sjutton.

Förra julen fick jag fjorton böcker. Hade som mål att läsa alla under 2007, men det kom lite andra böcker emellan. I vilket fall som helst har jag läst mycket mer än innan, mycket eftersom kurslitteraturkravet försvann efter halva året. Så då känner jag mig lite duktig såklart. Tills pappa berättar att han under julen läste tre böcker på tre dagar. Jag försöker att ignorera det.

Truman Capote - In cold blood
Margret Atwood - Oryx & Crake
Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam
Jonathan Safran Foer - Extremt högt och otroligt nära
Orhan Pamuk - Snö
Selma Lagerlöf - Mårbacka
James Frey - My friend Leonard
Jonas Moström - Svart cirkel
Håkan Nesser - Människa utan hund
Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor
Jonathan Safran Foer - Allt är upplyst
Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken
Carlos Ruiz Zafón - Vindens skugga
Truman Capote - Breakfast at Tiffany´s
William Diehl - Primal Fear
Anna Gavalda - Jag älskade honom
Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden


Den här julen fick jag tio böcker plus en hel del kokböcker. Tänker inte försöka mig på att laga mig igenom kokböckerna.


(Eftersom jag tycker om traditioner så kommer det även att dyka upp en Best of 2007 så småningom. Håll ut!)

julskinka ger magont.

Är ute på vishan. Knappt gjort något överhuvudtaget sen vi kom i lördags, förutom att äta en sjujävla massa mat och öppna paket och äta lite mer och så lite gamla Arkiv-X-avsnitt. Ändå har min konstant latenta magkatarr gjort sig påmind. Tror det är all fet mat utan salladsblad och nyttigheter. Därför har jag avbeställt julmaten hos mamma och pappa, dit vi åker sent imorgon. Första julen någonsin utan mina föräldrar, och utan att vara där jag är uppväxt. Konstigt till tusen och jag saknar dem, men det har ändå varit en minst sagt fin jul. Nu ska vi se Mio min Mio som K fick i julklapp av mig. Ryktena säger att filmen är dubbad, men det har jag inget minne av från den enda gång jag sett den. Vi lever därför ännu i förnekelse.

håll ut!

Jag är skitdålig på att blogga nu. Om möjligt ännu sämre på att läsa bloggar. Men jag har nästan handlat klart alla julklappar och jobbar som en liten myra hög på socker eftersom kontoret ständigt är fyllt av julgodis från samarbetspartners etcetera och så vidare.
I’ll be back.

en julstake kanske?

Det är nästan så jag vill betala 19:- för att kunna läsa vilken kunskap Aftonbladet vill förmedla inom området "julstakar".

fortfarande inte helt återställd.

40 timmar i Paris är galet. Det är omöjligt att hinna mer än att skrapa på ytan. Ändå hann vi massor. En minibuss tog oss runt överallt och visade sevärdheterna genom en dimmad bilruta. Vin och mojitos höll oss vakna på nätterna, det fantastiska kaffet på dagarna. Vi hade tre timmars tid på egen hand och då spöregnade det. Taxichaufförerna hittade ingenstans när de väl gick att få fatt på. Människor köade för att se på julskyltningen i de svindyra butikerna. På vägen hem tog vi en sväng om Amsterdam och drack ytterligare lite kaffe på Starbucks. Jag var utmattat innan vi ens lyfte från Arlanda, och ännu mer utmattad då vi landade igen. Paris på våren måste vara oslagbart.

35h skulle vara perfekt.

De senaste dagarna har jag snoozat i 45 minuter varje morgon. Kommer inte upp. Omöjligt. Om jag fått sova i sex timmar utan alkoholhaltiga drycker kvällen före har jag känt mig relativt utvilad, men kommer ändå inte upp. Somnar nästan på tunnelbanan och försöker så gott det går att hålla ordning på allt som ska göras innan julen blir jul. Just nu sitter jag och undrar om mina kära arbetskamrater samt chef behagar komma in till kontoret. Annars sitter jag själv med en deadline på sådant som egentligen inte tillhör mina arbetsuppgifter och som jag därmed egentligen inte kan. Det löser sig. Nog. Imorgon ska jag sova längre än vad jag gjort på flera veckor, och sen försöka handla så mycket julklappar det bara går. Måste skriva önskelista också, för jag antar att ”fler timmar på dygnet” är svårt även för mamma att ordna.

phu.

Imorse fick vi ett mail från något högt höns i USA. Där fanns en bloggningspolicy. Det stod bland annat att man inte får avslöja tekniskt arbete och ekonomisk information om företaget, eller skriva nedvärderande om sina kollegor eller samarbetspartners. Jag känner mig inte speciellt träffad.

men jag hinner inte sova.

I tisdags åt och drack jag gratis på Allmänna Galleriet hela kvällen. Igår var det gratis julbord och dryck på Nyckelviken. Imorgon flyger jag till Paris över helgen där jag bor, äter, åker på sightseeing och så vidare. Gratis. På tisdag är det julfest med jobbet. Då är allt gratis. Ändå är jag jävligt irriterad på mig själv som sumpade mitt nyköpta SL-kort igår. 620:- man kan ha roligare för. Drinkar i Paris, till exempel.

dygnet har bara tjugofyra timmar.

Mina förväntningar på studiofotograferingen var för höga. Jag blev frustrerad, stressad och arg. När det var de andras tur att ta plats bakom kameran mellan de olika ljussättningarna satt jag på en stol i ena änden av studion och såg allt det där andra som jag egentligen ville fotografera. Spiraltrappan i korridoren, nödutgångsskylten, fotografen, åskådarna och taket. Inte modellen. Inte med rätt ljussättning och allt så på pricken uttänkt. En av de andra kursdeltagarna sa att hon sett mina foton på fotosidan.se och det gjorde mig något gladare. I andra omgången verkade det som att jag fick till ett vettigt porträtt. Sen såg jag de andras och insåg att jag hade fel. Verkar alltid lägga all energi på bildkompositionen och struntar omedvetet i tekniken. De andra fick vackra porträtt och jag fick bra bildkomposition. Frustrationen över att inte behärska något gör mig vansinnig och beredd att ge upp allt. Jag tappar lusten och vill inte försöka igen, samtidigt som envisheten säger att jag fanimej måste bli bäst. Ett par nätters sömn och fotografierna i datorn i stället för i kameran visar att de visst det blev helt okej. Inte omvälvande eller fantastiska. Okej. Men jag tycker ändå att de bilder som jag tog enbart för att kolla inställningarna på kameran, som är ännu längre från tekniskt bra, är de mest intressanta. Så ser jag ett program av Slutet på historien och undrar varför jag aldrig bidrog med en text till tävlingen. Vid närmare eftertanke fanns det aldrig ens en timmes tid att sätta sig ner och skriva ett eget bidrag. Men jag borde ha tvingat mig själv, på något omänskligt sätt. Jag vill så mycket att jag blir förbannad.

jag blev utmanad.

Vad gjorde du för tio år sedan?
Gick sista året i högstadiet. Jag var okysst och hade aldrig varit full. Började ana att jag snart skulle få en ny miljö omkring mig och längtade otroligt mycket.

Vad gjorde du för ett år sedan?
Läste Kreativt skrivande och upptäckte väldigt mycket om mig själv och min kreativitet. Tackade ja till massor av nybyggda lägenheter i en förort. Trodde aldrig vi skulle få ett förstahandskontrakt efter endast 5 månader i bostadskön. Men hoppades.

Fem snask du gillar?
Saltlakrits. Saltlakrits. Saltlakrits. Polly. Schweizernöt.

Fem sånger som du kan hela texten till?
Kan jag en enda? Jag är ingen låttextmänniska.

Vad skulle du göra om du var miljonär?
Beror väl på hur många miljoner. En är ju knappast mycket i dagens läge. Jag skulle i vilket fall som helst betala av mina studielån, resa en hel del och se till att vi har pengar till husköp och allt sånt där vuxet som kommer att behövas i framtiden.

Fem saker som du gillar att göra?
Jobba. Bo tillsammans med K. Skriva. Fotografera. Läsa.

Fem saker som du aldrig skulle klä dig i eller köpa?
Skor med klackar. Långklänning. Långkjol. Örhängen. Rosa kläder (förutom den rosa tröjan jag har som faktiskt är fin).

Fyra favoritsaker?
Ks systemdigitalkamera, dator (fast inte min, jag hatar den), vår lägenhet, min ipod.

Fem personer som jag gärna vill se göra den här utmaningen?
Vem som helst som vill. Kanske behöver någon ett litet avbrott på jobbet?

men varför bytte han gitarr hela tiden?

Ian Brown stegade karaktäristiskt runt på scen, sjöng, tog min hand tre gånger, kallade kaxig bajennisse i publiken för idiot och kvällen var magi. Då hette stället Mondo och drinkarna kostade 94 spänn. I förrgår var det två och ett halvt år plus tjugo kronor senare och ett nytt band. Editors. Vi såg ingenting av de två förbanden men fick istället två öl, en latte, en cola och trevligt sällskap i ett par timmar. Sen small det. Rösten färdades längst ner från magen via en spikrak autobahn klart och kraftfullt rakt ut i den fullsmockade lokalen. Herrejävlar. Jag hann knappt andas mellan låtarna. Fort och klart och så bra att det nästan snuddade vid gränsen för det-var-riktigt-jävla-bra-men-det-lät-som-på-skivan-spelning. En sån som glöms bort. Så kom det nuförtiden obligatoriska extranumret. Sångaren slutade krama sig själv och luften och kramade istället scenen och allt som fanns där och framför. Överallt och ingenstans i tre fantastiskt låtar blev till en ny sorts magi. Om det funnits en gnutta mer av det under hela spelningen, och om det funnits tre personer i garderoben istället för två, då skulle hela kvällen kunnat bli minne för livet i sann mr Stone Roses-anda. Men det går att leva bra länge på en timmes magi också.

Foto: Rockfoto

beslutsångest är som starkast vid i-landsproblem.

Jag ska få en summa pengar. Ingen jättesumma som gör mig rik, inte ens tillfälligt, men ändå en summa så pass stor att jag kan använda den åtminstone som delbetalning till något vettigt. Problemet är att jag får välja mellan två alternativ hur jag vill ha dessa pengar.

1. Utbetalat i rena pengar.
Fördel: Jag kan använda pengarna till vad jag vill, när jag vill. Behöver lite pengar för framtida investeringar och betalningar som ska göras.
Nackdel: Skatt på pengarna. De ”försvinner” bland andra slantar och om ett halvår vet jag inte vad pengarna tog vägen.

2. Utbetalat i ett resepresentkort.
Fördel: Resa! Utan att betala för det!
Nackdel: Paris om en dryg vecka, Italien i maj. Till ingen av resorna kommer jag att kunna använda presentkortet. Då återstår att spara presentkortet till nästa höst då vi planerar att dra till NYC, eller att dra iväg på någon lyxweekend i vår, trots att vi inte kommer ha råd att göra av med en krona på plats.

Svårt det här. Skitsvårt faktiskt.

laxen var inte butiksgjord.

Nog blev det champagne allt. Vi trillade in i zoobutiken sådär lagom klockan fint-folk-kommer-sent att den vanliga hederliga svenssonchampagnen hade tagit slut. Istället korkades det upp champagne från -88. Jag upprepar: champagne från 1988. Champagne och jag går egentligen inte ihop. Har jag trott. Tills jag drack det här. Jösses. Det smälte i munnen, och inte fick jag minnesluckor heller. Det fanns ett akvarie fullt med champage. Ett annat fullt med Corona. I övriga akvarier fanns konstiga fiskar, möss och andra grejer. Jag spanade in tandborstar för marsvin som hade förklaringstexten ”passar din hund” och andra skojiga tillbehör. Klappade en kamelont. Hejade på en ökenråtta som febrilt försökte gräva sig ut ur sitt akvarie. Det var skittrevligt. Och konstigt. Men roligt. När vi skulle bege oss därifrån, sist av alla och efter en lång diskussion som gått från vinylskivor till hur man gjorde sig av med hemmabiosladdar för 50’ i sjön, fick vi med oss fem sexpack Corona hem. När vi satte oss i taxin blev chauffören glad och upprepade Ni får dricka, inga problem fem gånger, fast vi envist hävdade att vi inte ville dricka. Till slut drack vi och han blev glad. Och gav honom ett sexpack. Han blev gladare. Det som inte lämnades kvar i taxin blev perfekt bränsle till spelkvällen igår, tillsammans med lite julmust eftersom L har en vit månad. Jag tycker om mina grannar, helger, spelkvällar, zoobutiker, öl och champagne från -88.
Men inte att varje helg tar slut så fort.

ett måste för män'skor med bra filmsmak.

Idag är det premiär för filmen Förvisningen som måste ses. Regissörens debutfilm Återkomsten är en av de bästa filmerna jag någonsin sett. Bonus är att det dessutom går att se den helt utan ljud eftersom den är så fantastiskt vackert filmad. Tydligen ska Förvisningen ha liknande bildspråk. Fantastiskt. Måste se den! Nu. Synd att jag ska gå på invigning av en zoobutik ikväll och vara företagarfru och sippa på ett glas champagne. Fast det blir nog trevligt det med.

imorgon är det redan torsdag.

Vi var på Kent i måndags. Att jag inte skrivit något om det hela kan ses som en recension det med. Kent var Kent. Bra, inte dåligt, inte outstanding. Jag fick gåshus två gånger. Räknar med fler gånger på tisdag då det blir the Editors för hela slanten. Annars har jobbet haft besök från det europeiska huvudkontoret i ett par dagar. Big boss etc. Min ansträngning har varit att städa skrivbordet samt säga Goodmooooorning med ett bländande leende. Min chef och de andra cheferna har haft det svettigare, och jag kan liksom inte låta bli att vara nervös och spänd för deras skull på något sätt. Imorgon är det redan tredje gången av fotokursen, och jag har en dag framför mig som innebär att jag är hemifrån mellan 07.30 och 23.30. Livet snurrar fort.

men Gulag gav jag honom i födelsedagspresent.

Det är så roligt att ni tycker om att läsa, ungdomar! säger pappa varje gång vi ses. Och så får jag en hög med böcker. Fotot är likamed de böcker som jag fått de senaste två gångerna vi har träffats. Pappa älskar att läsa. Han läser alltid trefyra böcker samtidigt. Han hittar hundra gånger bättre på biblioteket än i köket och köper böcker för en krona eller tio på auktioner, loppisar och andra typer av liknande tillställningar. Han köper så mycket böcker att de inte ens får plats i den gigantiska logen. Så nästa år, då ska han arrangera bokbord och jag och bror ska peka på vilka vi vill ha och sen ska resten göras av med på annat sätt. Men han lånar lite böcker av mig ibland. När jag säger att han ska låna av mig. I helgen fick han Vindens Skugga och Extremt högt och otroligt nära. Jag tror han kommer att tycka om dem.

en slagen hjälte.

Trots att julen inte kommer bli som någonsin förut, och att jag egentligen inte har någon större lust att ändra på tidigare julars vinnande koncept finns nu ändå ett ljus i tunneln. Vi har bestämt var vi kommer att fira och igår anlände en alldeles egen julgran att ha på balkongen, från skogen där alla julgranar i mitt liv kommer ifrån. Efter någon timme inträffade dock ett chocktillstånd och granen kollapsade av storstadsluften. Men efter en god natts sömn i horisontellt tillstånd samt lite snöre så står den nu stadigt. Den heter Granen Gurra.

och om en vecka är det lön.

I början av veckan fick jag veta att chefen och hans chef och de andra cheferna tycker att mitt jobb här det senaste halvåret har fungerat ”extremt bra”. Så inom kort är jag det som kallas för fast anställd men nuförtiden heter något annat. Det känns fint. Dessutom får jag fotokursen genom jobbet, de skickar mig på studieresa till Paris i mitten av december och så ska jag tydligen få mig en liten bonus också – fast jag egentligen inte finns med i bonussystemet ännu. Ibland saknar jag inte alls att vara student.

snart gyllenbrun och inoljad.

Nu har jag tränat så många gånger på gym att jag ökat på vikterna på alla maskiner jag vågar mig på (det vill säga de som instruktören visade mig). Alla utom den där jag med nöd och näppe klarar av den lägsta vikten, hela 2.5kg. Det är inte direkt så att jag är stark. Eller har mycket muskler. Fast igår när jag stretchade efteråt upptäckte jag att mina armmuskler faktiskt börjar synas. Sen upptäckte jag att mina biceps är hårda när jag spänner dem. Det har jag aldrig upplevt förut, någonsin, hur mkt jag än försökt. Otroligt fascinerande.

att vara sambo.

Fredag morgon. 08.00. Står i badrummet och väljer ögonskugga för dagen. Guld eller brun? K stormar ut ur sovrummet. JAG SKA INTE SOVA NU, DU SKA INTE VARA HÄR! Tydligen har jag skrämt livet ur K genom att ta sovmorgon. Han trodde jag var död i köket.

Fredagkväll. Sushi och stark indisk mat i förorten. Vi tar bordet som är i ena hörnet med en ganska fin lampa bredvid. Det känns nästan som att vi äter ute på restaurang när vi sitter här. Premiär för filmen Lejon och Lamm och vi är de enda i hela salongen som ser filmen. De enda. Vi får se trailern till en film om en guldkompass fem gånger på raken. Sen börjar filmen och jag viskar. K undrar varför jag viskar. Det fattas ett hundratal människor för att temperaturen ska vara normal. Jag fryser och har min vinterjacka på mig och Ks vinterjacka över mig. Vi går hem och tittar lite på Idol, fast vi inte tittar på Idol.

Lördag morgon. Jag somnar som ett kryss i sängen medan K gör frukost. När frukosten är färdig fotograferar han mig. K blir kallad för dum och elak och dum igen och går ut i köket och Nu hör jag inte riktigt vad du säger och jag hasar mig upp till färdig frukost framför tvn. Pussar på min fina sambo och säger att jag älskar honom, fast han tar foton på mig när jag vill sova. Precis som alla andra lördagar.

Lördag lunch. Vi promenerar bort till den andra förorten i nysnö och fikar på fik. Latte och napoelonbakelse och en spökbakelse som är stenhård, men ganska god. Promenerar tillbaka och tittar in i vårt förråd. Jag vill städa ur och göra fint. K vill bara trycka ihop lite, vi kan städa sen. Jag vill trycka ihop lite, vi kan städa sen. K vill städa nu. Vi städar nu, i ett moln av damm och döda malar. Slänger och puttar och öppnar lådor. Känner oss skitduktiga och skitiga.

Lördag eftermiddag. Min hand blöder efter en krock med något trasigt i diskvattnet. Blöder jättemycket. K kommer rusande med papper och plåster och säger att det inte är farligt. Det är säkert inte farligt. Så baxar vi ner tre stora ikeakassar med tvätt till tvättstugan. Tillsammans.

men vad hände med mustascherna egentligen?

BEFORE:













AFTER:

det blev järn och vin.

Jag har letat efter Iron & Wines House by the Sea på youtube för att kunna lägga in videon här och visa er alla hur tonerna smälter in i öronen och rakt ner i hjärtat. Men det går inte att hitta något som går låten rättvis. Fan. Vi har iaf köpt biljetter till spelningen i januari, och jag är övertygad om att den kommer att bli lovely och mer balsam för själen än José som nu inte finns med i planeringen längre. Tack för att ni hjälpte mig med beslutet!

pizza ger glädje.

Orkar inte leta fram länkar just nu, men ni vet ju ändå att jag har skrivit om det här med hämtmat. Att det känns som en lyxig ångest på något sätt. Nu har vi fått in ännu fler aktörer i spelet och menyer från fyra olika pizzerior med hemkörning finns på kylskåpsdörren. Vi har dock fortfarande bara gjort smakprov från en. Däremot är ju dessa menyer en aldrig sinande källa till glädje. Utöver de vanliga särskrivningarna och stavfelen finns det vissa guldkorn, som ”Pasta + Lycklingsås” och ”Rulla meny” samt en kraftig felstavning av orten där pizzorna bakas. Det är ju synd att jag inte tycker så mkt om sån här mat, annars skulle jag nog börja nyttja hemkörningen varje dag.

åtminstone tillfälligt.

I början av veckan var det som att jag blev slagen i huvudet av den populära höstdepressionen. Allt blev likgiltigt. Om det har något att göra med att klockan blev vintertid eller att DIF spelade bort SM-guldet vet jag inte, och det spelar kanske ingen roll. Men jag blev rädd att känslan hade kommit för att stanna. I fredags när det var halvdag satt den fortfarande kvar, för jag kunde verkligen inte bli ledig. Apatisk och rastlösa ben, men ingen lust med något. Men så gav jag det hela en chans och åt indiskt på Indian Garden med fina vänner och pratade om livet och framtidsångest och framtidslugn. Det kändes bättre. Ännu bättre blev det igår då vi äntligen fick tid att städa hela lägenheten, jag fick massage (igen) och så lite middag med andra goda vänner och det roligaste sällskapsspelet och groggar ända tills natt nästan blev morgon. Idag är jag inte bakis och har hunnit göra saker jag tror att det går att leva på ända tills nästa helg. Fotograferat i höstkylan, skrivit klart berättelsen om min brors bröllop, sorterat papper som väntat på mig i månader, lyssnat på Iron & Wines nya skiva på repeat, läst färdigt Breakfast at Tiffany's, sett till att grillen får plats i det proppfulla förrådet och ställt en chokladkaka i ugnen. Nu ska bara min fina kille komma hem så vi kan se på film och äta chokladkaka. Jag hoppas att höstmörkret är bortmotat från hjärtat. Det känns så.

84 - 94 - 04.

tårtappa.

Just nu skulle jag ha varit på Nalen och svängt röven till Hard-Fi, men så blev det ju inte. Istället konstaterar jag att José González fortfarande, ungefär ett år senare, är bäst när han antingen gör covers eller samarbetar med andra. Men jag har ännu aldrig sett honom live, och kan inte bestämma mig om det finns pengar till att se honom på Cirkus innan jul. Efter lite googlande så insåg jag att det finns ju massor med andra konserter jag vill gå på snart snart. Jag menar, vem tackar nej till att se Magic Numbers eller Ed Harcourt igen, eller Iron and Wine plus Christian Kjellvander (även om han var bättre förr) för första gången? Nu fick jag beslutsångest, och det är ju inte direkt min starka sida. Men José kan han:

till er som undrade.

Förra veckan kom beställningen till Sverige. Det blev tydligen nästan 200:- i skatt, men då vi var många som beställde blev det ju knappast någon summa att snacka om i slutändan. Den här var mer som en tjejtop än en t-shirt, men det var ju snarare positivt än negativt. Den här däremot var som en t-shirt i tjejmodell, i märket American Apparel. Ni som har koll på mode, det är väl ett bra märke? En annan som beställde fick en kort modell av en annan t-shirt, så det verkar minst sagt vara individuella storlekar mellan varje tröja.

barr i barret.

Åkern är betydligt mindre vacker just nu. Lerig. Avslaget blött gräs. Djupa däckspår efter att pappa fick för sig att sladda med volvon. Men dikeskanten där längst bort mot skogen är betydligt vackrare just nu. Jag hade ett knallgult regnställ i storlek XL från clas ohlsson, mormors gamla stövlar och en DIF-mössa som luktade skog och därmed hade varit med förr. Området kring diket runt hela åkern skulle röjas. Mamma och jag tog hand om alla träd, grenar och buskar som var resultatet av pappas framfart med motorsågen längs hela dikeskanten. Upp från diket rakt in i skogen. Vi turades om att dratta på arslet i diket eller fastna med fötterna i hålen som inte syntes. Pappa andades rök och motorsågen bensinångor. Jag snärtade en kvist rakt i mitt eget öga och hann tänka att jag minsann skulle gå på matchen dagen efter även om jag blev blind och fick gå med piratlapp. Men jag blev inte blind och behövde ingen piratlapp. Benen dinglande i diket och en näsduk för ögat en stund räckte. Mamma försvann baklänges rakt in i skogen för fjärde gången och pappa stannade motorsågen för vattenpaus ur gårdagens cocacolapetflaska. Jag satt på motorhuven på bilen och tänkte att ibland känns livet. Mamma undrade vilken fågel som lät, pappa var svettig och bad mig godkänna julgranarna han valt ut tio meter bredvid. Motorsågen fortsatte lukta bensin, mitt öga återhämtade sig, jag tappade regnbyxorna om och om igen och godkände pappas julgranar. Vi åkte hem tre timmar senare och duschade bort barren ur hårbotten. Till middagen diskuterades hur julen ska se ut i år. För första gången på tjugofem år ska vi inte fira tillsammans och jag insåg att mitt godkännande av julgranar inte spelar lika stor roll det här året som förr. Och nu, när jag en måndag sitter på ett tråkigt kontor och känner mig allmänt jävla ihålig till synes utan anledning undrar jag hur mitt liv skulle se ut om vi tog vårt pick och pack och flyttade ut på landet istället.

känn ingen sorg för mig göteborg?

Jag vet inte om det är självplågeri att lyssna till guldfirandet i göteborg som sänds på sportnytt, eller om det är ett tecken på att jag aldrig ens trodde på sm-guld från första början.

alla pengar var kvar.

Hej, jag heter Peter och ringer från ICA. Vi har hittat din plånbok.

Om det gick att diagnosticera skulle jag vara en solklar patient med grav beslutsångest. Symptomen yttrar sig kraftigt vid inblandning av betalningsmedel samt i kombination med beslut som påverkar människor i patientens närhet. Och vi har ju pratat om det här med tågcharter ganska länge nu eftersom mina föräldrar inte kommer iväg på semester om det är flygplan inblandade. Det låter dessutom ganska roligt med tåg, så jag och K ville också följa med. Förberedelser och planering är hela familjens mellannamn, så önskehotell, datum, pris och hela köret var bestämt. Snabb bokning trodde jag. När jag hörde årets prissättning blev jag helt stum. Helvete vad de kan skinna folk på cash. Beslutsångest. Betala svinmycket pengar för en garanterat bra resa, eller betala mycket mindre pengar för en resa som med största sannolikhet kan bli bra? Valet kan tyckas enkelt, men icke. Att bedöma resterande hotellutbud, som var minimalt, var näst intill omöjligt. Beslutsångest innebär nämligen att det inte går att avgöra hur något förhåller sig till något annat på ett rationellt sätt som går utöver ren faktainhämtning. Det är som en svart klump i hjärnan och snara runt halsen och stressat hjärta och tårar i ögonen. Beslutet måste fattas fort så beslutsångesten försvinner. Logik som inte gör saken lättare. Telefonsamtal till höger och vänster. Faktakoll, recensioner, detaljer och så vidare i all oändlighet. Men beslutet gick inte att fatta. Det gör sällan det. Därför älskar jag öppet köp, som i resebranschen heter preliminärboka. Jag preliminärbokade resan för mycket mindre pengar. Nu ska bara papper skrivas ut och ges till övriga resenärer, så får de bestämma om vi ska åka eller inte. Mitt arbete är utfört, och det kostade på både kropp och knopp. Hon som sitter närmast mig på jobbet utbrast Men du är ju alldeles svettig! när det var över. Sen gick jag till ICA för att köpa godis. Det gick sådär.

min framtid som bodybuilder är hotad.

En av mina styrkor i mitt arbete är att jag har väldigt lätt att se vad som behöver göras. Det innebär att jag konstant har mycket att göra, och att jag ofta är den personen som även håller koll på vad andra behöver göra. Just nu har hela min avdelning lite extra mycket arbetsbörda, varför vet jag egentligen inte. Det har bara blivit så. Därför känner jag mig också lätt stressad emellanåt. Inte blir det bättre av att det finns hantverkare på våningen under som borrar konstant och har så gjort i flera veckor. Kanske månader. Då är jag glad att jag har en fin pojkvän. För fin pojkvän innebär inte bara ett bättre liv i största allmänhet, utan fin pojkvän medför även fina andra människor. Speciellt fint blir det om någon av de här andra fina människorna är utbildad massör. Idag är musklerna kring mina skulderblad som överkörda av en traktor, men det är en skön smärta. Dessutom fick jag veta det jag alltid anat – jag har anmärkningsvärt lite muskler. Tur att jag börjat träna på gym.

en svag människa.

Det skär lite i hjärtat.
Men jag finns med nu.
Ni vet var.

tack och bock.

Ge mig tretusen och en fotokurs var en önskan jag mest slängde ur mig i desperation, utan att ens fundera över om det kunde bli verklighet. Så kom ett mail om att en extra kurs satts in för att möta efterfrågan. Jag blev glad. Sen inte så glad när jag insåg att den fortfarande är väldigt dyr och jag inte riktigt har råd. Hatar att be andra om pengar, hatar att inte klara mig själv. Men ibland måste det tydligen göras, och ibland kan det tydligen löna sig. Pappa sa att det inte var några problem om jag ville låna pengar. Han förstår ju det här med kreativitet, och konstigt vore det annars. Jag anmälde mig till kursen. K tyckte jag skulle fråga chefen om bidrag till avgiften. Tvekade, men insåg att jag åtminstone inte kan förlora något på det. Inte för att jag fotograferar i jobbet, men photoshop och jag är vänner och mitt arbete blir delvis bättre ju bättre polare vi är. Faktiskt. Så jag skrev ett mail. Nervös väntan. Svar.
Egentligen brukar vi inte stå för kurser under provanställningen.
Men jag tycker att du gör ett bra jobb så vi gör ett undantag denna gång.
Jag ville mest skrika och skratta högt, men fick behärska mig och skriva i stora bokstäver på msn för att uttrycka min glädje. Sen gick jag på toaletten och dansade lyckodans framför spegeln. Egon + fotokurs = sant.

bland det bästa just nu.

:(

Hard-fi har ställt in sin spelning. Tråkigt är ett mesigt ord i sammanhanget, men samtidigt passande. Sjujävla tråkigt. De ställde säkert in bara för att jag tyckte det skulle bli så roligt och för att andra saker här i livet har gått åt rätt håll för mig på senaste. Sånt straffar sig alltid.
Buhu.

sluta sprida namn.

Ibland undrar jag hur få vi är. Vi som inte anser att gärningsmäns identiteter, varesig de är misstänkta eller dömda, ska publiceras i medierna eller spridas via forum, facebook, msn, mail whatever. Jag kan komma på mycket få fall där det finns ett allmänintresse i det hela. Allmänintresse är inte samma sak som nyfikenhet. Sånt här gör mig jävligt förbannad.

tjusigt, as we say in swedish.

Häromdagen fick jag ett tjockt brev från den ansvarige läraren på min utbildning. En present till oss som inte kunde närvara på avslutningslunchen. Orson Welles radioinspelning av War of the Worlds från 1938. Den radioinspelning som så många tog för en riktig nyhetssändning, och därför också trodde var en riktig invasion av marsmänniskor. Galet roligt att ha, och det ska bli ett nöje att lyssna. Igår kom ett nytt brev, lite tunnare. Mitt examensbevis. En fin liten mapp med en massa tjusiga papper i. Det står Examensbevis i guldiga bokstäver, eller kanske silvriga. Men själva examen låter mycket bättre på engelska än på svenska.
Degree of Bachelor of Arts with a major in Media and Communication studies.

suburban knights.

Apropå förort. Förra skivan är bättre, men det är här verkligen inte dåligt. Det kommer bli en fin kväll på Nalen.

fina förorten förbjuder findricka.

Igår var en sån där dag då det känns att livet är bra. Utsövd, nybakade baguetter till frukost, order från K om att Idag ska du gå ut och fotografera, kameran över axeln och fota förorten, handla en flaska rött på systemet, sakta gå omkring i matbutiken bland alla andra som rusar fram, ta hand om växterna för att försöka få till fred i huset, sätta upp kökslampa (äntligen!), börja läsa Ls examensarbete om ekologisk bomull, laga god mat, göra sig snygg för fest och så fest med många människor på liten yta och väldigt trevligt. Åka hem i ovanligt god tid efter ovanligt lite vin. Ändå vaknar jag idag med samma bakfyllekänsla som de gångerna det senaste halvåret som jag varit totalt däckad och inte kunnat röra mig dagen efter. Fast light. Jag mår ju ändå bra, men känslan. Inte som en vanlig bakfylla som botas med lite bakfyllemat. Såhär har det varit sen vi flyttade från innerstan till förort. Samtidigt som jag inser att det oftast verkar hända när jag dricker rödvin. Men öl går bra. Och förort känns mer öl än findricka som rödvin, så det finns kanske en logik bakom det här trots allt. Fan.

kulturell och snabb på samma gång.

Egentligen brukar jag inte bry mig så mycket om nobelpristagarna, men om jag får välja ett pris så är helt klart litteraturpriset det mest intressanta. Däremot så är det sällan jag känner till eller har läst vinnarna innan de vunnit så att säga. Utom i år då. När jag imorse såg att Margret Atwood fanns med i försnacket blev jag skitglad. Men nu när Doris Lessing vann så blev jag glad igen, för hon verkar bra och jag har till och med läst hennes debutroman, The Grass Is Singing. Nu känner jag mig nästan som en som har lite litteraturkoll. Eller åtminstone som en kulturell person. Dessutom är jag jävligt snabb eftersom det här inlägget skrivs innan hon ens vet om själv att hon fått priset. Haha!

hypokondri är nog också en sjukdom.

Vissa skulle säkert påstå att jag blivit snudd på hypokondrisk på senare tid. Förutom min förkylning så har jag en revebensbit som sticker ut och är väldigt obehaglig och säkert livsfarlig, problem med menisken, ett sår i näsan som jag haft i snart ett år och som antagligen är tecken på en farlig sjukdom, samt magkatarrer som när som helst säkert blir ett dödligt magsår. Som exempel. Mina fina arbetskamrater vet inte om mina funderingar, men de är duktiga på att hjälpa till.

J1: Fan vad jag har blåmärken på knäna.
Egon: Jag har alltid massor med blåmärken, fast jag inte ens vet vad jag gjort.
J1: Du vet vad det tyder på va?
Egon: Nä?
J1: Leukemi.
Egon: Eh, nej. Jag har ärvt det här från min mamma, hon har alltid blåmärken.
J1: Men du vet, blåmärken och blekhet är tydliga tecken på leukemi. Du ser ganska blek ut faktiskt.
Egon: Jag är alltid blek! Dessutom är jag förkyld.
J1: Upprepade infektioner och virus är HIV.
Egon: Men sluta nu.
J1: Förnekelse.
J2: Men borde hon inte tappa håret om hon har leukemi?
J1: Det gör man ju först vid behandlingen.
J2: Justja, det har du rätt i.

Jag vill ändå påpeka att förkylningen antagligen kommer att kunna strykas från min lista på sjukdomar och fysiska fel inom kort. Går på avvänjning av både nässpray och esberitox med ett än så länge positivt resultat. Det känns tryggt.

mamma är nog mer än nöjd.

Gemensamt matkonto med tillhörande coopkort är hur praktiskt som helst. Att handla med shop express, som vi gjorde för första gången häromdagen, är fantastiskt. Vi fick två fina tygmatkassar att återanvända också. Miljövänligt!
Jag älskar att vara vuxen.

jo, det är menisken vettu.

På onsdag har jag en gymintroduktion inplanerad. Skitroligt tycker jag, på riktigt. För jag har aldrig varit på någon sådan utan de få gånger jag gymat har jag hållt mig till de maskiner en treåring kan förstå sig på. Så lämpligt då att jag gått och blivit förkyld. Jag är inte däckad på något sätt, jobbar och är vid gott mod. Antagligen för att jag vilade upp mig rejält under helgen genom att sova tolv timmar varje natt, och röra på mig minimalt. Men vi hann insupa lite Roslagsluft i samband med en marknad (inköp: raggsockor och två påsar brända mandlar som gick åt i rekordfart) och lite höstfotografering. Men jag ska nog inte simma den här veckan, eller gå på gymintroduktion. Som grädde på moset så fick jag en låsning i knät i lördags, något jag ofta hade som liten. Däremot har jag aldrig vetat vad det egentligen varit för fel. Nu vet jag. Det är menisken. Jag har en meniskskada. Enligt Wikipedia så kan menisken skadas ”t ex vid vridvåld under idrottsutövande varefter man kan få låsningar i knäleden och värk”. Vi säger så och glömmer att det hände när jag låg nedbäddad i soffan och kollade på Animal Planet. Undrar om jag måste gå till läkaren nu?

det finns alltid en anledning att shoppa.

På senare tid har jag insett att jag har ett shoppingbehov som är ganska stort, fast jag alltid hävdat tvärtom. Det är ju asroligt att handla på apoteket, som exempel. Idag hade jag egentligen tänkt shoppa en tröja på lunchen eftersom jag är i behov av en långärmad kofta. Men så vaknade jag imorse med en ganska duktigt påbörjad förkylning och insåg att jag aldrig kommer orka prova kläder. Istället köpte jag nässpray, esberitox och ipren för att klara helgen och fick en bok på köpet. Inte vilken bok som helst heller, Truman Capotes Breakfast at Tiffany’s som jag faktiskt tänkt att både köpa och läsa! Hade inte riktigt väntat mig det här från apoteket, men jag känner mig nöjd och glad. Fast det är såklart aldrig samma sak med lite nässpray som kläder, därför beställde jag just den här och den här och hoppas på att de kan passa min icke-standardiserade överkropp. Jag är rädd för att köpa kläder på nätet. Men snygga var de. Är. Kommer vara.

fina förorten.

Anmälde mig till den där kursen, trots att den var fullbokad och dyr. För min egen skull hoppas jag att någon lämnar återbud och ger mig en plats. Min plånbok hoppas att det inte blir ett återbud, men det skiter jag i. Sen var vi ute och fotograferade i solnedgången innan allt ljus försvann. Jag får hålla till godo med K som lärare så länge, och det är verkligen inte dåligt det heller. Men jag får inte riktigt ordning på min skärm här på jobbet, så fotona är mycket mörkare här än vad de var igår på Ks fina fina mac. Hrm.

ge mig tretusen och en fotokurs.

Var på fotouställning på Kulturhuset igår, ARAKI – Self. Life. Death. Kontroversiell är väl ett milt uttryck, och inflytelserik stämmer med all säkerhet. Jag gillade de fotografier där han målat direkt på fotobjektet, på diapositivet eller lekt med syror och liknande på negativen. Eller där han slumpat datum i inställningarna på kameran när han fotot i sin fotodagbok, och sen sorterat dem i rätt tidsordning. Inspirerande, häftigt och roligt. Men, det bästa fanns i början av utställningen och sen blev det i mina ögon ganska enformigt. ”I utställningen förekommer bilder av nakna modeller i arrangerade poser som kan väcka anstöt hos känsliga personer.” Mängder med nakna modeller. Jag blev inte provocerad, närbilderna på maten äcklade mig mycket mer. Däremot är det så många nakna modeller i liknande poser att de tillslut flyter ihop till ett enda foto. Men det är ändå väldigt sevärt. Nu vill jag gå den där dyra fotokursen jag hittade, som verkar vara fullbokad. Fan.

2-0.

Envisheten leder än så länge, imorse kastade jag mig i plurret kl 06.54. Under tiden jag simmade (kortare sträcka än vad jag borde, men bättre än inget och det är det som räknas) så plastades mitt nya träningskort in. Inklusive foto av mig själv. Till det fick jag även en lysande gul keystrap så jag aldrig kommer tappa bort det i väskan, plus något som liknar en mojäng så jag kan fästa kortet i mobilen(!). Och det här är inte något av de dyrare ställena, utan sketna Stockholms Stad. Blir lite imponerad, framförallt när jag aldrig haft ett ordentligt träningskort förut. Känns som en lyxigare variant av lånekort på biblioteket. Nästa vecka ska jag ha gyminstruktion. Inte för att jag någonsin kommer att kunna få muskler, men variation är trevligt. Eventuellt så orkar jag simma en gång till den här veckan. Jag känner mig väldigt duktig. Faktiskt.

hemkört.

När jag bodde på landet, dryga milen från närmsta pizzeria, var aldrig hemkörning ett alternativ. Om det ens fanns. I Stockholms innerstad var det inte heller något jag övervägde. I huset bredvid fanns en pizzeria och på ett par minuters promenad fanns ett tiotal olika restauranger och snabbmatkedjor. Men nu bor vi ute i förorten och det har blivit dags att tänka om. Precis när vi flyttade in landande ett reklamblad i brevlådan som suttit på kylskåpet sen dess. Fri hemkörning. Vi testade förra söndagen, då jag klev ur sängen först när solen gått ner. Det var gott. Det gick fort. Det var billigt. Igår var planen att storhandla och därefter laga lite mat för att mätta hungern i denna helgs bakismagar. Vi tänkte genomföra planen, men sträckte på oss lite i soffan och hämtade sen lappen från kylskåpet. En halvtimme senare fanns två vita frigolitlådor med kebab hemma. Gott, billig, fort. Det känns som att det här enkelt kan bli en väldigt dålig vana.

glenns glada.

Min laptop är uråldrig och rymmer 20 gig. Det är katastrof. Därför får jag ibland rensa lite både bland foton och musik, tyvärr. Måste ta tag i det här med att köpa ny dator, men innan dess så händer det ju att jag hittar gamla guldkorn i rensandet. Som detta foto. Under min första termin i skolan hade vi i uppdrag att skapa en webbplats. Alla andra skapade siter för deras frisörer eller egna företag eller något annat trist. Vi hittade på en fiktig dansbandsgrupp från Tyskland, Glenns Glada, och gjorde en groteskt ful sida med allt från intervjuer, historik, låttexter och så vidare. Att originalbilden sen används till en reklam över hela stan nu några år senare är ger bara fina minnen. Och min fascination för mustascher fanns alltså redan då.

kriget trappas upp.

Kriget är ett faktum. Gift på sprayflaska är införskaffat. Imorgon inleds motattacken.

ett plus ett.

För exakt ett år sen skrev jag det här inlägget.
Två är bättre än en, och ännu mer kärlek.

mer turban.

Den fina turbanbilden har jag som presentationsbild på msn. Då skänker den glädje även till mina vänner.
C says:
va fan håller du på med på fritiden? :) snygg bild.

För övrigt är vi 2 av 5 på min avdelning just nu, varav en är bakis som ett as och den andra (jag) också är ganska sliten. Deadlines upp över öronen. Mmmm.

beach 2008.

Något av det hurtigaste som finns, och därmed också omänskligt deluxe, är att träna innan jobbet. Imorse avverkade jag ett antal längder i simbassängen tillsammans med en drös med pensionärer vid 07.00. Det var oväntat skönt och herren 60+ som gjorde bomben är hittills dagens höjdpunkt. Min envishet säger mig att jag lätt kan fortsätta vara såhär hurtig, åtminstonde en gång i veckan. Min lathet säger att det håller max ett par veckor och sen låtsas jag som om alternativet aldrig funnits. Jag behöver någon som tror mer på min lathet än min envishet, bara då tror jag att envisheten kan vinna. Får återkomma i ämnet.

är det krig nu?

Växten lever fortfarande, men ser något plågad ut på sina håll. Mina planer på kolonilott har jag för tillfället slagit bort totalt. Jag har fått ohyra på tre av mina andra växter (kallar dem för mina och inte våra eftersom jag är blomchef här och växterna är mina barn, även om jag är en dålig dålig mamma) och vet inte alls hur jag ska hantera det hela. I lördags duschade jag dem och gav dem motgift, men det verkar ännu inte ha hjälp. Mamma gav mig tipset att isolera de utsatta växterna så de som inte är smittade klarar livhanken. Var jag ska isolera dem har jag ingen aning om, och jag är mycket skeptisk till att det här kommer få ett positivt slut. Det här är säkert en hämnd för sockerdrickan (som var fruktsoda). Växtens polare blev arga och tog till växtvärldens svar på självmordsbombare. Ohyra.

my name is t. urban.

I fredags övade jag och K på att göra turbaner i flera timmar. Det är verkligen en hel vetenskap. Tillslut tröttnade jag och blev sur på turbanen och la mig i sängen för att läsa en tidning. Somnade och sov i stort sett tolv timmar på raken till kl 10 dagen efter. Har sällan känt mig så utvilad. Precis som det ska vara. Tills vi fick till perfekta turbaner, fixade mustascherna och ögonbrynen och högg in på alkoholen på den bästa festen för en av de finaste människorna. Min kropp tyckte det blev lite för mycket av det goda. I söndags kom jag därför inte ur sängen på hela dagen, bokstavlig talat. Mådde fortfarande illa när jag vaknade igår, men fick på något konstigt sätt i mig tre öl innan derbyt alla pratade, och till viss del fortfarande pratar, om. Blev irriterad på alla snorungar som ska spela allanballan så fort det vankas stormatch, glad över målet, arg över det andra målet, tom efteråt. Idag är jag fantastiskt pigg, och jag förstår inte varför. Min kropp är konstig. Men mustachen var fin, även när den spretade.

bröllopshelg.

i'm a believer.

Hela familjen hade olika specialuppdrag inför brorsans bröllop. Jag skulle bland annat göra musiken till discodansen på nattkröken. Bror hade speciella önskemål om låtar som var populära runt 90-95 sådär. Mr Vain och annat sånt skojigt. Efter många timmars sittdansande till den fantastiska musiken med Ks laptop (min är skräp) i knät hade jag fått fram en nästan 4h lång låtlista. Varje låt hade sin plats av ett speciellt skäl, och jag var mycket nöjd. Däremot var jag inte så nöjd med brors låtval, så jag slängde in en hel del 80-tal, 60-tal och ett par låtar från idag som det bara inte går att tycka illa om. Det blev perfekt för bröllopsdiscodansande. Perfekt! Men av olika skäl blev det aldrig så att någon dansade speciellt mycket till den här musiken, eller ens var vid dansgolvet. Men jag tycker om att dela med mig, och vill därför dela med mig ett av de guldkorn jag smög in i låtlistan som bara är så fantastiskt passande till en efterfest på ett bröllop runt 03 på natten eller så. Enjoy.

congratulations!

Eftersom jag har en princip (jag har många principer) att inte skriva så mycket om människor i min närhet på bloggen är det inte heller ofta jag gör det. Men ibland måste undantag finnas, och under den senaste veckan har det ju hänt så vansinnigt spännande saker att jag måste. F & J har ÄNTLIGEN blivit föräldrar och jag vill hälsa på så fort de orkar och jag får en ledig lucka. Så har världens bästa L fyllt år och det ska firas så det skriker om det på lördag. Tema Tusen och en natt. Vi var och kollade lite utklädning igår, men det är inte helt lätt att komma på något roligt och genomförbart utan att det kostar alla sista slantar innan lön. Jag har inte direkt en turban eller en kort väst i garderoben. Däremot en hel uppsättning av mustascher och en långhårig svart peruk. Förslag, någon?

hejdå guldet.

Det är lätt att tro att serieledning känns kul såhär inför slutspurten. Men icke. 1-1 mot Trelleborg, och det handlar om motståndare som aik, BP, Gefle och Örebro innan guldet är avgjort. Det kommer inte gå vägen, framförallt inte efter gårdagens match, och framförallt inte om domaren blåser av matchen en minut (en hel minut, det är galet lång tid!) innan de fyra aviserade tilläggsminutrarna var avklarade. Skit. Trelleborg. Herregud.

nu är brorsan gift.

Idag går det inte fort att jobba. Det kostar på både kropp och skallen när brorsan ska gifta sig. Men fantastiskt roligt var det, även om det är lika skönt att jag inte längre behöver bry mig om alla förberedelser. Fyra dagar i Sälenfjällen och ett bröllop som antagligen alla som var där aldrig kommer att glömma. Min bror och jag har i stort sett aldrig samma smak, men nog fan var det ett bra drag att gifta sig mitt uppe på fjället utomhus vid en myr. Underbart vackert, och alla var nog tacksamma över att snön började falla igår och inte i lördags.

Mer foton kommer, när jag orkar ta tag i saken.

bra grejer.

I Love Pop Art på Waldemardsudde.
Hard-Fi på Nalen 1:a nov.
Offside nominerad till Årets kulturtidskrift.

Fantastiskt!

enda beviset.

Vi tog drygt 600 foton på Madeira. Det här är det enda fotot vi båda är med på.

istället för konst?

Ibland kan jag sakna landsortstidningskänslan. Små små detaljer, som i Stockholm hamnar på insändarsidorna, får mittuppslag och protestlistor i landsortspress. Det är inget fel med det, snarare tvärtom. Där är dessa småsaker viktiga, men samtidigt oerhört roliga att läsa om. Som substitut lusläser jag mer än gärna Mitt i-tidningen som kommer en gång i veckan. Notiserna är nästan alltid roligast. Sist fanns en notis om två pojkar, 16 och 17 år gamla, som frikänts från anklagelserna att de skulle ha smugglat in 13 knogjärn och en teleskopbatong från Thailand till Sverige. ”Eftersom de båda sedan barnsben är mycket intresserade av vapen köpte de olika modeller av knogjärn samt en teleskopbatong. Vapnen skulle de hänga upp på väggen som dekoration, förklarade de.” Ja, vem vill inte ha 13 knogjärn på sovrumsväggen?

mobiltelefonifotografering?

Mamma frågade mig sist jag var hemma hur det går med mitt skrivande. Om jag skriver något nu. Jag sa nej. Men att jag vill, men vet inte vad jag ska skriva, hur jag ska skriva. Och att tiden inte finns. Egentligen vet jag inte ens om det är skriva som jag ska göra, eller om det är något annat. Men jag behöver vara lite mer kreativ, och jag behöver ta tillvara på känslan av att jag behöver vara lite mer kreativ. Nog för att jag får ut mycket genom mitt jobb, men det är ett jobb och det är begränsat. Någonstans i slutändan handlar det dessutom om att nå något som jag kanske egentligen inte är så intresserad av – försäljning av en produkt jag själv inte valt. Därför måste jag ta tag i det hela och se mig om efter kvällskurser eller deltidskurser eller något som ger mig en spark i arslet och som tvingar mig att lägga tid på kreativitet. Inspirerad av Anne, som verkar vara helt fantastisk på att lyssna på vad hon själv vill och sen göra det, har jag börjat surfa runt så smått och åtminstone läsa om olika kurser. Det går fort att hitta de som verkar intressanta på ytan, men svårt att se de som verkligen skulle ge mig något. De som verkar ge mig något är då antingen på heltid, apdyra eller inte möjliga att läsa förrän i vår. På samma gång snubblar man över kurser som jag undrar om någon överhuvudtaget vill läsa. Eller så är det just det folk vill. Vad sägs om en kurs i mobiltelefonifotografering?

förra inlägget i ord.

05.00 säger fröken vid incheckningsdisken Kommer du från uppväxtorten? Ja. Jag med. God morgon. 06.30 boardar vi planet, efter att jag bränt tungan nått så in åt helvete på en glödhet latte. Där står min kollega och hälsar oss välkomna ombord. Han extraknäcker tydligen som manlig flygvärdinna. Hamnar bredvid en gammal flygkapten från Götelaborg som berättar mycket intressanta flygplansfakta som jag redan glömt. Flygplatsen på Madeira ser ut som ett skämt från luften. Tjugo meter lång och stupar rakt ner i Atlanten. Men vi lyckades landa, och även lyfta en vecka senare. Tiden däremellan gick lite för fort och det var lite för mycket moln för att jag skulle lyckas bli lika brun som förra året. Men vi badade i havet och brände oss på lår och mage och näsa.

Ett överflöd av tubsockor i sandaler, gråa hår och bittra miner hindrade oss inte heller. Men det gjorde en kackerlacka i en storlek jag knappt vill prata om. Jag på liten liten toalett. Jättekackerlacka på väggen. Tunnelseende. Förvånad över att jag inte skrek. Glad över att den inte flög på mig, då hade jag svimmat och landat rakt på den andra kackerlackan som låg död på golvet. Vi återvände inte till den restaurangen. På en annan restaurang tog jag mod till mig och vågade jag äta läskig fisk. Två gånger var vi lata och åt på McD. Båda gångerna tog vi taxi därifrån till hotellet.

Samma kväll som kackerlackan upptäckte jag en mus på balkongen. Den återvände alla tre återstående kvällarna, och blev på så sätt vår vän. När glasdörren var stängd. Balkongen var annars fin. Där drack vi öl och vin i mängder, spanade på spökhuset som var vår utsikt och spelade yatzy med glädje, tills vi upptäckt att allt yatzyspelande på våra semesterresor bara varit bluff och båg. En tärning hade två treor och ingen tvåa! Som tröst tävlade vi i vem som kunde fotografera månskenet i vattnet bäst, och jag tycker nog att jag vann. Sen lagade K tärningen och vi spelade yatzy igen.

Vi åkte på busstur med de gråa håren och en otroligt monoton guideröst. Jag fick aldrig svindel när jag tog fotot, men blir lätt yr varje gång jag ser det såhär i efterhand. Botaniska trädgården var ett paradis för mig som älskar grönt och ödlorna som jag matade med snickers. Jag ville flytta in i hus som de här och fixa och göra fint och leva som tummelisa.

För en vecka sen hade vi precis släpat in våra väskor i lägenheten igen. Det känns som en evighet sen.

madeira.

...eller inte?

Även om jag vill bli tant och skaffa kolonilott så vill nog inte kolonilotten ha mig. Vattnade just en växt med sockerdricka.

jag vill ha en kolonilott.

egon 2.0

För en dryg timme sen var jag blond-ljusröd-gråhårig (ja, jag är tjugofem och min frisör hittade de första gråa håren för fyra år sen). Nu är jag brunett. Jag kikade mig nyss i spegeln ett par gånger och drog i före detta blonderade slingor och suckade om att jag kanske hade missat lite här och kanske skulle färgen ha varit i längre och kanske ser det helt hemmagjort ut eller så kanske ingen jävel märker att vanemänniskan plötsligt gått och bytt hårfärg efter flera år. Blir så orolig. För lite hårfärg. K sa att jag var så fin så fin och att allt blir bra, eftersom jag är så fin. Och det är klart att det blir bra, jag har bara väldigt svårt att hantera förändringar innan jag blir varm i kläderna (eller hårfärgen). Hur fjantigt små förändringarna än är. Vi får se om någon kommenterar imorgon på jobbet. Det jobbar åtta killar på mitt jobb just nu, och ungefär 40 tjejer. En majoritet av de få killarna jobbar på min avdelning, där jag är ensam tjej. Att ta eventuella uteblivna kommentarer personligt kan jag nog därför inte göra. Dessutom är förändringarna fanimej alltid störst för en själv. I flera veckor samlade jag mod för att våga klippa av mig en decimeter hår. Efteråt såg ingen att jag hade gjort det, förutom T (tack!). Jag har ju nya skor också. Dyra, fina. De vill jag helst börja använda redan imorgon, för jag har aldrig förstått poängen med att köpa något nytt och sen låta det samla damm i en garderob eller en hylla innan det används. Men jag kan nog inte använda dem förrän tidigast till festen på lördag. För mycket förändringar samtidigt. Plus att jag är rädd för att använda nya skor. Jag och nyinköpta skor går sällan bra tillsammans. Men det är inte intressant, egentligen. Tänk om någon kräks i mina nya skor på festen? Nu ska jag se på min nya hårfärg i spegeln, igen. Förresten stod det en champagneflaska på mitt skrivbord imorse, så att jag missade champagnen förra veckan gjorde tydligen ingenting – tvärtom. En hel flaska bara till mig. Hej minneslucka!

min önskan blev sanning.

Baumbi hade rätt och nu har jag köpt biljetter och är lycklig! Jag köpte innan räkningarna var betalda, för då slipper man alltid undra om pengarna verkligen räcker. Men nu är de betalda och jag hoppas jag har råd att köpa de finfina skorna jag såg idag imorgon, men det ska nog gå det med. Det blir en konserthöst det här, precis som förra hösten. Snarlika, eller samma, artister dessutom. Anna Ternheim på fredag, i november blir det Kent och Editors. Om mamma får bestämma blir det även Bruce. Lägg till alla skivsläpp som Hard-Fi, Ian Brown, Kent och en drös andra. Det känns faktiskt kul med höst. Och det kommande vintern, för förra årets vinterjacka är fortfarande snygg.

till den som undrar.

Jo, först så jobbade jag arslet av mig. Sen sov vi i 3 h och så åkte vi till Arlanda och vidare rakt ut i Atlanten en vecka. Himla fint och väldbehövligt. Men nu är vi hemma igen, och även om det inte verkar ha hänt ett skit mer i Sverige på en vecka än att hösten har kommit och att jag missade champagnen på jobbet så känner jag mig lite stressad. Livet med flipflops och solglasögon fastklistrade på kroppen är något mer behagligt. Även om det är skönt att vara hemma igen.

sockerbagarn vill ha katt.

Mitt drömyrke när jag var trefyra var att bli sockerbagare. Jag ritade en teckning på en rosa sockarbagare som satt på väggen i köket länge, länge. Både det rosa och sockerbageriet försvann med åren. Men sen dess har jag också haft väldigt svårt att veta vad jag önskar och drömmer om i ett lite större perspektiv. Nu när jag åtminstone börjar närma mig det som kallas för vuxen så verkar det som att jag trots allt vetat hela tiden, men att jag varit lite lätt trögfattad. En av mina favoritlekar var att göra egna tidningar. Jag skrev inget, jag ritade väldigt lite själv. Istället tog jag helt enkelt andra tidningar och klippte och klistrade och gjorde om som jag tycker det skulle vara, i en helt ny tidning. En egen produktion, så att säga. Och det är ju faktiskt nästan det jag gör idag, fast jag inte gör någon tidning.

Så hade jag ju faktiskt drömmar om livet, hur det skulle se ut när jag blev vuxen eller bara om jag levde ett annat liv precis just då. Jag skulle ha djur. Hund, katt, flera katter, kanske en häst. Min bror var allergisk. Supderduperallergisk. Han åt femton mediciner om dagen eller så. Alarmklocka på armen och otaliga sjukhusbesök. Jag ville ha djur. Mjukt, fluffigt, älskar bara mig. Tjatade mig till att få börja rida hos mina bästa vänner, där alla andra red men det var ändå inte en ridskola. Fick börja rida, på strikta villkor så inget som kunde göra min bror sjuk skulle smita in i huset. Dagdrömde om att jag bodde på en stor gård full med hästar, hundar och katter, där inga allergier fanns. När jag inte kunde sova tänkte jag på hur vår gård skulle se ut med djur. Var hagarna skulle finnas. Var jag skulle ha min terrängbana. Var stallkatterna skulle sola sig i solen. Jag började rida mer och mer. Mina vänner i stallet fick alla egna hästar, en efter en. De tränade för bra tränare, tävlade i hoppning, tävlade i dressyr, red SM sjuhundraförtiotvå gånger, tävlade i ponnylandslaget utomlands. Jag var med som stallskötare och tittade på och önskade. Tävlade på lånade hästar max en gång per år. Så vann jag ett klubbmästerskap i stilhoppning och skulle tävla distriktsfinal. Men ägaren till hästen lät mig inte. Jag fick aldrig någon egen häst. Slutade rida i nionde klass, det var inte lika roligt längre. Hade kaniner i några år, men de kunde bara vara utomhus och blev aldrig tama sådär att det gick att gosa med dem. Var kompis med hundarna och katterna i stallet, men det var inte mina. Promenerade med mina kusiners hund så fort de hälsade på farmor, och låtsades att det var min hund.

Idag finns det inte lika mycket allergier i familjen. Mamma och pappa har en katt som bor utomhus och i pappas uppvärmda arbetslokal. Om den skulle vara inomhus skulle inte min bror kunna vara där, och övriga familjen skulle säkert utveckla starkare allergier än de som redan finns. Om jag skulle skaffa katt, för gud i himmelen så jag vill skaffa en katt, ekar mammas ord om Då är risken enormt stor att du också blir allergisk. Jag vet att hon har rätt, och jag skulle aldrig kunna sätta min önskan att ha ett djur framför min egen familjs, och snart mitt brorsbarns, hälsa. Men det gör inte det hela mindre smärtsamt. Det är ju nu, när jag äntligen bor någonstans där det faktiskt skulle vara praktiskt möjligt att ha en katt, eller en hund, och när varenda granne har en katt eller en hund, som jag inser att jag alltid alltid alltid alltid velat ha ett mjukt, fluffigt djur som bara älskar mig. En katt eller en hund. Helst katt.

Så dyker det upp något ibland som ger hopp, en tidningsartikel eller någon som berättar att det finns allergifria hundar och katter och hästar. Så försöker jag kolla upp det hela och det slutar alltid med samma sak – de är inte allergifria. Det är bara färre allergiker som reagerar kraftigt på dem. Det är ingen garanti. Jag vill ju bara ha en katt. Som kan bo här och ligga i sängen med oss när vi sover och blir glad när jag kommer hem från jobbet och som spinner och river sönder tapeterna. Tillsammans med den andra katten. För vi ska ha två katter.

Mjuka, fluffiga.

jag behöver britter för att må bra.

När jag blir kär i ett band eller en låt, vilket händer kanske max 4-5 gånger per år,
då blir jag kär. Så in i helvete. All annan musik jag tycker om får stå i skymundan. Är fortfarande ganska besatt av att lyssna på My first born for a song med jämna mellanrum. Men nu är det brittiska (såklart) Editors som gäller. Det har jag nämt tidigare, men det lär fortsätta ett tag till. "The weight of the world" är makalöst bra. Repeat repeat repeat. Och texten, jag kan erkänna att jag inte är någon låttextmänniska, men här går det liksom inte att undgå och hejochhå vad vackert det är. Kom till sverige och spela snart snart tacktack. Lyssna lite, även om ni bara lyssnar lite, och bli lite kära ni med.
Världen behöver kärlek. Världen behöver Editors.