "Eh, where are you?" "In my bed!" "Ooookay." Varsågod för bild på mitt skrev också! 

SOM jag älskar att barnet har bästisar på förskolan som dessutom har föräldrar som är roliga att hänga med så att man slipper vara ensam i de där lekparkshängen på helgerna. Plus att barnen ju är så jävla söta ihop. Här är det vätskepaus. 

Försökte ta en bild när barnet strax efter ett utbrott (herregud vad det är utmaningar emellanåt nu alltså, PHEW) bäddade en säng på golvet till mig och K, beordrade oss att lägga oss ner, han läste en saga "Apa tappa bjott sin mamma. SLUT" och skulle sen natta oss. Här får jag en godnattpuss.

05.30. I hissen mot taxin innan en tur till Oslo. Ser lite trött ut. Och jag får alltid så avlångt ansikte på bild att jag förstått att jag har väldigt avlångt ansikte. Det kan liksom inte vara fel på alla speglar.

En påse Gott & Blandat kostar 56 NOK i Oslo. ALLTSÅ???? 

en fin vecka ändå.

Okej, så allt jag jobbat med senaste halvåret kulminerade i början av veckan. Jag lanserade tre webbplatser tre dagar i rad, släppte två nya appar och en massa annat jox. Det gick jättebra. Kanske för att jag och teamet slitit som djur och haft en minutiös planering? Anyway, så jävla skönt att jag klarade av detta.

Sen tog jag långhelg. Så väldigt bra tajming. I torsdags var vi i en park hela dagen med barnets BFF från förskolan och hens föräldrar. Världens bästa koncept när barnet skaffar kompisar på egen hand och kompisen visar sig ha väldigt trevliga föräldrar. I fredags hälsade vi på en kompis kontor inklusive kontorshund till Fs stora förtjusning (innan hunden snodde hans napp). Sen kom mina föräldrar och vi käkade middag. Igår var jag och mamma och storhandlade, sen åkte vi till Skogskyrkogården och det var himla härligt.

Och idag väcktes jag av F som stormade in i sovrummet och utbrast "du fjylle åj mamma!!!". Japp, trettiofyra år idag. Fick frukost, paket och vinkade sen av mina föräldrar. Snart kommer några vänner och dricker bubbel och jag tänker vara stora delar av dagen på vår balkong.

Är väldigt trött, men också väldigt glad faktiskt. Känns fint.

vad missar jag?

Okej, det finns tusen miljoner oskrivna regler kring hur man som förälder ska agera och göra eller inte göra med sina barn. Även om jag inte håller med så har jag ändå förståelse för argumenten för många. Men en oskriven regel jag inte fattar är det här med iPad till barn på restaurang. Vad är det för fel med det? Föräldrarna och barnet får en lugn stund och har möjlighet att äta. När vi var i Thailand så kollade F på sin iPad nästan varje middag. Perfekt tyckte vi som inte ville ha honom springandes i strandkanten i mörkret (vilket var alternativet). Folk fnissade och påpekade minsann att där var barnet som åt middag med film varje kväll. Han är två. Det är inte så att vi kunde ha djupa samtal med honom ändå och ipaden kom fram först när vi märkte att han blev rastlös. Det gav oss en möjlighet att i lugn och ro få äta vår mat och prata med varandra i trettio minuter istället för att slänga i oss den på tio. Men detta koncept är ju tydligen tabu.

Fattar inte. Varför?

hade varit lättare om vi inte satt uppe och ugglade halva nätterna.

Det var min morgon och K var inte ett dugg ironisk när han menade att "klockan är ju ändå 06.15, ganska bra tid" när barnet kom och berättade att nu skulle vi minsann gå upp.

Gud. Tänk att vi anser 06.15 vara sovmorgon.

jo men livet rullar på vettu.

Det är galet nu. Vi gör det största ever på jobbet och mina ansvarsområden går inte så bra. Så det är inte så kul. Plus att barnet sovit skitdåligt. Jag är inte i bra form. Visade sig väldigt väl då jag var mer utvilad än på en vecka efter detta dygnet i helgen: möhippa 07.30-04 (!), sömn 04-09.30. Frukost. Sen mådde jag rätt fint. På riktigt.

Några veckor till nu, sen kan jag andas.

på mindre än tjugofyra timmar.

Vi ligger i sängen och innan-sömn-surfar. Jag frågar K om han sett filmen som delas i våra vänners flöden, den från det svenska livräddningssällskapet som varit (är?) nere i Grekland och hjälper flyktingar. Det har han inte och inte jag heller så vi ser den tillsammans. Åtta minuter senare har det träffat mig så jävla hårt. Jag brukar inte reagera så starkt. Jag brukar sluka nyheter, analysera, läsa olika vinklar, men blir sällan berörd så det känns som ett hårt slag i magen. Men nu. Gråter. Vill boka en biljett till Grekland och hjälpa till. Funderar på vad jag kan göra. Somnar tillslut.

Pratar i telefon på jobbet samtidigt som min mobil flashar med nyhet efter nyhet om Bryssel. Jag läser och försöker greppa situationen. Min bror meddelar att samtidigt så övar Ryssland krigsberedskap nära svenskt vatten.

På lunchen diskuterar jag med en kollega om hur sånt här påverkar våra resplaner. Jag säger att det tyvärr påverkar mina. Vill inte åka till Turkiet, inte till Egypten och skulle fundera ett extra varv kring vilket annan västeuropeiskt resmål som helst. Säger att det är precis det här de vill, att vi ska vara rädda och begränsa oss.

På tunnelbanan hem sätter sig en person bredvid. Neddragen mössa, vill inte synas, vill gömma sig. En medpassagerare stirrar på personen med misstänksam blick. Synar upp och ner, iakttar varje rörelse. Jag blir irriterad på medpassageraren som antar saker om personen. Tills jag tänker tanken att personen kanske har ett bombbälte innanför den stora jackan. Kväver en instinkt att resa mig upp och gå. Tänker att om jag dör nu så dör jag lycklig. Sen tänker jag på min familj och känner att jag inte vill dö. Bestämmer mig för att snegla på personens händer, jag tänker att personen måste utlösa bomben genom en rörelse, en aktivitet, och om jag ser att personen börjar fippla med något så ska jag resa på mig och gå. Varje meter från bomben kan innebära större chans att överleva. Men personen fipplar inte med något utan reser sig upp och stiger av på stationen innan min. Jag andas ut.

Hemma läser jag den skadade svenskens Facebookuppdatering om att han nu är i tryggt förvar hos en belgisk familj. Och jag blir så jävla arg. Varför hyllar vi belgarna som nu öppnar deras dörrar, hem och gör allt för att hjälpa personer som flytt från IS bomber men samtidigt anser vi (70% av oss i alla fall) att det är helt på sin plats att stänga Sveriges gränser och Europas gränser för personer som också flytt från IS bomber. Att stänga dörren till våra hem och dra tillbaka den utsträckta handen.


Fan. Jag hatar det här. Hatar vad det gör med oss alla.

katastrofen is no more!!!!11!!!11!11

I helgen var det då äntligen dags - jag skulle få träffa min riktiga frisör. Alltså det var ju inte så att frisören som gjorde mig ful i håret klippte fel. Men dels så frångick jag min ursprungliga plan om att klippa av mig håret och dels så blev frisyren som klipptes inget som jag trivdes i. Efter någon vecka så växte det ju till sig och blev lite mer ok, men jag hade lite ständig ångest och kände mig verkligen inte fin. Jag har väldigt mycket hår, VÄLDIGT bra kvalitet (borstar aldrig, har typ aldrig balsam, aldrig några vårdande produkter och mitt hår är skuret med kniv de senaste sjutton åren (!) och just kniv ska vara väldigt dåligt för håret). Så fort jag går till en ny frisör verkar de inte riktigt tro mig. Varken på att jag måste ha uttunning av håret och att kniv är ett måste.

Jag var så himla glad efter denna gången. Dels blev det som jag tänkt från början och dels så är det så fint att ha en frisör som känner mitt hår och ba "fattar precis" och så klipper hon och frågar något då och då och jag säger "gör vad som blir snyggast" och så går jag därifrån och det är SNYGGT. Samt att hon tog bort mängder av hår. Högen ovan är alltså bara 10cm längd, resten är uttunning. Jag har mycket hår. Sa jag det? Och att jag nu är fin i håret igen? Iiiiihhhhh!

och det är inte bara för att han heter samma sak som mitt barn.

Alltså vinnarlåten i mellon är ju jättebra. Inlagd på favoriter i Spotify och i helgen när jag körde bil skruvade jag upp och tvingade familjen att digga med varje gång den spelades.

två glas vin eller träna?

Är i Oslo igen. Den här gången hade jag varken ett stressigt dagsschema eller en helt fullbokad kväll, varför jag faktiskt packade träningskläder och hade tänkt ägna kvällen åt att 1. träna och 2. jobba. Det sket sig big time. Efter en lång workshop så föreslog min chef att vi skulle ta vårt inplanerade möte samtidigt som vi käkade middag. Sagt och gjort. Och sen satt några andra kollegor på uteserveringen bredvid, så vi satte oss där. Två glas vin senare var klockan nästan tjugotvå. Man kan kanske få in kvällens aktiviteter under punkt 2, men inte fan var det träning. Kanske orkar jag upp imorgon bitti och träna, men är lite tveksam till detta. Det stör mig att jag så lätt väljer bort träningen, men jag vet ju att det just är ett val och inget annat.

För övrigt så är det såna blandade känslor att vara på såna här jobbresor. Å ena sidan är det jävligt slitigt. Upp tidigt, flyga, möten hela dagen, ofta någon social aktivitet på kvällen, upp tidigt dag två och möten hela dagen igen och sen flyg hem och komma hem väldigt sent. Jag lever som i en liten bubbla när jag är här. Å andra sidan är det väldigt härligt. Att som ikväll lätt kunna säga Javisst! på frågan om lite häng på utesevering. Inte behöva tänka på vem som hämtar barnet eller att kolla att det är ok med K att jag inte kommer hem. Det är rätt gött. Som en liten glimt av hur livet var när jag bestämde allt själv. Samt utan ständig internetuppkoppling.

en promille av allt det fina.

Ja, vad lätt det är att bara pysa ur sig allt det jobbiga, svåra och tuffa med att vara förälder. Vilket ju i och för sig är högst jävla naturligt, man har ju ett större behov av att pysa ur sig om det negativa snarare än det positiva. Men om vi ska göra ett litet försök att åtminstone påbörja en lista över vad som är fantastiskt med att ha barn:

• När jag kan vara var som helst i hela världen, bara min familj är med. Den trygghetskänslan har jag aldrig upplevt tidigare. Att allt är bra, bara vi är tillsammans.
  
• När jag ser mitt barn ha roligt. Vilken jävla tillfredsställelse det är! Jag trodde att uttrycket "vi gör det för barnens skull" var verkligen det, att man gör något för att barnen skulle vara glada för att ett glatt barn är ju bättre än ett icke-glatt barn. Det stämmer inte, man gör saker för att barnet ska vara glad för att då mår man själv som en jävla kung/drottning.
  
• När barnet säger älska dig mamma eller vaknar på natten och klappar dig på kinden.
  
• När du kommer hem efter jobbet och barnet kommer springandes och säger mamma mamma söpt blommor ti dej och pekar på en bukett tulpaner. Vassego mamma.
  
• När barnet får en helt egen relation till människor du själv tycker om. Dina föräldrar, dina syskon, dina vänner. Det blir som att universum skapar en egen liten ny miniplanet med dina favoritpersoner i hela världen där alla har det bra.
  
• När allt blir roligt. Slänga sopor med sitt barn är en fröjd.
  
• När barnet kryper upp i din famn, sjunker ihop lite av avslappningen och du kan känna i hela kroppen att barnet inte vill vara någon annanstans i hela världen förutom hos dig just nu. Jag vänjer mig aldrig och vill aldrig göra det heller.
  
• När du ser ditt barn tillsammans med din partner. Woha.
  
• När barnet plötsligt kan nya saker. I teorin förstår jag att ett barn utvecklas i en rasande takt, men i praktiken så borde ett nobelpris utdelas varje gång barnet gör något nytt. Idag sa han diskbänk. [insert nobelpris].
  
• När man försöker leka med barnet som istället rynkar pannan, sätter upp handen och säger stopp, stick iväg! Gud, det är en helt egen liten person detta, som liksom har en egen vilja och önskan om egentid? Mind. Blown. 

Men obs: om du läser detta som nybliven förälder eller soon to be förälder och sen inser att du inte ALLS känner något som ens liknar detta i början så vill jag bara poängtera att det är fanimej helt übernormalt. Alla dessa känslor kommer inte direkt. Det tar tid, det är okej, och sen blir det bara bättre och bättre. 

och efter två ångestinlägg så kör vi ett pepp!

Cirka 90% av tiden tycker jag att jag borde träna mer och knipa mer. Men så ibland slår det mig att jag gjort rätt bra framsteg ändå det senaste året. Inte fan går det så fort som det skulle ha gjort för någon annan utan skador, men jag tränar regelbundet - minst en gång per vecka, oftast två plus en yoga, helst tre gånger. Kniper fem dagar av sju på en vecka (och jag hatar det). I somras fick jag ju backa all träning och börja om utan några vikter alls. Jag slet i månader. Svintråkigt. Igår körde jag ett riktigt pass med min PT (kör en online-tjänst annars, så vi brukar inte ses IRL så att säga) och förutom att det var typ det roligaste ever så fick jag stränga order om att minst köra med 16kg kettlebell nu för nu börjar jag tydligen bli stark. 16kg! Det är fan asmycket för en vekling som jag. Men nuförtiden har jag på allvar dagar då jag faktiskt känner mig stark. Jag älskar det. Har aldrig känt mig stark förut. Aldrig. Och det blir ju lite som en drog detta, nu vill jag bli stark som fan. Ska bara övertala min bäckenbotten att följa med på resan.

Det är ju ingen billig resa detta, men så jävla värt det. Så jävla mycket värt det.

byta ångest mot ångest.

En sak som jag inte hade fattat innan jag fick barn var att ca 70% av allt man har inplanerat kommer att bli inställt pga sjukdom eller misstanke om sjukdom. Antingen hos oss eller hos de man planerar att träffa. FYFAN VAD TRÅKIGT DET ÄR. Vi är nu inne på tredje helgen i rad med någon sjukdom hemma hos oss. Det känns som att tiden bara rinner iväg och vi gör.... ingenting.

Den här helgen är det K som är sjuk. Då kan man ju tycka att jag och F borde kunna hitta på något själva, men eftersom F har någon slags trotsperiod* just nu som eskalerar i styrka helt nått så djävulskt emellanåt så funkar inte det heller. Idag skulle vi gå på en promenad i solen tänkte jag, och gå och leka i en lekpark eller något. Mysigt! Så blev det inte. Han grät och skrek när vi gick förbi ICA för att han ville ha en banan, så vid lekparken fick vi vända och gå tillbaka till ICA och handla och ge en banan. Då grät och skrek han för att han inte fick slita av sig vantarna. Sen grät han för att han ville gå hem till sin pappa och jag ville köpa en kaffe. När jag hade köpt en kaffe to go grät han för att han inte också hade fått fika. Sen grät han när jag försökte gå en omväg hem för att få lite sol.

Det är så svårt att hantera ibland tycker jag. Och ibland är det superlätt. Jag tycker oftast att jag är lugn, hanterar det som man "ska", lyssnar och väntar in honom. Men ibland så går det liksom inte. Och självklart är det i just dessa perioder som jag tänker mest på att jag gör precis allt det som anses fult eller fel att göra som förälder: massor med tv, padda, halvfabrikatsmat, inte tycka att det är roligt att leka, fräser, längtar efter att bara få sitta ner i lugn och ro ifred. Det ger mig ångest, för det är inte bara att "göra rätt", då hade jag ju redan gjort det.

Ikväll bytte jag ångesten mot sockerångest och köpångest. Gick och köpte godis och sen nätshoppade jag hem lite möbler för dyra pengar.



* Tycker inte om ordet trots men använder det här för att de flesta förstår ungefär vad man menar.

låt oss prata om det som ger mig ångest just nu.

Mitt hår. Ni vet ju att jag alltid klipper mig hos min frisör i staden jag kommer från. Men det är krångligare nu när F finns och jag har klippt mig ett par gånger i Stockholm. Inget fantastiskt resultat, men det har funkat. Nu samlade jag mod till mig och skulle klippa av mig rätt mycket hår. Tänkte jag.

Det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Jag bad om input från frisören (som jag aldrig klippt mig hos förut). Frisören föreslog något annat: att klippa fram mitt självfall så jag skulle bli lockig. "Du har såna drömlockar!". Jag har aldrig ens övervägt detta och blev rätt ställd. Men jag tänkte vafan, vi kör! Så jag får ju skylla mig själv. Men ändå. Alltså. Gaaaaah.

När jag lämnade frisören kändes det annorlunda men att det här nog blir bra.

När kom till jobbet kände jag mig som att jag kom från 80-talet. En kollega fnissade och sa "knullrufs". Ni fattar.

På kvällen duschade jag och torkade håret. Tänkte att detta skulle hjälpa, det gör ju alltid det vet ni. När man liksom fixat till det lite själv. Det blev inte så, det blev bara konstigt. Värre. Kände mig som en tant.

Morgonen efter vaknade jag med hopp om bättring efter att ha sovit på håret. HERREGUD nej. Det var sjutton resor värre. Som att mitt självfall gått bananas och jag hade liksom en frisyr i frisyren? Kan ej beskriva, men jag lovar att det inte såg bra ut. Det var vidrigt.

Så där stod jag kl 05.20 med panik och en taxi som väntade utanför och tog beslutet att inte ha håret utsläppt mer innan jag löst detta. Så nu är det uppsatt hår som gäller. Vilket jag vanligtvis bara har hemma för jag tycker inte jag passar i det.

Så ja. Jag ska ringa min frisör i hemstaden och fråga när hon kan klippa mig. För nu måste jag klippa av det. Vilket jag ju tänkt från början, så det är ju fint. Men jag vågar inte gå till någon annan än min vanliga frisör, för om detta går fel så kommer det fan inte gå att åtgärda.

Och ja, jag vaknar mitt i natten och har ångest över detta. Och har håret uppsatt dygnets alla vakna timmar.