sjukdomshistorik.

I början av den här hösten uttryckte jag flera gånger min tacksamhet över att barnet inte blev sjuk på förskolan, trots att han gått i mer än en månad. Sen brakade det loss. Det här är all sjukdom jag minns att han haft under hösten.

- Förkylning med feber.
- Halsfluss och öroninflammation.  Fick antibiotika som inte hjälpte.
- Halsfluss igen och ny antibiotika.
- Förkylning, ögoninflammationen och ny öroninflammation samt att hans förkylningsastma kickade igång. Ny antibiotika eftersom han inte klarade av att reda ut t ex ögoninflammationen. Vi höll barnet hemma sammanlagt fyra veckor (!) från förskolan.
- Diarré, stora blöjeksem samt svamp i munnen pga den kortisonspray han tar för astman.
- Förkylning med feber och antagligen en ny öroninflammation.

Det sista pågår just nu, så det kan säkert utvecklas till något annat skojigt också. De säger ju att första året på förskolan är värst, men såhär jävla illa ska det väl inte vara? Och de säger att de bygger upp immunförsvaret, men det gör ju inte vårt barn eftersom han blir tvungen att ta antibiotika så mycket och därmed bryter ner sitt immunförsvar.

Minsta lilla förkylning, som denna har nu, gör mig nervös, orolig och så himla ledsen. Jag är så oändligt trött på att ha ett sjukt barn. Det påverkar så väldigt mycket. Förutom att det är hjärtskärande att se sitt barn sjukt så påverkar det ekonomin, det påverkar ens umgänge då vi blir trötta och stressade samt att det inte går att varken umgås med andra eller göra saker på andra ställen på grund av smittorisken.

Det enda positiva är att F fått en fantastisk relation till sin farmor och mormor som hjälpt oss väldigt mycket med att vabba. *greppar efter halmstrån*

perfekt ledigshetstittande.

Kollar ni på Making a murderer på Netflix? Vi har börjat, sett fyra avsnitt nu. Vi varierar mellan att halvt somna varje avsnitt (beror iofs mer på fortfarande knasig dygnsrytm efter resan) samt att vi tittar på varandra och bara: WTF?!?!. Sammanfattningsvis är det ändå en sjuk bra dokumentärserie än så länge. Får verkligen hålla mig från att inte googla sönder mig innan vi sett alla tio avsnitt. Det är typ som att stå på en bro och hålla sig från att kasta plånboken över räcket.

FÅR.
INTE.
GOOGLA.

Sjukt svårt. Spelar candy crush istället.

skönt att ha det avklarat ändå.

Eftersom jag aldrig varit med om att bagaget hamnat någon annanstans vid en resa så har jag bara väntat på att det ska hända. För det gör ju det, förr eller senare. Och nu har det hänt! Vi trodde dock att flygkaptenen skämtade när han ett par timmar innan vi skulle landa på Arlanda meddelade att han lämnat kvar "ett hundratal" av våra väskor i Thailand innan vi lyfte till förmån för extra bränsle som behövdes för att kunna ta oss hem. Det blåste tydligen en helt extrem motvind. Men han skämtade inte. Våra väskor flög någon annanstans men kom fram med bud idag. Slutet gott, allting gott. Och check på borttappat bagage.

"vila".

Ja, det är ju inte direkt som att resa utan barn att resa med barn. Det hade vi ju fattat innan, men kanske inte hur det skulle vara i praktiken. Samt att en tvååring är så jävla rörlig, snabb och livsfarlig eftersom han bara kör på i sitt eget race? Har flera gånger under resan sett andra familjer med större barn där allt verkar så mycket mer lugnt. Anledning? De behöver inte ha koll på barnet 100% av tiden. Hos oss händer det något hela tiden. Vår middag igår såg ut såhär:

F vägrade sitta i stol utan sprang sprang sprang omkring. Ibland ner mot stranden och ibland ut mot vägen så vi fick rivstarta för att fånga upp honom. Sen bajsade han så vi fick byta blöja i resevagnen. Därefter fick vi honom att äta tre tuggor innan han trillade av stolen, med huvudet före rakt ner i sanden. Tröst och napp och han vägrade fortsätta äta. Sprang istället runt runt och vi fick hämta honom lite överallt. Vi kanske satt ner hela familjen och åt middag i max tre minuter och vi hann inte prata om något annat än rent praktiska saker kring barnet.

Vi har det verkligen jättehärligt, men lugnt och vilsamt? Inte alltid.

hejhej!

Ja, nu är jag ju på den där varma stranden jag skrev om. Var väldigt skeptisk till att vi ens skulle kunna komma iväg, men barnläkaren ok:ade F dagen innan så vi hade till och med läkarens rekommendationer att åka för att det "kommer göra honom gott". Än så länge - om det gör!!! Han är lycklig 99% av sin vakna tid. Det spårar ur lite när vi ska sluta bada, men i övrigt går det finfint. Han har till och med anpassat sig direkt till tiden här (typ). Så jävla gött? Och flygresan gick bra, och även den två timmar långa transfern. I alla fall när första bussen som lyckades krocka direkt blev utbytt.

Idag var dock första dagen (vi har varit här tre dagar) som jag la mig ner på en solstol och bara läste och var själv en stund när de andra sov. Vi har ju tänkt ge varandra "egen tid", men vi hade inte räknat med att vi inte direkt skulle vilja det? Det är så mysigt att hänga allihopa, och det är ju liksom lite därför vi är här. För att vara bara vi tre. Men några timmar här och där ska vi nog få till. Har läst ut en bok än så länge.

fredagslistan.

Tänker varje gång jag ser en lista i någons blogg att jag också ska fylla i så jag får fart på mitt bloggande. Skiter sig varje gång. Hittills. Men nu så, denna lista var det bara en vecka sen Maria la upp.

Hur gammal är du? 

33. Det står inte så här i beskrivningen till bloggen, borde ändra. Tror iaf jag är 33? Jo. 

Hur gammal känner du dig?

Ofta äldre. Mest för att jag tänker att jag är lika gammal som K, han är sex år äldre än mig. Så rätt ofta får jag lätt panik för att jag "inte hunnit mer och snart är 40" och sen inser jag att jag ju har massor med år kvar. Det är gött. 

Var bor du?  

I Aspudden. Älskart. 

Vad har du gjort i dag?

Vaknade av klockan som ringde 07, vilket är helt GALET då barnet vanligtvis väcker oss senast 06.30. Duschade, gjorde mig iordning, åkte till jobbet. Jobbade, rensade mitt skrivbord, skåp och plats då jag byter jobb internt nästa vecka och därmed även plats på kontoret (10 meter typ, hehe). Åt lunch, satt i möte i tre timmar. Packade ihop, åkte hem, handlade lite mat, kom hem till min familj. Lagade mat, myste med mitt barn och min kille, åt maten, röjde här hemma. Och nu sitter jag och datar i väntan på På Spåret. 

Sommar, höst, vinter eller vår, vad föredrar du och varför? 

Vår. LÄTT. Älskar våren. Det blir ljust, grönt, härligt, alla har den oändliga sommaren framför sig och alla är glada. Jag med. Och så fyller jag år. 

Är du beroende av något? 

Ja, ganska många saker. Är en beroendeperson. Till exempel kaffe, godis, närhet och internet. 

Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu? 

På en strand i ett varmt land. Eventuellt är jag snart där. Wiiiii!

Vad är du på för humör just nu? 

Väldigt gott humör. Fredag! Men också ganska mycket resfeber. 

Vilket är ditt favoritgodis?

Saltlakrits. 

Vilken är din favoritaffär? 

Hm. Cos kanske? 

Är du en morgon- eller kvällsmänniska?

Kvälls. Inte alltid jättebra när man har barn. 

Har du blivit sydd någon gång?

Ja, när jag födde barn. Det kändes inte. Just då. 

Vem gjorde senast något extra speciellt för dig? 

Mina föräldrar var här i veckan och vabbade åt oss. Det var väldigt fint. 

Är du blyg? 

Nej. Däremot kan jag nog verka det/tystlåten i vissa sammanhang: 

1. Nya sammanhang, t ex jobb, där jag tar en iakttagande position innan jag fått koll på alla andra. Övar mig på att ta mer plats från början. Är jag bekväm i mitt jobb tar jag JÄVLIGT mycket plats. 

2. I sociala sammanhang med många personer jag inte känner bra. Hatar att mingla och kallprata. Sätter mig i ett hörn och så sitter jag där och pratar med de som kommer förbi. Jag vet inte hur man gör när man småpratar? 

Vill du gifta dig? 

Det vore roligt. 

Har du något smeknamn? 

Sjukt många, alltid haft. Trehundra varianter av mitt namn, men just nu är de vanligaste nog Kepsen och Gurkan. 

en dag att minnas.

Sladdade in på jobbet 07.56, hade telefonmötet med min blivande chef 08. Ska byta jobb internt och det ska bli så himla roligt! 08.45 inväntade jag ett telefonsamtal från en journalist, men hen ringde aldrig. 09 började dagens maratonmöte som skulle pågå till 15. 09.30 var jag tvungen att lämna mötet och ursäkta mig för de externa gästerna eftersom jag hade sån rethosta att tårarna rann och jag var cirka en sekund från att kräkas. På riktigt. K sms:ade att barnet behövde ny antibiotika, den tredje för den här hösten, och att vi blivit ombedda att hålla honom från förskolan i två veckor till. Han har redan varit hemma två veckor. Ville gråta. Grät inte. Mötet tog slut och jag släckte bränder i ett par timmar innan jag gick hem. Skypeade med mamma och pappa. Mamma sa att hon kanske kan vabba lite åt oss nästa vecka. Åt lax till middag och insåg att jag ju ätit lax till lunch också. Vi gav barnet antibiotika, medicin mot astman och stoppade honom i säng. Jag jobbade 20-21.30 för att kunna vabba idag. Vid 22 tänkte vi sova, men då hostade barnet så han kräktes ner sin säng, hela golvet, sin pappa och mig. F fick därför sova i vår säng. Eller "sova", han var så glad att han fick sova mellan oss att han låg och klappade mig på ryggen och sa "mamma. mamma. mamma." I två timmar eller så.

jaha, hur är det här då?

Vi har ju bara ett barn och det är ju ingenting mot att jonglera två eller fler, men HELVETE vad man känner av det berömda livet som småbarnsförälder när det är sjukdomshöst deluxe. De senaste sex veckorna har barnet varit igenom detta: halsfluss, öroninflammation, besök på närakuten, 10 dagars antibiotika, ny feber, besök på vårdcentralen, mer feber, besök på akuten på grund av 34,5 i temperatur (!!!!), ny halsfluss, ny kur av antibiotika, ny feber, förkylning, ögoninflammation i båda ögonen, ny öroninflammation och ett återfall av förkylningsastma, besök hos världens bästa barnläkare som nu satte oss på en medicincocktail som innehåller cirka allt som finns utom just mer antibiotika. Håll gärna tummarna att immunförsvaret hämtar sig och att vi inte behöver ställa in den där uppkommande resan till sandstranden på andra sidan jorden.

resultatet av förra inlägget.

Tack för alla tips hörrni! Vissa har jag redan läst, vissa finns inte i pocket än (vill gärna ha pocket) men det blev tillslut dessa som jag precis klickade hem:

Etthundra mil

Sonen

Jakten på Kapten Klänning

Svarthuset

Det krävs tusen vackra ord

Kvinnan på tåget

Plus att jag fick låna lite noveller av Jenny. 

ge mig lite lättläst!

Okej, jag har läst noll böcker i år. Inget skämt här nu, utan NOLL. Jag kämpade på i många månader med Us men efter att ha glömt boken på ett flyg så kände jag att det liksom inte var meningen att jag skulle läsa ut den. Däremot så ska vi ganska snart befinna oss på en strand i två veckor och eftersom vi bara har ett barn så hyser jag ändå goda förhoppningar om att ibland kunna få läsa lite. Men det måste vara lättläst. Och bra. Så ge mig era bästa tips på de senaste 2 årens lättlästa böcker. Gärna kriminalromaner. Gärna kärlekshistorier. Bara det är braaaa och så kallade bladvändare.

ännu en klyscha.

Jag kämpar lite. Sliter med att plötsligt (läs: sen vi fick ett liv med hämta och lämna på förskolan) inte räcka till någonstans. Inte på jobbet, inte hemma, inte hos vänner, inte med träningen. Alltid sju steg efter, aldrig i närheten av att vara ikapp. Försöker vänja mig, bli bättre på att hantera situationen. Men ibland är det bara ledsamt. Och jag förstår dem som flyttar närmare sina barns mor- eller farföräldrar. Att ha någon som kan hämta ett par gånger i veckan eller ta en vabbdag? Herregud vilken lyx det skulle vara.

Och då har vi det ändå jäkla fint förspänt i jämförelse med andra.

hjärteplask.

Barnet avbryter spontant sin lek, går fram och ger mig en kram och utbrister "äska* mamma!" och fortsätter sen leka. Jösses.





* älskar

hej lille muskel! [med text denna gång]

Ser ni den där lilla, lilla bulan som syns på överarmen? Eftersom jag aldrig haft muskler och alltid ansetts som svag av både mig själv och omgivningen är det helt otroligt att kunna flexa lite muskler. Även om betoningen ligger på "lite". Jag kämpar ju på med min träning, den där som jag fick backa så mycket med ni vet. Jag kör ungefär tre pass per vecka och fan vad jag har gnetat på. In i minsta detalj försökt få tekniken rätt så att bäckenbotten hänger med. Ibland hatar jag det, men jag har ju inget val. Så jag kör på. Nu har vi kunnat börja öka lite igen, och jag är lika delar livrädd som så jävla pepp. Att jag igår klarade 6*10 knäböj med gummiband runt benen och en kettlebell på åtta kilo i famnen utan att bäckenbotten protesterade känns som en sån jävla SEGER. Plättlätt för andra, svårare för den som knappt kan hosta ibland utan att det ska kännas som att inälvorna trillar ur.

Kommer säkert bli fler bakslag. Men fan vad jag kämpar, på riktigt. Igår sa K att min kropp började se "atletisk" ut. Det gör den verkligen inte, men om man utgår från en kroppsform som en sladdrig pommes frites så är det ju lätt att förbättra sig så att säga.

Heja mig.
*applåder*

står antagligen onämnd som "helt jävla dum i huvudet" i deras kundregister nu.

Vi har gått med i en bilpool. Idag var det premiär för att hämta bilen, och jag skulle hämta i ett parkeringsgarage. Var mycket nervös över detta då jag hatar parkeringsgarage, skulle hämta bilen själv och alltid är nervös då jag ska köra nya bilar (nya som i ej kört förut). Hur det gick? Sådääääär.

Det började med att jag inte fick i backen. Hade en betongsugga ca 10 cm framför kofångaren, och backen var precis vid ettans växel. Ni fattar, jävligt taskig marginal att chansa på om man har ettan eller backen i. Fick helt enkelt ta fram instruktionsboken och läsa. Sen kunde jag backa.

Så skulle jag ut ur garaget. "Håll upp kortet" var instruktionerna från bilpoolen. Jag höll upp mitt bilpoolskort, men inte fan öppnade sig spärren. Jag testade att stoppa in kortet, försöka betala med annat kort och fan och hans moster. Inget gick. Paniken. Kom ej ut. Backade tillbaka in i garaget och ringde bilpoolens journummer. "Jag kommer inte ut!!!" De frågade om jag hade testat med kortet som fanns i bilen. Det finns nämligen ett kort man använder för inköp av drivmedel i bilen. Körde tillbaka till utgången och testade igen. Inget fungerade. Panik igen. Då slog jag på bilens varningsblinkers och ringde journumret IGEN. "Jag kommer fortfarande inte ut!!!!!" De frågade om jag hade testat med PARKERINGSkortet som fanns i bilen. Fanns det ett parkeringskort? Ja, tydligen. Hittade kortet, testade med kortet, kom ut ur garaget.

Hade räknat med att lugnt strosa omkring på Coop och njuta av storhandlingen utan resten av familjen. Det gick ju också sådär eftersom jag var så speedad efter parkeringshuset att jag nästan har minnesluckor från storhandlingen.

Men ja, sen åkte vi till IKEA (där jag undvek att parkera i parkeringshuset) och sen lämnade jag tillbaka bilen i parkeringshuset. Då kom jag minsann både in utan problem och hittade rätt parkeringsplats. Var visserligen ytterst nära att lämna bilen med ena rutan nedhissad, men kom som tur var på det.

Det går bra nu, och så vidare.
Phu.

här vare mord!

HerreGUD vad jag lyssnat och sett på saker som hör med brott och främst mord att göra denna sommar. Älskar det. ÄLSKAR. Känner nu ett tomrum då jag liksom plöjt allt som finns och jag måste lyssna eller se på något annat istället. Så, låt oss ha en liten genomgång.

Poddar

Fallet: Så seg röst han har, han som snackar i podden. Men det är ju ett helt knäppt fall, och jag lyssnade såklart klart. Det var dock aldrig någon spänning direkt.

Spår: Älskar ju P3-dokumentärkillarna, och det var jävligt mycket just P3 Dokumentär över denna. Inte alls som Serial, utan just mer en dokumentär (upprepning much?). Men spännande.

P1 Dokumentär - Mordbränderna på Öland: Lyssna! Något jag tidigare bara hört väldigt lite om tidigare (jag lusläser ofta det mesta om de grövre brotten som uppmärksammas i medierna).

P1 Dokumentär - Kjell, 62: försvunnen: Samma som ovan, vilken historia. Som tagen ur en kriminalroman. Jösses.

P3 Dokumentär - Mordet på Therese Johansson Rojo: Det här minns jag ju när det hände, men hade nog inte greppat alla detaljerna. Eller om de inte varit kända tidigare? Så jävla märklig historia också. Fattar dock inte riktigt varför de delat upp i så många avsnitt, är det Serial-hetsen kanske? Jag lyssnade igenom alla på en gång.


Serier

The Fall: Det var ju egentligen i våras, men det känns nyligen eftersom jag fortfarande blir alldeles åh-ig så fort någon nämner serien. Fanimej bland det bästa jag sett.

The Killing: Vi började se säsong ett och tyckte att den var bra. Såg säsong två och tyckte den var väldigt bra. Såg säsong tre och blev helt besatta. Avsnitt åtta! Vi var tvungna att pausa och andas och debriefa efter det avsnittet. Bästa serieavsnittet någonsin? Mycket möjligt. Och så såg vi säsong fyra som liksom var okej och knöt ihop säcken. Säsong tre och fyra såg vi nog på cirka en vecka och jag blev därefter lite besatt av Joel Kinnaman i några timmar. Har ju alltid trott att han varit en kass skådespelare. Han är ju SKITBRA. Oh snaaap!

Bron: Som folk har tjatat om Bron i alla år. Hur bra kan en svensk serie vara liksom? Så såg vi säsong ett på några dagar och fattade plötsligt varför alla har tjatat om den. Såg nyss klart säsong två, även den bra men inte alls som säsong ett.

Böcker

Noll, zip zero, intet. Läser inte längre. Alls.



Ja, det var väl typ det. Mmm, mord.

paniken.

Det har skrivits endel om panikångestattacker den här veckan. Jag har många gånger tänkt blogga om de jag upplevt, kanske har jag till och med redan gjort det, men jag tänker att det säkert kan vara bra att återupprepa. Det är ju så jävla vanligt, och för mig tog det flera år efter den första innan jag ens förstod att jag hade haft en panikångestattack.

Det var en period för tio år sen då jag mådde så jävla, jävla dåligt. Utan direkt anledning, mer en nedåtgående spiral som hade pågått i flera år. En kväll på mitt extrajobb eskalerade känslan av stress och panik och jag kämpade för att inte gråta, inte tappa det. Bara jag kom hem skulle allt bli bra. När jag gick trapporna ned till tunnelbanan vid Slussen så höll knappt benen. Men jag grät inte, jag höll ut. Bara jag skulle komma hem så skulle ju allt bli bra. Kom hem, satte nycklarna i låset, låste upp, klev in genom dörren, stängde dörren och föll ihop. Och där låg jag i hallen, grät grät grät och kunde inte andas. Kanske fem minuter, kanske en timme. Knappade in 112 på telefonen men ringde aldrig, hade ingen aning om vad jag skulle säga. Fattade verkligen inte vad det var som hände. Försökte få tag på en person som då stod mig nära, tillslut fick vi kontakt och han lugnade mig med att jag antagligen hade fått en stressreaktion. Att jag borde vila. Att jag skulle överleva. Jag vågade dock inte sova eftersom jag inte riktigt litade på att jag skulle fortsätta andas i sömnen, så jag var vaken i stort sett hela natten. Med alla lampor tända i min lilla lägenhet. Vågade inte ringa någon, fattade inte vad som hade hänt. Har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.

För några år sen befann jag mig i en otroligt jobbig situation på jobbet. En dag skulle jag på en konferens, en konferens där jag kände väldigt många och trodde det skulle bli bra som omväxling. Under de första timmarna fick jag hjärtklappning och ville bara gråta. Kände igen känslorna och gick från konferenser. Bara tog mina saker och gick. Grät, grät och grät. Hamnade på något sätt vid Fridhemsplans tunnelbanestation där jag vandrade av och an på perrongen. Den ena tunnelbanan gick hem, den andra gick till jobbet. Det var helt omöjligt att kunna välja, att veta vad jag skulle göra, var jag skulle åka. Grät. Såklart. Hjärtklappning och panik. K bad mig via telefon att åka till honom, hans kontor, men där hade de kundbesök och jag fattade inte hur jag skulle kunna möta en annan människa och hälsa och ta i hand. Åkte och åt vid Kungshallen. Grät över en tallrik libanesisk mat. Mina vänner frågade om de skulle komma och hämta mig (för nu hade jag lärt mig att man måste berätta, våga berätta, våga säga hjälp!) men jag sa nej. Gick upp till jobbet, bad om att få prata med vår Sverigechef och vi tog en promenad. Sa att jag fått en panikångestattack på grund av jobbsituationen. Han vallade mig runt i centrala Stockholm i flera timmar. Han pratade, vi pratade, han pratade mest och han liksom fångade upp allt och sa åt mig att inget var mitt fel, att situationen var ohållbar, att jag skulle åka hem och inte komma tillbaka till jobbet förrän jag kände mig helt okej. Jag var hemma en vecka, ett par månader senare bytte jag jobb och Sverigechefen gav mig då en kram och sa att han var så jävla glad för min skull.

som en kniv rakt i hjärtat.

Åh fyfan. I måndags var det då min tur att kliva in i den nya rollen och för första gången lämna barnet på förskolan. HERREJÄVLAR vad hemskt det var. Var så himla medveten innan om att ja, han kommer gråta, det kommer kännas jobbigt. Tänkte att jag ju kunde försöka ställa in hjärna på überrationellt tänkande, han har det ju bra där och trivs och sover och allt sånt. Men när han grät hysteriskt och jag vinkade hejdå samtidigt som en pedagog bar iväg honom åt andra hållet så var det helt jävla omöjligt att ens tänka det minsta rationellt. Så himla rakt emot alla ens instinkter detta är, att lämna ens barn ledset. Jag började gråta när jag gick därifrån, svettades floder och kände mig som en skitig, tunn disktrasa. Trots att en pedagog kom efter mig och sa att F hade slutat gråta nästan direkt när jag gått och trots att jag tjuvkikat och sett att han lekte lugnt och stilla till synes utan gråt i sandlådan igen. Tillbringade resten av dagen och kvällen att fundera på om jag hade kunnat göra annorlunda. Vad jag hade kunnat göra annorlunda. Små, små detaljer som kanske kan vara avgörande. Idag hade lämningen gått bra, den som K gjorde. Den första okej lämningen sen i torsdags. Då hade barnet själv dragit iväg och lekt och vinkat hejdå åt K och då gick det bra. Den situationen lär ju dock inte vara helt lätt att kunna påverka, att han själv vill iväg och går från föräldern snarare än att föräldern går från barnet. Imorgon ska jag lämna igen. Hoppas på bättre lycka. Men först ska jag få uppleva den första hämtningen på förskolan, hoppas hoppas hoppas det är ren och skär lycka i jämförelse.

ny era.

Ja, jag tror barnet typ är inskolat nu? Kanske för tidigt att ropa hej men igår var han där själv 9-14, åt två portioner mat och sov 1,5h. Det är K som sköter inskolningen, så han har det lite värre än jag med detta, men det känns så jävla märkligt. Att låta okända ta hand om ens barn. Att jag inte kan fråga K "hur sov han, hur somnade han?" och få en detaljerad redogörelse. Pedagogerna verkar fantastiska, så det är inte det. Utan att nu vet vi bara inte vad han gör in i minsta detalj längre, det lilla barnet. Så konstigt.

Nu ska jag prata korv på internet inför cirka 100 eller 200 personer. Har varit vaken sen cirka 04.30, men det ska nog gå bra det här. Mitt jobb är roligt.

jag och bakfyllor är ingen bra kombination.

Har jag berättat att jag var full i fredags? Inte? Då får jag väl göra det då.

Jag minns inte ens när jag var så onykter senast. Eller jo, det var nog i Paris då jag dessutom var gravid utan att ha en jävla aning om detta. I alla fall, det var inte ens meningen i fredags! Jag och K hade barnvakt och gick på dejt. Vi åt ute på restaurang och satt sen på klipporna och drack rosé och såg solnedgången och pratade med massor av bekanta eftersom det var en slags lokal festival där vi var. Klockan 23 skulle vi gå hem tyckte K eftersom vi ändå har ett barn som vaknar cirka 05.30 ibland. Då var jag plötsligt jättefull. Sjukt märkligt. Dagen efter mådde jag så jävla vidrigt dåligt och detta trots att jag kunde sova mer eller mindre konstant till kl 14. Fyfan.

kasta pengarna i sjön.

Vet inte hur många gånger jag hört det uttrycket om hyresrätter. Tillslut har jag börjat tro på det själv. I alla fall ibland, när var-ska-vi-bo-ångesten är som starkast. Det känns som att vi missat tåget och nu är fast i något träsk där vi aldrig kommer "göra vinst" (vilket verkar vara det enda sättet att överhuvudtaget få ett kapital idag). Trots att det enda vi gjorde var att INTE ta fucking jävla miljonlån när vi var unga och skulle testa att bo ihop. Detta gör mig så förbannad. Att det ska vara så, att vi är förlorarna. Idioti.

familjen är bäst!

De kom hem igår, resten av min familj. Har saknat dem så pass att det ändå var helt okej att barnet vaknade kl 04.30 imorse och sen vaknade varje kvart fram till 06. Då blev han förbannad för att jag inte ville läsa saga för honom och dängde en bok i huvudet på mig.

semesterupplägget.

Jag kör en favorit i repris när det gäller semester den här sommaren: två veckors ledigt, en veckas jobb, två veckors ledigt. Jobbar den där mittenveckan nu och det är så jävla bra. Hinner jobba undan cirka tusen grejer jag aldrig annars hinner och det är lugnt på jobbet. Vi gör typ ingenting på semestern i år för övrigt. Har varit hos mina föräldrar en vecka, där jag bland annat slog av en åker med gräs en dag, samt några dagar vid havet. Ångrar lite att vi inte bokade in någon mer spännande resa eller grej, men vi har det fint iaf. Och återstående veckor ska vi ha besök, åka till Umeå och tillbaka ut till havet. Det blir fint det med.

konsumtionslyckan.

Sen typ alltid har jag haft sån beslutsångest när det gäller klädinköp. Har därför utvecklat en taktik samt regel att jag ska tänka "Ja!" så fort jag ser mig själv i plagget i spegeln i provrummet. Om det där Ja-et inte kommer omedelbart så blir det inget köp. När jag var gravid och därefter blev det inte ett enda jävla Ja oavsett hur mycket kläder jag provade och det var så knäckande. Hade inte väntat mig att det skulle kännas så starkt. Kanske därför jag blir ännu mer euforisk när jag nu hittar kläder jag direkt gillar. Idag gjorde jag nämligen en sjuk jävla speed shopping. Kollade upp några klänningar på nätet, stack till butiken och roffade åt mig fyra klänningar. Provade och sa Ja Ja Nej Nej och sen var det klart. Femton minuter efter att jag gått in i butiken var jag klar. Det återstår väl att se huruvida jag kommer trivas lika bra i kläderna när jag väl använder dem, men det brukar funka rätt bra.

sånt jag har ångest över:

Ett: Att vi inte gick till en läkare i våras när barnet for rakt in i ett element och fick ett rejält jack i pannan. Det blir ett jävla ärr, jag gissar att det kommer synas även när han är vuxen. Och då tänker jag såklart att om en läkare plåstrat om hade det kanske blivit mindre synligt än vad det är nu. Väldigt mycket hej-jag-har-förstört-mitt-barn-känsla.

Två: Vår resa i vinter till Thailand. Är nog egentligen nervös snarare än ångest men det snurrar cirka hundra tankar per dag kring hur fan vi ska överleva flygresan samt om vi inte borde ha åkt någon annanstans istället. Men det kommer bli bra. Det vet jag ju.

samma visa varje gång.

Å ena sidan avundsjuka över familjerna som storhandlar på lokala lilla Ica och lastar bilen full. De som senare på dagen bara svänger förbi hemma hos varandra helt oannonserat som man bara kan göra på landet. Tystnaden. Tystnaden tystnaden och alla miljoner småkryp. Tänk om jag skulle trivas här ändå, bara jag fick mitt egna hus för min egna familj?

Å andra sidan den där känslan som alltid funnits, att jag får panik av små sammanhang där jag inte kan välja bort eller till varken vilka jag umgås med eller den stämpel och uppfattning man har om mig.

Samma sak varje gång, varje sommar. Och än har jag inte flyttat hem.

hejhej!

Klockan 14:56 knappade jag in mitt out of office på mailen, packade ihop och lämnade kontoret. Semester!!!! Det känns så himla härligt, och kanske extra härligt för att jag den här sommaren inte varit sådär stressad man (jag) vanligtvis kan bli annars. Vardagslivet är så himla härligt just nu. Älskar det. Är generellt lugn, nöjd, glad och trivs. Är lite nervös inför höstens vardagsliv då vi kommer rulla in i det där riktiga vardagspusslet med lämning och hämtning på förskola och två vuxna som jobbar heltid. Det kommer lösa sig, men jag inser att det kommer bli mer meck.

Igår insåg jag att förskolestart också innebär att vi nu kommer för första gången var på var sin plats på dagarna. Barnet på förskola, vi på varsitt jobb. Hur märkligt som helst.

Men ja, som sagt - först semester. Vi ska mest gotta oss hos vänner och hos våra familjer. Inte så jävla pjåkigt ändå. Ska bara komma fram till helgens slutdestination efter en smällhet resa med Roslagsbanan.

något annat än bara barnsnack kanske?

Podcasts jag lyssnar på nu: Spår och Fallet. Vet inte vilken jag gillar bäst.

Böcker jag läser nu: Inga. Läst två böcker i år. Eller var det tre? Ni fattar iaf poängen. Jag läser INGET.

Spel jag spelar: SIM CITY!!!! Som jag spelat sim city den senaste månaden. Blir förbannad ibland och raderar appen och börjar om med en ny stad.

Serier jag ser: The Killing. Hundra år efter alla andra, men jag hatälskar det lite tror jag. Är på första säsongen. Vi började kolla på senaste säsongen av Game of Thrones men bara råkade sluta, antagligen för att den är för tråkig?

Jahapp. Ja. Nu ska jag sova. Kanske läsa en sida i en bok? Sånt går ju nu igen då vi inte längre har ett sovande barn i vårt sovrum.

positivt tänkande.

Måste ändå tillägga att jag varje dag ändå går runt och tänker att folk borde göra stående ovationer när de ser min och andra mammors kroppar för VI HAR FAN FÖTT BARN. Jag tänker detta extra mycket när barnet inte är med mig. Vill liksom ha en liten flagga att vifta med i alla möjliga olika situationer och på den borde det stå "Fött barn! Överlevde!". Inte ironiskt eller skoj alls utan på fullaste allvar. Så jävla stolt man borde vara över sin kropp.

Med vänliga hälsningar, hon som i inlägget innan kallade sin kropp för helt jävla värdelös.

tänk om.

Efter två månader av pt-träningshjälp fick vi säga stopp och backa. Fått nya träningsprogram som heter "postgraviditet" och det känns emellanåt så jävla förnedrande att 1,5 år efter förlossningen kämpa på med det andra gör 6 veckor efter förlossningen. Hej, min kropp är värdelös! Man ska inte jämföra sig, men ibland så kommer en massa tänk-om-tankar. Hur hade allt varit om jag hade varit mer tränad innan graviditeten? Vad hade status varit om F hade fortsatt legat fel och det blivit kejsarsnitt? Eller är allt genetiskt, hade det varit såhär oavsett?

Kommer aldrig få veta.

vad gör man på vintern kl 08?

Är i lekpark med barnet. Nu när jag jobbar tycker jag faktiskt det är ganska mysigt att vara ute redan vid 08 på morgonen. Lärt mig att jag ska ta med mig kaffe och så vidare. Men jag undrar hur fan man gör detta vintertid? Lekplats kl 08 en decembermorgon känns sådär.

man är ju inte helt pigg.

Barnet verkar ha något problem med polyperna. Vi är inte säkra eftersom vi inte fått komma till öronnäsahals-läkare ännu*, men verkar som att vi kunnat utesluta ungefär allt annat. Det innebär i alla fall att han inte kan andas genom näsan speciellt bra och ibland inte alls. Kan han inte andas genom munnen? frågade en kollega. Visst, försök få en 1,5åring att börja andas genom munnen när han sover. Jättelätt. Nåja, förr eller senare gör han ju det varje natt. Vägen dit är dock inte rolig för någon inblandad.

Som grädde på moset har han blivit förkyld också. Jättehärlig kombination. Verkligen. Vi sover "sådär".

Plus att han numera når lampknappen. Så när han vaknar lite för tidigt ålar han ner från sängen och springer bort till lampknappen och tänder i taket. Mmm, underbart.

Zzzzzzz.



* Inte för att jag vet om det kommer hjälpa så mycket just nu. Man opererar tydligen inte förrän de väger 14 kg, vilket tydligen är vanligt vid 2 års ålder. Bara sex månader kvar av jävligt taskig andning samt nattsömn då. Hurra.

snigelfarm.

Barnet är förkylt och i en klätterfas. Han ska upp på allt och klättrar tydligen med näsan för helvete vad mycket snorspår det är. Överallt. K beskrev det som att bo i en snigelfarm. Och ja, det stämmer nog. Slemmiga, glittriga streck överallt.

sånt vi gjort de senaste månaderna, del tre.

Dagen efter min födelsedag hade jag kalasfika hemma. Hade bakat cirka dubbelt så mycket som gick åt samt införskaffat fem gånger för mycket dryck. Så som det alltid är. När alla gått hem spontanade vi ner till världens mysigaste restaurang fem minuter bort och käkade en middag på 35 minuter. Ägarna meddelade att det är rätt vanligt med barnfamiljer som käkar middag kl 17 samt är sjukt snabba. Som vi alltså. Plus att de gillar såna som oss för att man får in fler matgäster på kortare tid. Högst förståeligt och vi var väldigt nöjda och mätta och strosade hem i vårsolen. Tack Steve Jobs för iPhone och iPad som gör sånt här möjligt med ett barn.

sånt vi gjort de senaste månaderna, del två.

Mitt barn är galet i djur. Hans liv går typ ut på att identifiera djur. Fåglar, flugor, myror, katter, hundar. Jag älskar det och blir samtidigt ledsen över att redan nu förstå att han kommer leva med samma önskan jag alltid haft: ha ett djur men antagligen aldrig kunna ha ett. Varenda jävel i min släkt är allergisk.

Under tiden njuter vi när vi hälsar på vänner som har djur. Här håller barnet koll på katten Natten.

sånt vi gjort de senaste månaderna, del ett.

Älskar våren, älskar de gånger vi lyckas pricka vitsippeblomningen hos mina föräldrar. Det är så magiskt vackert och luktar massor. Vid såna här tillfällen blir jag helt knäpp av tanken att inte bo på landet samtidigt som jag är så sjukt tacksam att ha båda delarna: bo i storstan och kunna hälsa på på landet så ofta vi orkar.

status.

Vissa stunder känner jag mig mer harmonisk än någonsin. Tänker att livet aldrig varit såhär bra, att jag aldrig varit såhär nöjd. Andra stunder kippar jag efter andan, brottas med stresstankarna som återkommit i samband med jobba-heltidslivet som ett brev på posten. Undrar vad det är för fel på mig som inte verkar vara kapabel till att hantera ett vardagsliv utan att tro att världens överlevnad hänger på mig. Är på landet flera helger på rad och älskar att vi bara kan öppna dörren och låta F gå ut. Han älskar det. Vi älskar vårt liv i Stockholm och samtidigt känns det så oerhört illa att vi säkert aldrig kommer ha råd med ett hus här. Jag vill ha gräsmatta.

lite lågmäld kärleksförklaring bara.

Och tack vare mitt blogginlägg så kunde jag se säsong två av The Fall. Blev samtidigt lätt besatt. ÄLSKADE denna serie helt överjävligt mycket. Kan inte riktigt släppa den efteråt heller, funderar på vad alla karaktärerna gör just nu lite då och då. Stört faktiskt.

Så en liten spoilervarning, för nu kommer det detaljer.



Okej?
Okej!
Men slutet på säsong två? Jag tyckte det var helt perfekt. Var så nöjd när jag stängde ner datorn efteråt. Så läser jag att det blir en säsong tre. Tycker inte detta känns bra trots att jag på allvar överväger att se om hela serien igen typ direkt bara för att jag tyckte den var så förbannat skitbra.


Tror ni förstått ungefär vad jag tyckte om serien nu va? Mhm.

blandad kompott.

Det är mycket jag skulle vilja blogga om nu men tar mig inte tiden förrän jag är för trött. Så vi sammanfattar:

• Vi skulle äntligen möblera vårt tredje rum lite vettigt. Halvvägs in insåg vi att vi har för mycket saker, och måste börja med att rensa vårt förråd för att få ner en massa där. Rummet ser nu värre ut än innan och jag blev så jävla sur. Att ha ett rum i kaos är inte direkt kompatibelt med en ettåring som river i allt.
  
• Färgade håret för ett par veckor sen, det var för första gången på drygt två år. Känner mig som en ny människa.
  
• Vi kollade på The Fall i helgen. Hade fått för mig att det bara var en säsong och blev så jävla paff efter när vi sett klart sista avsnittet. Tydligen finns det en säsong två som finns på amerikanska Netflix men tydligen inte på svenska. Ännu. Så jävla sur över detta.
  
• Och så var det säkert sjuttiotvå andra saker, men jag är för trött. Som sagt. Godnatt. 

hur går det med den där träningen då?

Förstår att ni undrar hur PT-online-träningsgrejen går. Inte alls kan jag meddela, startdatum har ju inte börjat än eftersom det var så jävla långt fram. Och under tiden har jag säckat ihop totalt. Ganska dumt faktiskt.

hej i-landsproblemsångest.

Så bokade vi en resa till Thailand. Som vi pratat om en vinterresa de senaste åren och nu sa vi att nu jävlar ska vi bara boka. Så att det blir av. Och Thailand som koncept funkar ju rätt gött, även om jag kanske egentligen ville snegla på Mexico. Nåja, efter hundra år av googlande så visade det sig att ett himla Bamse-hotell nog är det bästa för oss trots allt. Min pengaångest byttes snabbt till ångest över hur vi ska klara en elva timmar lång flygresa med en nästan-tvååring utan eget säte. Som aldrig flugit förr. Googlade lite tips och läste direkt att det är smart att flyga på kvällen då barnet sover större delen av tiden. HAHA. Vi flyger kl 12 samt 08.30. Joråsåatte. Men ni kan väl ge mig lite tips? Ingen brådska dock, vi har till december på oss att samla ihop dem.

en lördag.

Barnet vaknade 06.20 i sin egen säng. Jag upprepar: i sin egen säng. Han hade alltså sovit hela natten i sin egen säng, vilket är tredje gången sen typ augusti. Inte för att det är speciellt jobbigt att lyfta över honom till oss och sen somna om en minut senare, men ändå! Sen fick jag sovmorgon, sov till 09.20 då jag bestämde mig för att gå upp. Åt frukost framför tvn eftersom F och K sov förmiddag, snyggt byte av vem som sov så att säga. Surfade Thailandsresor till nästa vinter. Hamnar i loopen jag alltid hamnar i: tror jag hittat skitbra hotell, börjar surfa upp någon detalj eller något som inte funkar praktiskt och ger upp helt övertygad om att det inte går att hitta en vettig resa. Resten av min familj vaknade, och barnet satt i sovrummet och ROPADE efter mig. Har aldrig sett honom så glad som när jag klev in i sovrummet. Fy tusan så fint det var.

Vi åt lunch, packade ihop oss och åkte till Liljeholmen för att hämta ut ett paket. Mötte upp en vän och hennes barn, promenerade till djuren. F älskar djur något helt vansinnigt. Han springer efter dem och tjuter av lycka och klappar allt han kommer åt. Vi lyckades ha sönder slash byta kod på vårt barnvagnslås, vilket innebar att vi helt enkelt fick klippa upp låset och sno vår egen vagn efteråt. Smidigt. Gick hem, vilade lite, testade att laga en ny kycklingsoppa som var skitgod. Nattade barnet, drack ett glas vin och åt smågodis och såg de sista två delarna av The Jinx. Så jävla bra, ni måste se den. Men googla inte innan. Googla inte! Nu ska jag kanske orka surfa resor lite till, men antagligen sova.


ÄLSKAR dagar som dessa. Livet.

ärlighet varar längst.

Idag var jag hos min frisör, ni vet hon jag klippt mig hos sen jag var femton. Nu var det bra jävla längesen hon klippte mig, tror det var för nästan ett år sen (!). I alla fall, hon är ärlig och sådär. Idag inleddes vår konversation såhär:
- Men åh, hej E!
- Hej!
- Hur mår du? Är du förkyld eller är det för att du är i småbarnsåren som du ser lite ja, annorlunda ut mot tidigare?
- Jag är inte förkyld.
- Nej du ser. Småbarn gör sånt med en. Varsågod och sitt, hur ska vi klippa idag då?

Älskar uppriktigheten. På riktigt.

plötsligt händer det.

I augusti ska F börja på förskola. Detta upprepar vi cirka trehundra gånger per dag just nu då alla, ja alla, frågar om F ska börja förskolan nu när jag börjar jobba heltid. Nej det ska han inte, han ska vara med sin pappa på heltid. Vill tro att detta ständiga frågande handlar mer om att F är i förskoleåldern än att det just är min, dvs mammans, föräldraledighet som tar slut, men ibland undrar en ju.

I alla fall. Plötsligt smattrar det till och det kommer sms och mail om att vi blivit erbjudna förskoleplats och måste tacka ja inom fem dagar. Hann bli livrädd för att vi gjort något fel innan jag insåg att vi fått en plats på en förskola vi valt, med start i augusti. Den ska öppna först i augusti så vi har ingen aning om den är bra eller inte egentligen, men förskolechefen har K träffat när han besökte en annan förskola och fick ett jävla bra intryck. Och den kommer ligga praktiskt i förhållande till tunnelbana. Och vi kommer stå kvar i kön ifall vi får någon av de valen vi hellre vill ha. Men alltså, lättnaden jag känner efter att redan nu veta att vi säkert får en förskola vi önskat? Visste inte ens att jag var orolig.

föräldrafrågor.

Erika tyckte jag skulle svara på frågor. Okejrå!


Var det som du trodde att det skulle bli förälder?
Nej och nja. Det är helt omöjligt att föreställa sig, precis som det är helt omöjligt att beskriva hur en förlossning är då det inte finns något som ens är i närheten av känslan och upplevelsen. Det går att förstå teoretiskt att det kommer bli annorlunda, jobbigt, utmanande och helt jävla fantastiskt men det går inte att förstå på riktigt förrän man är där själv. Jag var till exempel helt införstådd med att jag skulle försvinna från vardagen och världen i säkert ett halvår efter att barnet föddes. Det jag inte hade förstått var att varje dag i början är som tre år, så det där första halvåret kändes som en evighets evighet. Just nu är det ganska mycket precis som jag trodde, nu när F är drygt ett år. Fast ännu bättre, för känslorna hade jag inte kunnat föreställa mig.

Var det något som hände eller som du kände som du inte hade räknat med?
Hade inte räknat med att min fysiska återhämtning skulle vara så jävla långsam, samt de skadorna jag fick. Det enda jag hade i mitt huvud var att inte spricka hela vägen, och när jag inte gjorde det så trodde jag att allt var lugnt. Jag var så svag den första månaden att jag ofta inte ens orkade lyfta mitt eget barn. Det är först i efterhand jag inser exakt hur jävla dåligt jag mådde rent fysiskt och sen även psykiskt. Detta måste jag älta ganska ofta, uppenbarligen.

Var det något som inte hände?
Barnet blev ett barn som gillar att sova, äta och är rätt nöjd och glad. Därmed inträffade aldrig vissa saker, så som väldigt dålig nattsömn, kolik, att barnet inte skulle vilja äta och så vidare. Vi får dock höra detta mycket ofta från vår omgivning, vi skulle bara veeeetaaaa hur lätt vi har det och så vidare. Vi vet att vi har det lätt. Vi är tacksamma för det. Vad ska vi mer göra? Jag är också väldigt o-orolig när det gäller F. Detta hade jag inte väntat mig, jag är så himla nojig för allt annat. Med F är jag ofta lugn. Men vi har å andra sidan inte varit med om tillfällen då vi borde ha varit oroliga heller direkt, så jag får kanske återkomma.

Bästa bebisprylen att ha hemma?
Babynestet var ovärderligt i början, likaså babygymet. Vi har haft ett barn som älskar vagnen, vilket gör att den har varit helt livsviktig - framförallt i kombination med en balkong där vagnen kan stå med barnet sovandes i… När barnet blev större så hade jag blivit tokig utan gåstolen.

Mest onödiga bebisprylen då?
Alla snuttefiltar. F har aldrig brytt sig, inte nu heller. Han tjongar omkring med dem ibland för skojs skull, men det funkar lika bra med ett örngott eller random strumpa som dräller på golvet.

Hade du bestämt dig för hur du skulle göra med en viss grej för att sen ändra dig när bebis kom?
Jag hade tankar om vissa saker, men såhär i efterhand så kan jag inte komma ihåg dem. Vet att jag varit emot samsovning innan men var ändå realistisk nog att inse att det skulle vara svårt att bestämma på förhand, så nu när jag tycker det är supermysigt så är det inte så dramatiskt.

Vad önskar du att någon hade berättat för dig innan?
Hade kanske önskat en bättre bild av vad förlossningsskador kan vara mer än "spricka hela vägen!!!!!!!". Att någon förklarat i klartext VARFÖR det är viktigt att göra knipövningar.

Vad stör dig mest hos andra föräldrar?
Att folk uttrycker sig som att deras upplevelser eller barn är exempel på hur det är för alla. Samt att så fort någon berättar om en upplevelse ska andra föräldrar berätta hur deras barn är i jämförelse, som ett "det kunde vara värre". Och japp, jag gör med 100% säkerhet detta själv också.

Vad tror du andra föräldrar stör sig mest på hos dig?
Jag tror det värsta är att vi har ett barn som sover och äter och allt det där, det sticker i ögonen.

hoppas på att få ändra detta.

Så gjorde jag det bara, klickade "Beställ" på en PT online-tjänst. Av någon anledning tycker jag detta är väldigt nervöst. Kanske har det med mitt svar på frågan om mina fysiska styrkor att göra. Det kom så naturligt, att jag verkligen anser att jag inte har några alls. Blev till och med lite ledsen av insikten. Jag har en lång och smal kropp som rent fysiskt är värdelös. Men jag hoppas kunna ändra detta nu. Snart. För man fick tydligen inte börja redan imorgon som jag önskade utan först om några veckor. Grrr.

looking.

Häromkvällen skulle jag gå och lägga mig tidigt eftersom någon i familjen vaknar 05.45 varje morgon och det är lite jobbigt att bara få knappt sex timmars sömn varje natt för min kropp. Men jag skulle bara kolla på ett avsnitt av Looking säsong 2 först. Sen såg jag klart hela säsongen och så var det med den nattsömnen. Men så värt. Har ni sett serien? GÖR DET. 8,2 på imdb till exempel.

balkonghjälp efterlyses.

Hej fina ni. Sist jag frågade om råd om praktiska saker i hemmet så fick jag ju direkt hjälp av Rebecca och dagen efter åkte vi och köpte just den mattan hon tipsade om. Skitbra blev det.

Nu behöver vi hjälp igen, med vår balkong. Vi bor på fjärde våningen och balkongen har ett ganska klassiskt balkongräcke och betonggolv. Vi vill ha något slags skydd vid räcket för att åtminstone i tanken försöka förhindra att F kilar ut dit och slänger ut lite vad som helst. Plus också något att ha på golvet så det blir varmare och kanske inte lika skitigt (we wish...). Drömmen: att kunna ha balkongdörren öppen och F kan kila ut och in som han vill. Så:

1. Balkongskydd. Enklaste är ju att ta typ detta från IKEA, men vettefan om det är bäst?

2. Golvet. Är det trätrall som gäller? Vill ju helst att det ska kunna ligga året om, men det är kanske önsketänkande också.

sånt som gör mig så frustrerad att jag inte kan formulera mig ordentligt.

De senaste dagarna har jag varit inblandad i flera diskussioner kring hur föräldrarna i en familj där det finns mamma, pappa och barn delar på föräldraledigheten. Ursprunget har handlat om ren ilska över förslaget om att utöka antalet dedikerade dagar per förälder (från två till tre månader) eller denna artikel om Josefin och pappan till hennes barns upplägg för deras föräldraledighet. Och jag blir så förvånad och irriterad över människors ilska och alla dessa ursäkter kring varför pappan tar ut så väldigt få dagar oavsett förutsättningar. Är det inte av ekonomiska skäl då pappan tjänar mer så är det för att pappan har ett eget företag eller så är det bäst att bara låta de som "vill" vara hemma vara hemma mest samtidigt som alla är eniga om att papporna vill vara hemma men ändå är så himla få pappor hemma med sina barn? Det är sån snurrig logik och märklig ilska att jag blir helt irriterad och inte riktigt kan formulera mig. Men, typ:

Jag har full förståelse för att det inte är lätt att dela exakt lika av olika skäl. Jag har ingen förståelse för att man inte utgår från en strävan att dela lika när man planerar sin föräldraledighet. Jag förstår inte de som hävdar att mamman har rätt till att bestämma kring längd på sin föräldraledigheten för att hon varit gravid, fött barnet samt eventuellt ammar. Jag köper inte att det främst handlar om ekonomiska skäl.

Hur det är för oss? Min kille är egenföretagare och jag är dessutom den som tjänar betydligt mycket mer. Min inkomst är den vi är beroende av. Våra grundförutsättningar är alltså ungefär tvärtom mot vad man vanligtvis ser ekonomiskt och ändå så kommer jag tidsmässigt ha varit föräldraledig längre än min kille, utan att vi levt på vatten och bröd. När det handlar om rena uttag av betalda dagar kommer vi att landa på ganska lika uttag tillslut ändå. Klart att alla inte kan göra som oss, men vi är alltså i ett läge som många verkar vara där det är HELT omöjligt för pappan att kunna ta ut tre månader eller kanske hälften av dagarna. För oss var det inte svårt alls. Vi behövde räkna lite bara och pussla med hur vi varit föräldralediga.

att det ska vara strålande solsken i Stockholm imorgon är ju inte heller någon tröst.

Jag försöker att inte tänka för mycket på hur hemskt detta är, men det sipprar ju igenom. Vi hittade en enda helg under hela våren 2015 som vi alla kunde och mitt "jag vet, vi åker till Berlin!" blev att vi bokade en resa till Amsterdam och världens jävla finaste lägenhet på airbnb. Fem vänner i Amsterdam. Kan inte gå fel, kan man ju tycka. Tills strejken först ställde in vårt första flyg och sen även det flyg vi bokade om till. Inget Amsterdam.

Alla frågar om vi får pengarna tillbaka. Det får vi antagligen för flyget, men jag skiter faktiskt i det. Det som är så hemskt är att vi antagligen inte kommer kunna hitta en ny helg då vi alla kan förrän om typ ett år.

Så himla ledsamt.

sådär ska jag minsann ALDRIG bli. Eller?

Imorse satt jag och F på en trappa i solen och väntade på att en visning av en förskola skulle börja. Vi tittade på alla föräldrar som kom och lämnade sina barn. Så kom en förälder och öppnade barnvagnsförrådet. Det var fullt. Föräldern gjorde då följande: kastade ut fyra vagnar ur förrådet utanför. Kastade upp en vagn på en hylla. Kastade in alla vagnarna igen. Kastade in allt som ramlat ut från de olika vagnarna, typ vantar och sånt. Rullar försiktigt in sin vagn i förrådet där nu en plats fanns för en vagn.

Ett barn som gick förbi frågade sin förälder varför hen i förrådet kastade vagnar. Barnet vars förälder kastade vagnar frågade "men varför kastar du vagnarna?". Föräldern svarade inte. Jag, som satt ett par meter därifrån, sa inget. Jag försökte få ögonkontakt men det var ju lönlöst. Det känns som att jag borde sagt något. Så enkelt att se att det där var fel. Men jag visste liksom inte vad jag skulle säga. Eller om jag skulle säga något. Alla kan vi ju ha skitjävladåliga dagar (hen sprang för övrigt därifrån sen, så antog att det var endel stress inblandat). Men jag vet inte. Så svårt. Hur ska man göra?

sicken vecka? vi får la se.

Inspirerad av att nostalgifabriken berättar om sin kommande vecka tänkte jag göra likadant. Skitroligt ju, känns väldigt nytt och fräscht i jämförelse med att berätta vad man redan gjort. Märkligt.


I alla fall:

Måndag. Det är idag det! Jag var hemma med F och hade lätt stressångest halva dagen tills vi kom ut på eftermiddagen och hängde i en lekpark. F åt en näve grus för första gången i sitt liv, en milstolpe. Gjorde curryfisksoppa, beställde mat som levereras imorgon. Lugn dag.

Tisdag. Ska besöka en förskola i närheten. Vi betar just nu av en hel del öppna visningar på olika förskolor för att få lite koll på de vi valt. Inte för att vi har så stort hopp till att vi kommer få något av våra val, men men. Sen ska jag jobba. Har en sån där helvetesdag då jag har möten precis hela dagen. Och då menar jag hela dagen. Har 30 min lunch, förhoppningsvis, resten av tiden sitter jag i möten. Väldigt mycket Facebookrelaterade möten imorgon faktiskt. På kvällen ska vi äta köttbullar, potatis, gräddsås och lingonsylt.

Onsdag. Ännu en förskola ska besökas. Sen har jag eventuellt en promenaddejt med en gymnasiekompis. Vi har inte setts sen studenten typ, men nu bor vi nära varandra och har barn i samma ålder. Och han och hans sambo har blivit inspirerade av mig och K och jobbar därför varannan dag. Fin grej för övrigt, att vi verkar inspirera en och annan till att dela föräldraledigheten lite annorlunda. Köttfärsgratäng med potatis på kvällen.

Torsdag. Jobbar. Mycket mindre möten, än så länge. Men som vanligt minst tre. Jag har så in åt helvete mycket möten alltså, det är helt stört faktiskt. På kvällen ska vi, jag och mina vänner, planera vår kommande Amsterdamresa. Har ni några tips? Vi åker typ sketasnart faktiskt!

Fredag: Hemma med F. Ska antagligen städa, för vi får besök av Ks bror med hans familj. Käkar tacos på kvällen, som sig bör en fredag. Väldigt mycket köttfärsrelaterad mat denna vecka, men vi har en förkärlek för det samt att det fanns storpack med ekologisk svensk köttfärs där vi beställer vår mat.

Helgen: Umgås med våra gäster. Jag är lite sugen på ett Skansen-besök. Vi får la se.

kämpa.

Om drygt en månad börjar jag jobba heltid. På ett sätt längtar jag väldigt mycket, för det är stressigt nu. För mycket att göra de få dagar jag jobbar, och mitt huvud är redan långt inne i heltidsarbetandet. De dagar jag är hemma med F blir en kamp mot att andas lugnt och inte tänka på jobb hela tiden. Det känns tråkigt för att jag varit så ostressad så länge nu. Och den där stressen smittar liksom av sig på allt. Känner mig som en dålig mamma, dålig anställd, dålig person, dålig vän, dålig flickvän.

det här med minusräntan.

Hörde i förbifarten att det ju egentligen var negativt just nu endast för de som inte har några lån och bor i hyresrätt.

TACKARRRR.

Med vänliga hälsningar, hon som bor i hyresrätt och börjar på allvar ge upp tanken om att någonsin kunna köpa sig en bostad inom pendlingsavstånd till Stockholm.

jag ser ljuset!

Tror att vi är på andra sidan nu, men jag undrar när aptiten kommer tillbaka. Eller ja, jag är ju hungrig men mår illa bara jag tänker tanken på riktig mat. Idag åt jag några skedar thaimat, första maten sen i måndags. Sen skulle vi beställa mat från mathem (älskart!). Så jävla osmart med två post-magsjuka-vuxna som skulle bestämma vad vi skulle handla. Vi köpte ingen mat förutom lite bröd och mjölk och lite skinka. Gick inte att överhuvudtaget fundera på något ätbart.

Inatt hoppas jag vi får sova bättre. Man blir ju inte direkt frisk snabbare av att antingen kräkas halva nätterna eller försöka söva ettåring med flaxande armar en hel natt.

sidoeffekter av magsjuka.

- träningsvärk i magen
- halsont efter magsyran
- orimlig smärta i ländryggen, kanske pga för mycket vilande?

jag är en avbrytare.

Bloggkommentatorerna skrev förut om att vara en avbrytare eller en lyssnare. Jag är en avbrytare. Herregud så jag avbryter folk. Är så himla medveten om detta och skäms rätt ofta när jag hör mig själv inte låta någon annan prata klart. Jag gör det per automatik, avbryter alltså. Det kräver en ansträngning från min sida att inte avbryta, men det är helt naturligt att avbryta för det är liksom min... rytm? Tror det handlar om att jag är uppvuxen i en familj där alla pratar JÄTTEMYCKET och i mun på varandra och där man måste avbryta. Vissa i min familj tror till exempel fortfarande att K är en ganska tyst person bara för att han inte avbryter, vilket alla vi andra gör. Det är en naturlig del av samtalet. Ingen tar illa upp, och om någon inte är klar så gormar hen Jag är inte klar, tyst! och så håller man käften. Men det är ju inte samma sak i andra sammanhang, som på jobbet eller med vänner eller nya personer man träffar i sociala sammanhang. Den andra anledningen tror jag är för att min hjärna spinner iväg så fort någon börjar prata om ett ämne. Jag tror jag vet vart hen vill komma och blir själv så ivrig att få bekräfta personen eller berätta om något jag själv upplevt att jag inte har tid att lyssna klart. Det här hör ju kanske också ihop med att jag är en rätt dålig lyssnare. Men ptja, bloggen heter ju inte egoegon utan anledning så att säga.

Jag försöker bättra mig.

inne på dag tjugotvå.

Japp, jag yogar fortfarande. Kör fem dagar i veckan ungefär, för sju känns mastigt både för min otränade postförlossningskropp samt att jag bara känner att det är lättare att peppa mig själv när jag har ett par dagars paus. Märker stor skillnad på kroppen och tänker att det här är en perfekt uppstart för året då jag ska träna så jag känner mig stark igen.

ett år (och ett par veckor, för att vara lite mer exakt) gammal.

Den slitna klyschan om att man glömmer sååååå foooooort stämmer ju till cirka 150%. Därför tänker jag nu tänkte sammanfatta lite hur barnet är vid ett års ålder. Gjorde samma vid sex månader och ser tillbaka på det nu och bara: what? justja! helt glömt! 

Ja, F är alltså ett år nu och väger 11,5 kilo. Han fyllde ett år den femtonde januari och det har hänt sketamycket sen han började gå den första januari. Nu går han stabilt, med bebismått mätt, och är försiktig. Han tar ofta tag i väggar för att komma förbi trösklar och sånt, som tydligen är lite bökigt. Han reser sig ofta upp med hjälp av en stol, bord, vägg, men sen drar han iväg med ganska snabb fart. Han går alltså hellre än kryper. Det är jättegulligt. Och han älskar att gå. Så han går och går och går och går. Allra helst med något i handen, en leksak eller en pappersbit, då kan han cirkulera i lägenheten i en halvtimme utan att ta paus. Det är också väldigt praktiskt att han roar sig själv. Äntligen är vi förbi fasen då vi var tvungna att vara precis bredvid honom exakt hela tiden. Äntligen är tiden förbi då det inte gick att genomföra minsta lilla syssla här hemma utan att det gick åt pipsvängen på grund av hans inblandning. Nu roar han sig ofta själv just på grund av att han går omkring hela tiden, plus att han hjälper till på sitt egna lilla vis när man ska lägga i en tvättmaskin, plocka ur disken, städa och så vidare. Det gäller bara att vara lite, lite snabbare än honom hela tiden så går det fint. Han har länge förstått konceptet nej, men tills nyligen så tog han det bara som en kul grej och röjde vidare. Nu lyssnar han, förstår och slutar. Oftast. Ibland inte alls. Men ändå. Nyansskillnaderna som för en utomstående kanske inte märks och för den som är föräldraledig betyder himmelsk eller skitjobbig dag.

Han har börjat härma ljud rätt mycket. Idag listade jag ut att han faktiskt kallar vissa saker för hans egna ord. Napp är till exempel "nana". Han har ju pratat väldigt mycket väldigt länge, men aldrig härmat oss så mycket eller försökt att kommunicera på det sättet. Det har mest bara varit... ljud. Tänk er tvillingarna i comhem-reklamen som står och babblar med varandra vid spisen? Det är F. Tills nu.

Sömnen går i vågor. Vi tror det har att göra med att han snart kanske bara behöver sova en gång per dag. Vanligtvis så sover han en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Vissa dagar (oftast när jag är hemma med honom) så vägrar han sova eller sover bara en halvtimme. Vissa dagar sover han mer än tre timmar (oftast när K är hemma). Han är också ganska stökig att natta emellanåt, tar i snitt en timme för mig. Lite snabbare för K. Sen sover han i sin säng till någon gång mellan 22 --> 02 då han vaknar och absolut ska sova med oss. Vi har lyckats få bort matningen nattetid, något som infördes i höstas då han var förkyld och fick förkylningsastma som höll i sig i ett par månader. Plus nya tänder, utvecklingssprång, lärde sig krypa osv. Ja, ni fattar konceptet: stökig sömn som fan, då blev mat på natten räddning. Nu är det borta.

Han är en riktig trygghetsnarkoman och vill helst att både jag och K ska vara i närheten, även nattetid. Vi pratar om att ibland försöka få honom att sova hela nätterna i sin säng, samtidigt så är det så himla viktigt för honom att få vara nära oss att det känns hemskt. Men vi kanske gör något försök framöver, när vi hittat en taktik. Vi tänker inte ge oss på några jäkla fem-minuters-metoder. Eller så låter vi det vara såhär och samsover.

Det är ett helt fantastiskt barn vi har. Jag tycker han är SÅ HIMLA ROLIG. Det allra bästa med föräldraskapet är det roliga. Ni vet hur man kan skratta så oerhört genuint och härligt när man ser program som Americas Funniest Home Videos? Exakt den typen av skratt, varje dag. Så jävla härligt. Vi har även ett ganska gosigt barn som gärna vill vara nära, gosa, kramas och pussas, vilket gör det ännu bättre. Älskar gos och bebisar som beter sig som kattungar ungefär.

När han träffar nya människor är F alltid avvaktande. Det tar tid innan han accepterar någon. Fortast går det med barn som är lite äldre än honom, därefter kvinnor, sen barn i samma ålder och sist män. Men när han väl accepterat så är det liksom all in. Då kan han gå raka vägen fram till någon och gosa eller ta tag i hens hand för att dra iväg och göra något. Vi tolkar det som att han inte är blyg utan bara betraktar och vill ta allt i sin takt. Som tur är är de flesta i vår omgivning okej med det, det är få som liksom rycker honom från oss direkt när de ses för att hänga. Ni vet såna historier man hör om mor/farföräldrar/vänner som liksom bara "HEEEEEJ X, KRAAAAAAMAAAAS" och så ska de krama barnet en sekund efter att de setts trots att barnet ser helt förskräckt ut? F ser förskräckt ut, men de flesta låter honom vara en stund. Det är bra.

Favoritleksakerna just nu är leksaksfigurer och djur. Duplodjur, duplogubbar, en häst och så vidare. Eftersom han visar intresse för just figurer som liknar t ex människor har vi velat att han ska få en docka. Trots att han önskade sig det i julklapp samt födelsedagspresent fick han ingen, det behöver inte ha med att han klassas som pojke att göra, men jag tänker ändå på det. Så vi sa att vi får köpa det själva åt honom. Idag var jag och F därför på Ikea (och lite andra ärenden). Blev rätt glad när F valde den mest rosa prinsessan som gick att hitta. Man kan ju också analysera varför jag blev glad för det, då jag trots allt inte tycker om rosa eller prinsessor.

F är nästan alltid glad, även när han ser skeptisk ut. Han gnäller sällan, och gör han det finns en anledning vi ofta fattar rätt omgående (hungrig, full blöja, vill ha en leksak, trött). Han är härlig och ganska spexig på något vis. En fin liten människa.

tio år!

För ett tag sen efterlyste inte skyldig kärlekshistorier. Jag letade fram inlägget då jag skrivit om vår första dejt. Såhär i efterhand är det rätt fint att han verkligen blev pappan till mina barn (mitt barn är visserligen en mer korrekt benämning, men ni fattar poängen). Igår var det prick tio år sen vi var på den där dejten, första gången vi sågs. Tio år! Shit. Vi firade med finskumpa, lösgodis och god mat. Samt somnade kl 23.30 vilket i vår nya leva-med-barn-värld är sent.

men hur gick det då!?!?!?!

Fattar att ni sitter som på nålar och undrar hur fan det gick när jag var ensam hemma en natt. Ber om ursäkt för dröjsmålet, men kan berätta att det gick helt jävla fantastiskt bra. Såhär såg livet ut:

15.30 satte mig på en buss, sen ett tåg, sen tunnelbana. Läste, lyssnade på dokumentär, kollade SVT play.

19.00 Hemma i lägenheten. Drog fram yogamattan och yogade ett dubbelpass eftersom jag missat lördagens i utmaningen om att yoga i trettio dagar. Lite tveksamt om det kan räknas som dubbelpass dock då jag inte gjorde så mkt av det första då det var rätt tunga magövningar för en som inte riktigt är där ännu efter förlossningen.

20.00 Åt mat. Läste. Röjde köket, plockade undan tvätt. I tyyyysssstnad.

21.00 Tappade upp ett bad, läste i badet. Duschade tills varmvattnet tog slut. Hur är det ens möjligt i en lägenhet?

22.15 Borstade tänderna utan tandkräm eftersom den var kvar på landet, kröp ner i säng och läste ut årets första bok: Eleanor & Park. Hade nog lite för höga förväntningar på den boken, den var ju inte så speciell? Helt okej och läsvärd, men inget mer än så. Kanske för att jag läste den på svenska, kanske för att jag tyckte så mycket i den där kärleken inte var realistisk.

23.15 Släckte lampan, somnade på en sekund.

06.00 Vaknade med ett ryck, kollade på klockan och insåg att jag sovit hela natten utan att vakna eller bli väckt. Somnade om.

06.45 Klev upp. Ganska pigg ändå. Och på ett fantastiskt bra humör.

kommer med största sannolikhet sova så jävla illa.

Blev förvånad när jag insåg detta, men inatt är det första gången sen F föddes som jag ska sova utan honom i samma hus/lägenhet. Så märkligt på så många sätt. Innan jag fick barn skulle jag antagligen ha sagt "ETT ÅR??!!!???" Men ja, med ett ammande barn som ändå sover ganska bra så har ju inte direkt behovet funnits. Plus att jag är den som varit mest föräldraledig. Men nu är det alltså vice versa, jag är den som måste tillbaka till storstan för att jobba medan K och F stannar kvar på landet.

Jag ser att kvällen har oändliga möjligheter och samtidigt inga alls för jag kommer antagligen ligga i soffan och glo. Vilket är en jävligt underskattad syssla, så jag känner mig ganska nöjd oavsett.

best of 2014.

5 januari.
Inatt drömde jag att förlossningen skulle starta bara jag klarade en bana i spelet [Candy Crush, reds anm], så jag tripplade ihop godisbitar till förbannelse hela natten.

16 januari.
Födde barn igår. Vilken jävla grej.

28 januari.
De senaste dagarna har jag varit på gynakuten två gånger.

9 februari.
Vet inte riktigt hur jag hade tänkt mig livet direkt efter att ens barn har blivit fött, men jag hade kanske inte räknat med allt jävla fysiskt krångel som uppstod. Som en käftsmäll, utöver det att kroppen i sig kändes och känns helt överkörd. Och så en triljard hormoner på det.

26 februari.
Har precis sprutat in lite bröstmjölk i mitt barns näsborrar. Bröstmjölk är nämligen lösningen på typ allt i bevisvärlden. Röd i rumpan? På med tuttmjölk! Förkyld? Spruta in lite mjölk! Och det konstiga är att det fan fungerar. Just i näsan var rätt poppis generellt. Det kan jag förstå, tänk att få det godaste man vet uppskjutet rakt i näsan. Måste ju vara som knark ungefär. Fast lite mer nyttigt.

5 mars.
Mina inälvor är numera någorlunda på rätt plats igen. Jag känner inte av ont i kroppen precis varenda sekund utan kanske varannan. Är så sugen på att göra saker, att träffa folk och umgås och shoppa och träna och möblera om och allt sånt där.

22 mars.
Här sitter jag vid utemöblerna på tag själv-lagret på Ikea och ammar.

4 april.
Bebisen har även fått hysteriska maniska gråtattacker. Två stycken. När den första hände så trodde jag att jag haft sönder barnet. Men det hade jag inte. Men jag gick sönder i tusen bitar och mamma fick vagga hysterisk bebis till sömns samtidigt som pappa kramvaggade mig tills jag slutade gråta och förstod att jag nog inte hade förstört mitt eget barn. Den andra attacken avstyrde jag själv och kände mig som en förälder på riktigt.

28 maj.
Men jag tänker att de som röstar på SD, för det finns ju uppenbarligen en bunt människor som gör det, inte kommer att sluta rösta om vi skriker att de är rasister i deras ansikte trehundra gånger per dag. Eller gör narr av dem.

17 juni.
I alla fall, det intressanta är att jag nu inser att jag inte längre kan gömma mig bakom oj-jag-är-nybliven-förälder-och-förlåten-för-allt-och-alla-knasigheter som man kan göra när man har liggdel i vagnen.

24 juni.
Det är orättvist. Det går inte att jämföra smärtor. Men jag tror fanimej att varenda småbarnsfamilj har sin skit. Vissa får inte sova, vissa får trasiga kroppar.

4 juli.
Häromdagen sa K något som var jättekonstigt: Han tycker det är godare med saft till maten än läsk.

28 juli.
Under semestern har det till exempel uppdagats att en av de förskolor vi valt (man får välja fem) tydligen är scientologernas förskola. Det står minsann inte på Stockholms Stads hemsida!

4 augusti.
Det tog mig två månader av taxöron innan jag fick in rutinen att torka mig under tuttarna efter att jag duschat. Det har liksom aldrig behövts förut.

13 augusti.
Vi var på en barnolycksfallskurs idag. På vägen dit konstaterade jag att jag glömt ta på mig deo. "Men vad gör det? Inget! Jag får väl lukta lite bara" sa jag till K. Lite. Luktade "lite" efter att ha kört HLR i femton minuter på en plastdocka. Lite.

21 augusti.
Och jag har lärt mig att det finns två alternativ när såna här saker händer: antingen stannar man hemma och bara gör precis ingenting mer än ser till att bebisen äter och sover och byter en blöja ibland. Kanske spelar lite candy crush. Eller så kör man på, i full fräs. Ofta lättare då alternativ ett konstant påminner en om tröttheten. Alternativ två är lite som att ignorera en bakfylla typ.

2 september.
Efter en dryg timme och ett samtal till 1177 där de rekommenderade mig att ta "liggande sjuktransport" till akuten om jag inte fick bukt med låsningen så klickade knät till igen och vips var det inte låst längre. Min kropp upphör aldrig att förvåna.

22 september.
De där två raksömmarna som syddes i lakanen är det enda som sytts på den maskinen so far. Pris per raksöm är väl därför än så länge cirka 250 spänn eller något. Billigt!

29 september.
Sent igår, 23.45 typ, väcktes jag av att K lutade sig över mig och tryckte upp en Timehop-bild i mitt ansikte. "Kolla! För två år sen hade vi varit ihop i sju år!" Vilket alltså betydde att vi igår borde ha firat nio år tillsammans. Jag fick en puss och sen somnade jag om.

11 oktober.
Till viss del inspirerad av Blondinbella (japp) vågade jag försöka pruta idag. Det gick åt helvete.

27 november.
Här blev jag orolig på riktigt. Kärnvapen som slagit ut P3 och fått iPhones att visa en annan tidszon? Mycket möjligt.

11 december.
- Ah, han heter Lasse? Inte?
- Nej Frans, men Lasse är fint.
- Han borde heta Lasse. Ha det bra nu. Hej!

ETT HELT JÄVLA ÅR!

När F var ganska nyfödd och jag panikslagen över det mesta så avundades jag de som hade bebisar som var ett halvår. Jag var avundsjuk på att de liksom var över den där tröskeln. Idag fyller F ett år. ETT ÅR. Det är ett år sen jag tryckte ut honom genom min kropp. Nu är vi på andra sidan med råge. Vi har inte ens en bebis längre, vi har ett barn.

Hade tänkt skriva massa fint och sånt som i stort sett bara intresserar vår lilla familj, men födelsedagsbarnet höll mig vaken till 02.30 inatt, så nu ska jag dyka ner i säng och sova så gott att det inte riktigt är klokt.

Godnatt.

vi säger att det här blir jättebra.

Det känns ju nästan som att man går på något dumt skämt när man köper träningskort eller antar träningsutmaningar i januari. Alla gör det. Alla misslyckas med vad de påbörjat. Typ. Nåväl. Mitt kryp i kroppen har varit kvar, jag har ont och är så jävla stel. Den här hösten då jag skulle börja träna ordentligt? Gick sådär bland annat på grund av tusen ursäkter. Men så snubblade jag över en yogautmaning om att yoga i trettio dagar. Jag kanske inte kommer kunna göra det varje dag, men så gott det går. Vet ju att yoga är det som är medicinen mot mig själv när jag är såhär, så nu kör vi. Yoga. ÄLSKAR YOGA.

(Här är utmaningen btw)

myror i skinnet.

Igår var en sån där dag då det kröp i mig. Hela dagen. Så jävla irriterad. Trött. Arg. Visste att jag förr eller senare skulle explodera, och gjorde det när det visade sig att schampot var slut. Ville krypa in i ett hörn och gråta och slå på något hårt. Så länge sen jag var så irriterad och arg utan anledning. Jävla skithelvetesdag.

Idag är det bättre. Bra? Jo. Är hos min bror och hans familj och F sover bredvid. Jag gör knipövningar. Det är så jävla tråkigt.

BARNET GÅR!

Han hämtade ju igen det där minuskontot som året inleddes med rätt snabbt: barnet stod vid soffan, vände sig om och gick tre steg till soffbordet. Så var det med den saken liksom. Nu har jag visserligen hört cirka miljoner barn som går litegrann och sen vägrar gå mer på månader, så vi får väl se. Men ändå. Han gick!

För ett år sen bodde han i min mage, nu kan han gå och säga mamma. Det är inte riktigt klokt.

men 2015 blir nog ett bra år.

På fejjan uppdaterar alla om deras barn sov sig igenom fyrverkerierna eller inte. Förutom alla vi vars barn inte sov sött. 23.55 vaknade F och han somnade igen runt 04. Då hade vi även rullat barnvagn ett bra tag i kvarteret eftersom barnet tillslut vägrade ligga, sitta, stå, allt. Självklart fräste jag och K åt varandra rätt duktigt under de här timmarna också.

Men han somnade. Vi somnade, sams. Idag är vi lite trötta. Slitna i kanten. Men 2015 blir bra. Vi säger så.